Det är en imponerande satsning som bjuder på såväl legendariska svenska pianister som nykomlingar.
Fredagen bjöd på hans etyder, spelade av studenter. Lördagen ägnades åt perioden 1880-1901, medan söndagen tog sig an tiden från 1902 fram till hans sista verk 1917.
Söndagens konsert var uppdelat i fyra delar, och sträckte sig från klockan 14 fram till nästan klockan 21. Jag valde att för egen del begränsa mig till söndagens två sista delar, det blev ändå tre timmar med musik.
Även om Debussy skrev en hel del annat så är hans storhet nog att finna i pianomusiken. Där utvecklar han ett eget tonspråk. Men inte alla hans pianoverk är "stor musik". Men jag vill påstå att hans två samlingar med preludier är bland det "bästa" som skrivits för instrumentet. Därför var jag glad att de fanns med i de två konsertdelar som jag tog del av.
Debussy-kännaren Paul Roberts hade fått de sju första preludierna ur den första samlingen på sin lott. Han överraskade mig en smula med den kraft som han laddade några av preludierna med. Han gav dem en dramatik som skiljer sig en del från den mer måleriska impressionism jag är van vid. Det var ytterst välgörande.
Det som blev kvällens höjdpunkt för mig var när Peter Friis Johansson tolkade den andra avdelningen med preludier ur den första samlingen. Det innebar att han fick ge sig i kast med både "Flickan med linhåret" och "Den sjunkna katedralen". Hans tolkningar kom inifrån musiken och hade en musikalisk frihet som jag anar att Debussy hade gillat skarpt. Han formade med anslag, fraseringar, förskjutningar och ett intelligent pedalarbete en total skönhet.
Den andra samlingen av preludier inleddes av Melissa Jacobson-Velandia. Hennes tolkningar var intelligenta och känsliga.
Den som fick avsluta såväl den andra preludiesamlingen som hela festivalen var Roland Pöntinen. Här fanns det den totala tekniska behärskningen som gav både humor och ett absolut fyrverkeri av toner.
