En del människor tar varje motgång som en personlig förolämpning. De rustar sig till strid för att kämpa mot den oförrätt de anser sig utsatta för. Och detta gör de oavsett om det är en försenad buss eller att de inte blivit valda till kommunfullmäktige.
Och så finns det de som bara ger upp och blir antingen förtvivlade eller apatiska. De tycker att allt är omöjligt eftersom de ändå aldrig lyckas med något. Ibland får jag en känsla av att de söker bekräftelse på att de är misslyckade som människor? De klamrar sig fast vid motgångar, men klarar/vill inte se det som är bra.
Andra tar situationen som den är och försöker finna en lösning eller en annan väg. Det är väldigt ambitiöst och det är nog så vi alla vill vara.
Men ibland så måste man kombinera lite av varje. Vissa motgångar får man bara acceptera och helt enkelt lägga bakom sig. Man kan inte ha energi att göra något ut av varje sak som går emot. Istället får man fokusera på det som verkligen är viktigt.
För, som min mor brukade säga, vad gör det om hundra år?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar