Detta är den dagen i den kristna traditionen då döden står i centrum.
Samtidigt som den tanken är i mitt huvud hör jag på nyheterna att 890 tranor har landat vid Hornborgasjön.
Död och liv...
När jag var ute med hundarna nyss så hörde jag kvittret från hundratals småfåglar i träd och buskar. Det är liv.
Under snön väntar nytt liv på att spira och växa. Livet är starkast....
En annan tanke som dyker upp som en parallell är kontrasten mellan gott och ont i världen. Jag vet att i detta ögonblick så dör människor av svält. Människor drivs bort från sina hem. Barn fråntas sin barndom i krigets och våldets skugga. Allt känns hopplöst....
Men jag vet att just nu så finns det också kärlek och hopp. En mamma ammar sitt barn. En liten flicka lär sig att cykla. Två människor älskar varandra. Någon skrattar av ren glädje och lycka.
Jag väljer kärleken och hoppet. Jag tror nämligen att det är den starkaste kraften. Jag tror att glädjen och kärleken är starkare än hatet.
fredag, mars 25, 2005
tisdag, mars 08, 2005
Varning för valpen
Det där med valpar är inte lätt.....
Jag har varit hos en bekant några dagar för att ta hand om hus och hundar medan hon har varit bortrest. Och hon har ett par valpkullar hemma. Normalt sett så klarar jag det bra, hur söta valparna än är. Men den här gången blev det "problem".
Problemet heter Cactus (eller Kent) och han är en liten kinesvalp med en utstrålning som övergår det mesta jag har råkat ut för. När han tittar på mig med de små kolsvarta ögonen så smälter jag direkt. Och när han kommer skuttande mot mig och knuffar på mig med tassen så är jag förlorad.
Vad gör man? Vi har sagt att vi inte ska ha en hund till för närvarande. Men i sådana här lägen måste man mobilisera alla krafter för att inte vika från det beslutet. Huvva......
Jag har varit hos en bekant några dagar för att ta hand om hus och hundar medan hon har varit bortrest. Och hon har ett par valpkullar hemma. Normalt sett så klarar jag det bra, hur söta valparna än är. Men den här gången blev det "problem".
Problemet heter Cactus (eller Kent) och han är en liten kinesvalp med en utstrålning som övergår det mesta jag har råkat ut för. När han tittar på mig med de små kolsvarta ögonen så smälter jag direkt. Och när han kommer skuttande mot mig och knuffar på mig med tassen så är jag förlorad.
Vad gör man? Vi har sagt att vi inte ska ha en hund till för närvarande. Men i sådana här lägen måste man mobilisera alla krafter för att inte vika från det beslutet. Huvva......