Jag kan bara inte låta bli att svepas med av Cecilia Bartolis sång.
Det handlar inte bara om hennes halsbrytande teknik som är så virtuos att det är svårt att förstå hur hon bär sig åt.
Det handlar framför allt om hennes fullblodsmusikalitet och förmåga att tolka och nå ut med musiken. Hennes energi, vitalitet, ögonkontakt, innerlighet och uppenbara glädje smittar.
Hennes vokala teknik får en och annan purist att sätt upp varningsskyltar, men jag ser inte det problemet. De puristerna utgår från en mycket snäv uppfattning om hur "rätt" ska se ut och låta. De glömmer att deras tolkning bara har varit giltig i lite drygt hundra år. Innan dess sjöng man helt enkelt annorlunda. Då hade man en teknik som gav en möjlighet till snabbare passager och mer kameleontmässig klang.
Cacilia Bartoli har lyckats plocka upp element från den tiden och sytt ihop det med modern teknik på ett superbt sätt.
Lyssna (och se) bara när hon sjunger arian Agitata da due venti ur operan La Griselda av Vivaldi:
söndag, oktober 28, 2007
torsdag, oktober 11, 2007
Modern konst - en upplevelse
Jag har aldrig varit så särskilt förtjust i det som lite övergripande kallas "modern konst". Oftast verkar det bara konstigt och säger mig absolut ingenting.
Men igår besökte jag Moderna Muséet i Stockholm och såg utställningen med en del av Olle Baertlings verk. Och då hände något. Jag blev helt plötsligt påverkad av det jag såg. Det var som om mönstren, linjerna, fälten, geometrin flyttade sig utanför den själva fysiska bilden. Och inte nog med det, det uppstod en tredje dimension i bilderna. Det jag såg blev mer än det jag såg.
Vi är ofta lata och söker det enkla som ger ett igenkännande. Vi vill kunna tryggt sortera in det vi ser i kända mönster.
Baertlings konst kräver något annat. Den ber oss att glömma allt vi lärt oss om hur det "ska" vara. Den vill att vi bara ser och upplever.
Så varför inte göra ett besök på Moderna och se vad som händer?