Don Carlo tredje gången: andra sångare - en annan historia / Don Carlo the third time: other singers – a different story

(English version below the picture further down.)


Kan man se samma opera två gånger samma helg?
Svaret är JA. Åtminstone om det handlar om en så fantastisk uppsättning som Verdis Don Carlo på Opera på Skäret. Då är det med glädje man kör 2 x 3 timmar två dagar i rad. Och det är väl bara att erkänna – det blev tredje gången jag såg den här uppsättningen eftersom jag såg den redan på galapremiären den 28 juli.
(De två föregående tillfällena har jag beskrivit här Spansk renässans utanför Kopparberg och här En gång till - dramatiken i Don Carlo.)

Huvudskälet till att jag åkte tillbaka idag den 27 augusti var möjligheten att höra även det här sångarlaget. Efter att ha hört det andra sångarlaget två gånger ville jag se vad som händer med den sceniska tolkningen i händerna (och struparna) på andra sångare. Dessutom var jag nyfiken på några röster i det här laget.
(Jag tänker inte jämföra enskilda sånginsatser eftersom varje sångare är unik i sin tolkning. För att citera min f.d. svärfar: "Det är inte rätt eller fel - det är bara annorlunda.")

En sak är klar – det blev en väldigt annorlunda upplevelse jämfört med lördagens sångarlag. Såväl uttryck som samspel var annorlunda, och det intryck som stannat kvar är som från en delvis annan historia. Det är som om någon riktat om strålkastarna så att de lyser upp andra saker. Det andra sångarlaget berättar en historia om konflikten mellan frihet och kontroll. Det här sångarlaget förmedlar med samma ord och toner en historia där kärleken är drivkraften. Här är det i hög grad triangeldramat mellan Elisabetta, Carlo och Filippo som är i centrum. Det som sker beror i hög grad på just det. Människors reaktioner och agerande utgår från det.

Ett av skälen till det var kvällens Elisabetta – Ingegjerd Bagøien Moe. Hennes vokala och sceniska lyskraft gjorde henne till centralpunkt varje gång då hon var på scenen. Det är sällan jag fått uppleva att en sångare/sångerska som jag aldrig tidigare hört talas om tidigare imponerat så i varje detalj. Det var en ren knockout. Hennes röst har en unik skönhet i sina skiften från spunnet silver till flödande guld. Den är helt egaliserad och klingar fritt och klart från det lägsta till det högsta. Hon är kapabel till finspunnen lyrik och intensiv dramatik. Hennes agerande på scenen var intelligent och helt fritt från poserande. Hon var totalt trovärdig i rollen och dess slitning mellan kärlek och att acceptera sitt öde.
Detta är en sångerska för världens stora scener! Roller som Amelia (Maskeradbalen) och Elsa (Lohengrin) känns helt självklara för henne. Och naturligtvis hennes egen drömroll just nu – Tosca!

Don Carlo sjöngs i det här laget av Timothy Richards. Hans klang är den klassiska italienska rena tenorklangen – den där klangen och stilkänslan man alltför sällan får lyckan att uppleva. Klangen växlade mellan lyrisk slankhet och gyllene toner i det övre registret. Hans kärlek till Elisabetta behövde man inte tveka på!
Det här är en tenor som borde vara extremt efterfrågad i italienska operaroller vid vilket operahus som helst. Och nog skulle han vara en väldigt intressant Lohengrin?

Filippo sjöngs av Karl Huml med en underbart varm och mjuk naturlig basröst. Hans låga register bar ut till sista raden, till synes helt utan ansträngning. Filippos stora scen blev till en stund av total närvaro och vokal skönhet.  Hans tolkning var intressant – han framtonade som en tämligen ung och vital Filippo vars temperament ligger mycket nära ytan. Svartsjukan blev ett bärande element som till och med stod över viljan till makt.

Matilda Paulsson sjöng en mycket dramatisk Eboli där rösten utvecklades ur känslorna och det dramatiska skeendet. Hon var som allra bäst när det hettade till. I scenen med Elisabetta då hon avslöjade sitt svek var hon i sitt rätta element.

Valdis Jansons gjorde en Rodrigo som främst drivs av sin lojalitet till vännen Carlo. Scenerna mellan dem hade en fin närhet och närvaro. Vokalt var han inte mitt ideal i rollen, men hans ”A me il ferro!” klingade så att det darrade till i den gamla torkladans väggar.

Sångarna som sjunger Storinkvisitorn och Munken (Carlo V) har i det här sångarlaget bytt roller.
Det innebar att Engin Suna sjöng Storinkvisitorn, och det gjorde han med en skrämmande kraft som var perfekt för rollen. I scenen med Filippo var det en verklig kraftmätning mellan två maktmänniskor, där kraftfulla basröster duellerade.
Pavlo Balakin gjorde den otacksamma rollen som Munken (Don Carlo). Hans röst har en vacker klang på höjden, men Munkens roll kräver ett djup som inte riktigt är hans hemmaplan.

Tebaldo och Conte di Lerma sjöngs av slitvargarna Rebecca Fjällsby respektive Riccardo Gatto som varit i elden varenda kväll i Don Carlo och L’elisir d’amore. De är hjältar!

Eftersom det här var den här produktionens sista föreställning så vill jag också nämna några sångare som jag faktiskt inte nämnt i mina texter från de andra föreställningarna.
Nämligen Evelina Stenvall som gör en änglalik röst från himlen i autodafé-scenen och de fyra samstämt välklingande sändebuden från Flandern: Per Eriksson, Stefan Lindahl, Lars Monfeldt och Ola Heinpalu.

