Den sista tiden har varit en tid av insikter. Jag har mött människor och hamnat i situationer som fått mig att se mig själv ur en annan vinkel. Det har varit spännande, lärorikt och tämligen omtumlande. Jag är glad för de här möjligheterna.
En av de mer banala insikterna har varit min fart när jag går. Jag tar mig fram med stora steg längs raka linjer. Jag småstrosar sällan. Oftast finns det en slags målmedvetenhet i mitt sätt att gå, även när jag egentligen inte har bråttom.
Detta gör att jag, oftare än vad jag egentligen önskar, blir irriterad på människor som går långsamt och/eller som inte lämnar plats där jag ska fram.
Men vad vet jag om deras liv? Kanske de går långsamt för att koppla av och uppleva världen? Kanske de går långsamt i egna tankar av sorg, oro, förtvivlan? Vem är jag att döma?
Min insikt är att jag kanske borde sakta ner och inse att jag inte är ensam på jorden. Att jag borde se de människor som omger mig på ett annat sätt. Kanske jag då kan se även mig själv mer rättvisande?
Jag är tacksam för att en person den här helgen gav mig den insikten. Att stanna upp och se varandra i det viktiga samtalet.
Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar