Messias - som en dans

Jag har genom åren spelat Händels Messias 7 gånger och sjungit den 2 gånger. Jag har studerat partituret i olika omgångar. I tillägg till det har jag hört verket ett otal antal gånger i olika versioner. Men efter idag kommer jag inte att kunna höra den igen utan att minnesbilderna från dagens balettföreställning på Kungliga Operan spelas upp för mitt inre.

Jag var inte riktigt säker på vad jag hade att vänta mig inför föreställningen. För det första är jag ingen balettkännare. För det andra kunde jag inte fatta hur man skulle berätta en historia baserat på Händels musik.
Men ett par sekunder efter att ridån gått upp hade jag glömt alla sådana tankar. Jag drogs rakt in i upplevelsen. Och när ridån gick ner efter 1 timme och 20 minuter kändes det bara som ett andetag senare.

Koreografin av Mauricio Wainrot var magisk. Han utnyttjade formationer med de 22 dansarna utan att det blev stelt eller förutsägbart. I en formation kunde plötsligt en dansare bryta mönstret och något nytt uppstod. En rörelse kunde röra sig mellan dansarna, utvecklas och bli till något helt nytt. Det var som om alla dansare var förenade av osynliga kommunikationslänkar.
Ofta uppstod rent geometriska figurer av enskilda kroppar eller grupper av kroppar. Kropparna fungerade ibland till och med som rekvisita.
Rörelserna bröts ibland ner i sina beståndsdelar i ett långsamt tempo som lät varje detalj komma till sin fulla rätt.

I några avsnitt blev uttrycket smärtsamt vackert som t ex i "But who may abide" eller i "For behold darkness shall cover the earth". I den sistnämnda interagerade tre manliga dansare med en intensiv och gripande känsla. I "Thy rebuke" fick jag en vision av hur Kristus tas ner från korset. (Men det var också den enda gången som jag upplevde koreografin som konkret.) I körsatsen "He trusted in God" var det som om dansarna illustrerade själva partituret och stämmornas rörelser.
Men ofta var dansens rörelser som egna stämmor som inte speglade musiken utan istället samspelade med den som helt nya stämmor. Och den klang som uppstod var himmelsk!
I den avslutande Halleluja-kören fick jag en känsla som jag tror är mitt svar på vad den här baletten vill uttrycka - en trotsig kraft som hämtas ur gemenskapen.

Varenda dansare glänste i samspel, rörelsekontroll och uttryck.
Sångsolisterna var genomgående mycket bra, med ett stort extra plus för alten Susanna Sundberg.
Hovkapellet spelade polerat och med en vacker klang speciellt i de svaga nyanserna.
Dirigenten Rossen Milanov valde en tämligen traditionell tolkning av musiken. Han hade inte hämtat mycket från moderna "tidstrogna" läsarter. Tempi var överlag tämligen långsamma, men det gav å andra sidan koreografin fantastiska möjligheter.

Detta är en föreställning som jag verkligen rekommenderar alla att se. Man behöver inte kunna något om vare sig musik eller dans, man kan bara låta intrycken ta över.


Läs mer om föreställningen: Messias på Operans hemsida
Se en film från föreställningen: Messias på Youtube