På en diplomkonsert förväntar man sig noggrant instuderad musik i ett tekniskt högkvalitativt framförande. Men man förväntar sig inte ett så moget konstnärskap som Christopher Hästbacka bjöd på i sin diplomkonsert i Grünewaldsalen i Stockholms Konserthus ikväll.
I i de inledande tre sonaterna av Scarlatti (K 380, 466 och 146) bjöd han på en precision och en spänst som fick en bild av Horowitz att flimra förbi. Varje sonat blev en slipad diamant där han i det lilla formatet ändå hittade variation och olika färger.
I Brahms op 118 finns det mycket för en pianist att arbeta med. Det här är stycken som lätt blir an aning grumliga, men här fick vi dem i klarhet och transparens med ett naturligt flöde.
Det är naturligt och rätt att utnämna Schumanns Fantasi opus 17 till kvällens huvudnummer. Och vilket huvudnummer! Verket spelades med en mogen konstnärs perspektiv inifrån och ut. Utan överdrifter fick vi verket i dess fulla kraft och i dess sköraste nyanser. Valen av tempi var helt organiska, och han tillät sig att låta tystnaden hänga mellan tonerna.
Även om jag inte är pianist tror jag mig ändå kunna säga något om teknik. Hans spelstil är till synes helt utan ansträngning. Här finns inget överdrivet gestikulerande, utan varje rörelse är helt ekonomiserad för att ge full effekt i anslaget. Inte ens när han spelar riktigt starkt får jag en känsla av att han tar i.
Min gissning är att det ligger en enorm mängd tid bakom detta resultat.
Han ska också ha en stor eloge att han på ett personligt och avspänt sätt presenterade musiken. Här fanns inget högtravande eller uppstyltat, utan bara en vilja av att dela med sig.
Applåderna efteråt var intensiva och långvariga. Många hade nog väntat sig något extranummer. Men när han fattar mikrofonen och säger att han efter Schumanns opus 17 inte tycker att man ska spela något mer så känns det fullständigt rätt.
Jag hörde honom spela för första gången när han i januari blev andrapristagare i Solistpriset efter en makalös tolkning av Rachmaninovs andra pianokonsert tillsammans med Radiosymfonikerna under Jaime Martin. Redan då imponerades jag av hans fullständigt naturliga spel och enorma uttrycksförmåga.
Håll alltså öronen öppna efter Christopher Hästbacka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar