Hummel, vem är det?

Konserthuset

Berlioz: Les francs-juges, uvertyr 
Hummel: Pianokonsert a-moll
Brahms: Symfoni nr 4

Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Sakari Oramo 
Piano: Stephen Hough


Det fantastiska med musik är att man ibland kan bli underbart överraskad. Så skedde i Konserthuset torsdagen den 14 mars 2013.
Jag hade egentligen aldrig hört något av Hummel tidigare, möjligen med undantag en ev trumpetkonsert på någon skiva där den var kopplad med Haydns konsert. Så jag var helt oförberedd på den här upplevelsen. För en upplevelse var det!
Hummel var samtida med Beethoven och efterträdde Haydn som kapellmästare hos furst Esterhazy. Men den här konserten kändes som om den var skriven betydligt senare i musikhistorien. Här fanns Chopin, Mendelssohn, Schumann m fl. Såväl speltekniskt som klang- och melodimässigt pekar den tydligt framåt.
Stephen Hough var den perfekte pianisten för det här verkat. Han spelade med en självklarhet och en teknisk briljans som dock aldrig blev ett självändamål. Det fanns en tydlighet i hans spel som fungerade utomordentligt i de snabba infallen i musiken. Han gav en tolkning som tydligt lyfte fram humorn och den inneboende spelglädjen i musiken. I detta var Sakari Oramo och Filharmonikerna utmärkta ledsagare. Orkestern interagerade på ett förstklassigt sätt med solostämman; snabba inpass och flexibilitet.
Stephen Hough bjöd på Chopin som extranummer; där kom hans ytterst känsliga anslag och djupa musikaliska förståelse helt till sin rätt. Det var helt enkelt sublimt.

Tyvärr höll resten av kvällen inte samma höga kvalitet. Berlioz tidiga uvertyr var ett rent ut sagt tråkigt stycke som saknade vitalitet. Och dirigent och orkester lyckades inte dölja det; istället blev framförandet mest pompöst och uppblåst.
Inte heller Brahms fjärde symfoni blev någon genuin fullträff i händerna på Oramo och Filharmonikerna. Mycket av det skyller jag på Oramos tolkning som gick mer på massiv kraft än på gestaltning. Han drev orkestern hårt i att spela forte där ett mezzoforte hade varit mer korrekt, och att hålla minst fortissimo i forte-partierna. Detta var speciellt märkbart i yttersatserna. I de två mellansatserna fanns det tack och lov lite fler ansatser till detaljer. Jag vet att Brahms fyra ofta tolkas på det här sättet, men jag anser att man måste bryta sig ut ur den traditionen och istället läsa av musiken.
(Jag undrar också om Oramo måste visa att han kan alla instruments insatser eller om han kan lita på att Filharmonikernas musiker faktiskt är proffs?)

Jag kunde gå hem med ett leende på läpparna tack vare Stephen Hough och Johann Nepomuk Hummel - och det är bra!