Stiffelio - efter 161 års väntan

Kungliga Operan (Stockholm) 2011-05-16

Verdi: Stiffelio

Regi: Tobias Theorell

Koreografi: Roine Söderlund

Scenografi: Magdalena Åberg

Ljus: Ellen Ruge

Kostym och mask: Magdalena Åberg

Dirigent: Pier Giorgio Morandi

Stiffelio: Lars Cleveman

Lina: Lena Nordin

Stankar: Marcus Jupither

Raffaele von Leuthold: Jonas Degerfeldt

Jorg: Michael Schmidberger

Federico: Karl Rombo

Dorotea: Sara Olsson

Kungliga Operans Kör

Kungliga Hovkapellet

I år ges Verdis opera Stiffelio för allra första gången i Sverige, 161 år efter att den hade sin urpremiär. Nu är det ju inte så att vi i Sverige varit extremt tröga att ta ta till oss detta verk som är skrivet alldeles i förkant av de mer kända Rigoletto, Trubaduren och Traviata. Nej, det beror på den censur som redan vid premiären ingrep och Verdis senare ilska över att hans opera omarbetades utan hans medverkan. Inte ens hans egen omarbetning som blev "Aroldo" ledde till att verket spelades mer än ett fåtal gånger.
Man trodde länge att partituret var försvunnet, men så sent som på 1960-talet hittade man det mycket av det i en avskrift vilket gjorde att det sattes upp igen. Och när man 1992 upptäckte Verdis eget manuskrift i nästan komplett tillstånd så kunde operan sättas upp i ursprungligt skick.

Jag såg den åttonde svenska föreställningen måndagen 16 maj 2011 på en fullsatt Kungliga Operan. Alldeles innan föreställningen lyckades jag byta till mig en suverän parkettplats. (Jag hade ursprungligen bara fått tag i en plats långs bak och ute på kanten av parkett med begränsad sikt.)

Ja, detta är en föreställning jag rekommenderar.

Pjäsen i sig är riktigt dålig. Personerna känns aldrig levande utan blir bara bärare av vissa specifika känslor och beteenden som visas upp utan något större engagemang från författarens/librettistens sida. (Som pjäs är den faktiskt ännu sämre än underlaget för Verdis opera Trubaduren.)
Men det som är intressant är hur alla är så fulla av sig själva. Vad som än händer så förmår ingen att se det annat än i relation till sig själv. Ett mycket passande anslag i vår självcentrerade tid...
hela pjäsen är som en tryckkokare där minsta ord eller antydan kan få folk att tappa koncepterna. Alla är känslomässigt labila, intrasslade i egna skuldkänslor, hybris och perspektivbrist.
Den sångare som lyckas förmedla detta är Lars Cleveman i titelrollen. Han äger scenen i varje ögonblick han befinner sig på den. Han har en intensitet och en deperation som verkligen griper tag. Hade han inte haft sitt tonlösa pianissimo så hade han varit 100%.
Lena Nordin hade jag hoppats mycket av efter hennes lysande Lady Macbeth, men i rollen som Steffelios hustru når hon inte fram. Ett problem är att hennes röst låter sliten och slaggfylld.
Marcus Jupither har en vacker röst, men det är också allt. Han låter i princip likadant oavsett vad han än ska uttrycka. I kombination med avsaknad av kroppsspråk så blir han inte ens i närheten av trovärdig.
Jonas Degerfeldt har en tenorröst med överraskande hetta och intensitet.
Michael Schmidberger är staffagemässig på scen, men har en attraktiv basstämma.

Operakören är fullständigt lysande! De bjuder på täthet, fräschör, intensitet, renhet. De låter stundtals som en enda stämma.
Dirigenten Pier Giorgio Morandi levererar återigen en fullödig musikalisk upplevelse. Han kan verkligen få musiken att leva, han eldar i de dramatiska avsnitten och vågar tunna ur i de mest lyriska och intima delarna.

Scenografin av Magdalena Åberg skapar ingen som helst mening till verket. Det är omotiverade rörelser i horisontellt hängande bjälkar över en kal scen. Det ger inte föreställningen några hållpunkter.
Och nog skulle regin behöva några fler hållpunkter än ett antal stolar. Föreställningen blir tyvärr ofta väldigt nära konsertant opera.

Men musiken då?
Nog har Verdi skrivit bättre. Men det finns vissa drag som vi sedan hör mer utvecklade i hans andra operor från samma tid. Stormvindarna i Rigoletto, duetten Germont (far) och Violetta i Traviata, körer från Trubaduren.
Men ingenstans får den samma flödande sångbarhet som i Verdis övriga operor.

Låter jag surmagad? Njae, jag tycker ändå att det är en opera som är värd att se. Så det gäller att skynda på för den kommer inte upp igen i höst.