Men så starta ett parti då!

I ett inlägg på Svenska Dagbladets ledarsida blottlägger Ivar Arpi en skrämmande okunskap om vad demokrati är och hur det fungerar.
Han skriver bl a: "Relativt stora grupper saknar representation i de etablerade partierna. Det är ett demokratiskt problem som bör tas på allvar."
Han tycks tro att de politiska partierna är någon slags myndigheter som har ett ansvar för att representera alla. Men så är det inte. Politiska partier startas och drivs av människor med vissa idéer och åsikter. I Sverige har vi helt fri partibildning. Om någon har åsikter som de inte tycker sig hitta i de etablerade partierna så står det dem fritt att starta ett nytt parti med de idéerna. Så har i modern tid partier som Ny Demokrati, Sverigedemokraterna, Junilistan, Feministiskt initiativ och Miljöpartiet startats.
Ivar Arpis syn att partierna måste ge utrymme för alla åsikter är i linje med den självcentrerade kravställarmentalitet som råder bland många idag. De vill inte anstränga sig själva, utan företag, organisationer, partier etc ska göra jobbet åt dem. 
Det finns ytterligare ett problem i konsekvensen av Ivar Arpis önskemål - nämligen att våra politiska partier vattnas ur och blir statliga institutioner i vars förlängning enpartistaten finns. 

Läs hela hans inlägg här:
SvD / Ivar Arpi: Tyst majoritet bör höras mer

Våga vägra Almedalen

Nu svämmas media över av inslag från Almedalen. Det är en ständig ström av utspel, intervjuer och rapporter. Och finns det inga utspel att rapportera om eller politiker att intervjua så rapporterar journalisterna om själva veckan och intervjuar varandra.

Vad är egentligen syftet med Almedalsveckan? På plats finns politiker, myndighetsrepresentanter, företagsföreträdare, lobbyister och journalister. Här skapas kontakter på kors och tvärs. Här är ”viktiga” människor tillgängliga för intervjuer och samtal. Så långt kan det ju tyckas vara ett utmärkt tillfälle till informationsfördjupning och granskning.  

Men jag påstår att det är raka motsatsen. I den gemytliga stämningen av sol, vin och fritidsklädsel tillhandahålls en gemytlig scen för tillrättalagda utspel som aldrig granskas på allvar. På Visby ställs inte de svåra frågorna till våra politiker och makthavare. I vänskapliga samspråk med några glas vin sker ingen kritisk granskning. Istället korrumperas medias företrädare mer eller mindre medvetet. Och en annan sak - enbart det faktum att så många företag tycker att det är viktigt att vara på plats visar att här finns möjligheter till vad som annars skulle ses som otillbörlig påverkan av politiker.  

Hela veckan har blivit ett slags ”måste” i kampen om makt, inflytande och en plats i ljuset. Åtminstone är det vad deltagarna påstår eller kanske till och med tror. Almedalsveckan har blivit en metahändelse som har väldigt lite med verkligheten att göra; mer än att det finansieras med verklighetens pengar. Det är vi som betalar en massa människor för att de ska ha en trevlig sommarvecka i Visby. Och så låtsas de att det de gör är viktigt för oss.

Almedalsveckan är en dyr och uppblåst pseudohändelse som korrumperar. Vem ska ifrågasätta det när den tredje statsmakten själv är en del av spelet?