Den här föreställningen valde jag att se från en plats riktigt långt bak. Det gav i sig en annan upplevelse. Helheten med scenografi, dräkter och ljus fick en helt annan betydelse - min beundran för de storverk som uträttas av de bakom scenen ökade ytterligare.
En annan fascinerande upptäckt var hur fantastiskt bra ljudet var längre bak. Orkestern och sångarna klingade ihop på ett annat sätt. Och fortfarande hördes sångarna utmärkt över orkestern.
Den här gamla timmertorkladan slår många operahus och konsertsalar!

Jag är djupt tacksam för vad Opera på Skäret och alla medverkande med den konstnärlige ledaren Alexander Niclasson i spetsen erbjuder i form av total upplevelse!

In English

Is it possible to see the same opera twice the same weekend?

The answer is YES. At least if it’s such a great production as Verdi’s Don Carlo at Opera på Skäret. Then you drive 2 x 3 hours two days in a row – with happiness. And I can confess right away – this was the third time I saw this production since I saw it already at the gala premiere July 28.

(The two previous time I have described here Spansk renässans utanför Kopparberg and here En gång till - dramatiken i Don Carlo.)

The main reason that I went back today August 27 was the opportunity to hear also this team of singers. After having heard the other team of singers twice I wanted to see what happens with the interpretation in the hands (and throats) of other singers. I was also curious about some voices in this team.

(I’m not going to compare different singers since every singer is unique in his/her interpretation. To quote my ex father-in-law: “It’s not right or wrong – it’s just different.”)

One thing is clear – it became a very different experience compared to the team on Saturday. Both vocal expression as well as interaction were different, and the lasting impression is as from a partly different story. It is as if someone has redirected the spotlights to shine on other things. The other team of singers tell a story about the conflict between freedom and control. This team of singers tell, with the same words and music, a story where love is the main force of action. The focus is very much the triangle between Elisabetta, Carlo and Filippo. Things that happen are to a high degree results of those relations. The reactions and actions of people have their start there.

One of the reasons was this night’s Elisabetta - Ingegjerd Bagøien Moe. Her vocal and scenic luminosity made her a central point every time she was on stage. It’s not often that I have experienced a singer that I never before have heard about, impress that much in every detail. It was nothing less than a knockout. Her voice has a unique beauty in all its changes from finest silver to flowing gold. It’s completely even through the registers, and it is free and clear from the lowest to the highest. She can use it for fine-tuned lyrical singing as well as intense drama. Her action on stage was intelligent and completely free from posing. She was totally convincing in the part and its conflict between love and acceptance of her fate.

This is a singer for the great stages of the world! Parts as Amelia (Un ballo in maschera) and Elsa (Lohengrin) seems completely natural for her. And of course her own dream role right now – Tosca!

Don Carlo was in this tam sung by Timothy Richards. His timbre is the classical Italian pure tenor sound – that sound and style that you way to seldom have the joy to experience. He moved with ease between lyrical slenderness and golden notes in the upper register. His love for Elisabetta was without any doubt!

This is a tenor that should be first in line in Italian operas at any opera house in the world. And wouldn’t he be a very interesting Lohengrin?

Filippo was sung by Karl Huml with a wonderful warm and natural deep voice. His lower register was fully audible all the way to the back of the theatre, without any signs of effort. The big scene for Filippo became a moment of total presence and vocal beauty. His interpretation was interesting – he appeared as a rather young and vital Filippo whose temperament is just under his controlled surface. The jealousy became something that even was more important than his will to power.

Matilda Paulsson sang a very dramatic Eboli where the voice grew out of the emotions and the dramatic situation. She was at her best in the heated moments. In the scene with Elisabetta when she reveals her betrayal she was in her right element.

Valdis Jansons sang a Rodrigo that is mainly driven by his loyalty to his friend Carlo. The scenes with them both had a beautiful closeness and presence. Vocally he wasn’t my ideal for the part, but his “A me il ferro!” made the walls of the old timber barn shake.

The singers doing The Great Inquisitor and the Monk (Carlo V) have in this team changed parts.

Engin Suna now sang The Great Inquisitor, and he did that with a frightening power that was perfect for the part. In the scene with Filippo we got a real battle of power between to persons of power, where powerful voices duelled in the lower register.

Pavlo Balakin sang the part of the Monk (Carlo V), a part that is not giving you any real opportunities to act. His voice is beautiful in the upper register, but the part of the Monk requires a lower register that isn’t really his home turf.

Tebaldo and Conte di Lerma were sung by the hard working Rebecca Fjällsby and Riccardo Gatto. They have been singing every performance, both in Don Carlo and in L’elisir d’amore. They are heroes!

Since this was the last performance of this production I want to mention some singers that I have forgot to mention in my previous blog posts.

They are Evelina Stenvall that is singing with an angelic voice from heaven in the autodafé scene, and the four well sounding Flemish deputies: Per Eriksson, Stefan Lindahl, Lars Monfeldt and Ola Heinpalu.

This performance I choose to see from a seat almost at the very back of the theatre. It resulted in a different experience. The total picture with scenography, costumes and lighting got a very different aspect – my admiration for the wonders that are created behind the stage grew even more.

Another fascinating discovery was how fantastic the sound was at the back. The orchestra and the singers blended in a different way. And the singers could still be heard through the orchestra.

The old timber barn beats many opera houses and concert halls!

I’m deeply grateful for the total experience that is delivered by Opera på Skäret and all participants with the artistic director Alexander Niclasson at the helm!