Bancroft gör debut

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-10-25

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Ryan Bancroft 

Mozart: Symfoni nr 38 D-dur "Prag"
Tjajkovskij: Svit ur Törnrosa

Så fick vi en oplanerad debut av stjärnskottet Ryan Bancroft. Han hoppade in för legendaren David Zinman som tyvärr hade fått förhinder. Eftersom jag har hört honom på nätet några gånger hade jag stora förväntningar på vad han skulle åstadkomma. Han infriade dessa i hög grad, om än inte helt.

Mozarts 38:e symfoni fick sin premiär i Prag, därav dess smeknamn. Det var i Prag som Mozart blev riktigt stor med operor som Don Giovanni och Figaros bröllop. Den här symfonin har element av båda de två operorna. Den första satsens inledning leder osökt till Don Giovanni, och den sista satsen inleds med ett citat ur Figaros bröllop. Även den långsamma mellansatsen luktar opera, dess inledning skulle lätt kunna övergå till en sopranaria ur t ex Figaros bröllop.
Bancroft valde dramatik och energi som utgångspunkt för sin tolkning. Möjligen drog det för långt åt det romantiska hållet, och filigransarbetet hamnade på undantag. Det var kanske mest märkbart i mellansatsen där penseln blev något för bred. Den sista satsen har förvisso beteckningen "Presto", men här satte Bancroft igång orkestern i ett prestissimo, åtminstone klart mer än vad orkestern klarade av. Det blev inledningsvis snubbligt och jäktat där fraserna jagades på. Efter en liten stund var det som om tempot sjönk, om det berodde på att orkestern saktade ner dirigenten eller om dirigenten insåg att det gick för fort låter jag vara osagt.

Här kan det också vara läge att kommentera orkesterns spel denna kväll. Tyvärr tvingas jag att konstatera att Radiosymfonikerna är en mycket ojämn orkester. De pendlar mellan briljant storspel och oengagerat rutinspel. 
Vid den här konserten räddades de av superba blåsare. Men med en förstafiolstämma som "sitter av" tiden så blir det helt enkelt inte bra - en orkester är en helhet där alla delar måste klaffa. Redan vid tredje pult slutar man att använda vibrato och nöjer sig med att utnyttja hälften av stråken. Och att titta på dirigenten är det inte tal om. Om dirigenten överser det så borde konsertmästaren styra upp det.

Ryan Bancroft hade satt samman en egen svit ur baletten Törnrosa. Det var ett effektivt urval som gav utrymme för vad som verkar vara hans definitiva styrka - de romantiska stora gesterna. Möjligen hade han kunnat skippa några av de mer generiska avsnitten i den senare hälften.
Han lyckades skapa ett sug i musiken tillsammans med orkestern där blåsarna gav allt. I "rosadagiot" tände det verkligen till. Bancrofts uppenbara kärlek till musiken fick fullt utlopp och drog med sig såväl orkester som publik.

Jag vill gärna se Ryan Bancroft tillbaka på podiet. När hans känsla för show balanseras med djupare insikt tror jag att vi kan få uppleva riktigt bra grejer. För i hans dirigerande ser jag spår av såväl Bernstein (utspelet) och Blomstedt (händerna) - det är en bra utgångspunkt. 

Litet och stort - gammalt och nytt

PianoVisions på Konstakademien 2019-10-20

Tuija Hakkila, piano

Beethoven: Ur bagateller op 33
- nr 1 Andante grazioso, quasi allegretto
- nr 2 Scherzo: Allegro
- nr 4 Andante
- nr 7 Presto

Schumann:
- Phantasietanz op 124 nr 5
- Elfe op 124 nr 17
- Kind im Einschlummern op 15 nr 12
- Intermezzo op 26 nr 4
Vogel als Prophet op 82 nr 7

Beethoven: Sonat i C-dur op 53 "Waldstein"

Berio: Sequenza IV
Sciarrino: Notturno II
Saariaho: Arabesques et adages

Brahms: Sex klaverstycken op 118
- Intermezzo a-moll
- Intermezzo A-dur
- Ballad g-moll
- Intermezzo f-moll
- Romanze F-dur
- Intermezzo ess-moll


PianoVision har en otrolig förmåga att öppna nya dörrar. Den här kvällen fick jag upptäcka en för mig ny pianist, en ny tonsättare och ett inte helt vanligt instrument.

Det ovanliga instrumentet var ett hammarklaver, det som ibland även kallas fortepiano. Det är prototypen för dagens piano, med alla de avgörande egenskaperna hos dagens piano redan på plats - klubbor mot strängar, pedalteknik etc. Dagens instrument var extra intressant eftersom det var ett svensktillverkat instrument från 1838 som nu restaurerats varsamt till klingande toppkvalitet.
Klangen i ett hammarklaver är svagare, mer distinkt, mer differentierad mellan registren och inte fullt lika snabb i repetitioner. Men det är instrument av den här sorten som Haydn, Mozart, Beethoven, Schubert, Schumann och Chopin skrev sin klavermusik för. Det är dock viktigt att komma ihåg att hammarklaver inte var lika enhetliga som dagens pianon. Eftersom instrumentet befann sig i ett utvecklingsskede så kan olika instrument se tämligen olika ut - och naturligtvis även låta olika.

De inledande bagatellerna av Beethoven var ett utmärkt sätt att bekanta sig med instrumentet. Alla dess egenskaper kom tydligt fram. Och Tuija Hakkila spelade med energi och driv. Styckena är i sig inga omistliga mästerverk, men de är intressanta eftersom Ludwig troligen använde dem för att testa nya idéer som han sedan inkorporerade i sina större verk.
De fem korta styckena av Schumann, några av dem från ett par av hans pianosviter, klingade otroligt bra på hammarklaveret. Det var som en frisk fläkt blåste in och fick färgerna att se helt klara ut. I det sista stycket, Vogel als Prophet ur Waldszenen, var det som att höra musiken för allra första gången. Differentieringen i klang mellan registren kom här till sin fulla rätt, något som normalt sett inte blir lika tydligt på ett modernt piano.

Kvällens "huvudverk" var nog Beethovens Waldsteinsonat. Det är ett tekniskt mycket krävande verk som tillkom i början av det som brukar kallas hans mellersta period, ungefär samtidigt som hans tredje symfoni (Eroica). Det är en period när han går nya vägar i sin musik. Jag vill till och med påstå att det är nu som Beethoven blir Beethoven.
Waldstein-sonaten är inte bara tekniskt krävande, det är också ett verk vars struktur tydligt måste kännas. Och trots stor teknisk behärskning så var det här Tuija Hakkila inte riktigt lyckades. Spelet blev alltför stillastående, och det nödvändiga drivet framåt uteblev. Och därigenom förlorar verket mycket av sin inneboende dramatiska karaktär.

Efter paus hade hammarklaveret flyttats undan och Steingräber-flygeln hade tagit det plats. De tre mer moderna styckena av Berio, Sciarrino och Saariaho behövde verkligen ett modernt instruments fylla möjligheter.
Berios Sequenza IV är fylld av överlagrade klanger och blixtrande korthuggna infall. Hakkila hade stycket helt i sina händer. Möjligen skulle jag ha önskat att hon hade låtit "mellanrummen" klinga ut mer för att öka spänningen.
Sciarrino var en för mig totalt okänd tonsättare. Men den här konserten gjorde att jag kommer att fördjupa mig i mer av det han har skrivit. Hans Notturno II är ett helt magiskt verk. Dess envist upprepade toner i diskanten försätter lyssnaren i en sällsam stämning. Det som händer i vänster hand avtecknar sig mot det repetitiva, men blir aldrig huvudsak. Pianots egna ljud är en del av musiken, t ex när tangenter trycks ner utan att ge ton.
Saariahos stycke är i mina öron inte något av hennes bättre verk. Det var många toner och mycket ljud, men inte mycket som sades.

Konserten avslutades med Brahms sex stycken ur opus 118, kanske bland det allra bästa han skrivit för instrumentet. (Möjligen i konkurrens med de tre styckena i opus 117.)
Här finns det stora utspelet i det inledande intermezzot, den innerliga skönheten i det andra, det levnadsglada i balladen, det oroligt rörliga i intermezzot i f-moll, det sångbart kärleksfulla i romansen och det gåtfullt sökande och det dramatiska i det avslutande intermezzot.
Hakkila fångade allt detta inifrån varje stycke. Det var mycket kärlek i hennes spel.

Tuija Hakkila är en mycket intressant pianist. Jaga kommer att med nyfikenhet utforska hennes inspelningar av Mozart. Jag tror att hennes inställning och förståelse för musiken kan vara exakt vad Wolfgang behöver.

Med kontrabasen i centrum

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-10-11

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: James Gaffigan 
Solist: Rick Stotijn, kontrabas

Strauss: Till Eulenspiegels lustige Streiche
Tubin: Kontrabaskonsert
Sibelius: Lemminkäinen- legender


Den här konserten handlar mycket om det upproriska, det som är på kant med tillvaron och som kastar lite sand i det (inbillat) fridfulla livet.

Strauss symfoniska dikt är ett veritabelt uppvisningsstycke för en virtuos orkester - och det var Radiosymfonikerna denna kväll. Varje musiker var helt med på noterna(!), men jag tror inte att någon tar illa upp om jag lyfter fram magnifikt spel från valthorn och klarinett. Gaffigan gav orkestern utrymme att glänsa i sin skildring av Tills upptåg. Mitt intryck var att konserten hade föregåtts av en effektiv och genomtänkt instudering med en dirigent som visste exakt vad han ville. Men sådana dirigenter är Radiosymfonikerna som allra bäst.

Tubins alltför sällan spelade kontrabaskonsert var huvudskälet för att jag satt i hallen. Eftersom kontrabas är ett av mina två instrument så blir jag lätt en smula partisk - men också krävande. Med solostämman och det stora instrumentet i Rick Stotijns händer infriades de högst tänkbara kraven. Han behärskade alla utmaningar och uttryck i verket. Han är inte bara tekniskt virtuos, utan han når bakom fasaden och hittar uttryck och stämningar som når fram.
Verket vilar i grund och botten på strikt klassisk grund, såväl i satsuppdelning som i soloinstrumentets växelspel med orkestern. Här finns en solokadens helt i linje med de klassiska solokonserternas mönster. Och som han spelade den kadensen....!!!! Men verket vågar också skava en smula, där soloinstrumentet får det främsta ansvaret.

Lemminkäinen-legenderna är ett ganska tidigt verk av Sibelius. Han kom att omarbeta det flera gånger, sista gången så sent som i slutet på 30-talet. Lemminkäinen är egentligen en ganska osannolik huvudperson, han ställer till det för sig på mer än ett sätt och räddas till slut av sin mor.
I verket finns mycket av det som Sibelius senare kom att utveckla i sina symfonier, t ex det sjungande stråket som vilar på en stabil basgrund. Just detta tog Gaffigan tillvara i sin tolkning. Han frammanade det som många av oss nog förknippar med Sibelius - de långa fraserna som doftar av milsvida skogar. Men det blev aldrig enformigt på det sätt som en bilresa genom mil efter mil av skog kan bli. han och orkestern lät skogen växa på böljande åsar, och de lät oss ana vatten mellan fur och gran. I det kanske mest kända avsnittet ur sviten - den magiskt vackra Tuonelas svan - vågade han vila i musiken och lita på dess inneboende förmåga.