Berwaldhallen 2018-10-26
Sveriges Radios Symfoniorkester
Manfred Honeck, dirigent
Andrè Schuen, baryton
Dvorak: Svit ur Rusalka
Schubert: Litanei auf das Fest Aller Seelen
Schubert: Des Fischers Liebesglück
R. Strauss: Traum durch die Dämmerung
R. Strauss: Ruhe, meine Seele
R. Strauss: Allerseelen
R. Strauss: Morgen
R. Strauss: Zueignung (extranummer)
Brahms: Symfoni nr 4
Konserten marknadsfördes som "i eftertankens tid" med "innerlig" musik. Jag skulle vilja kalla det falsk marknadsföring. Här fanns ytterst lite av eftertanke och innerlighet, men desto mer av kantighet och mesta möjlig kraft. Endast i de sex (sju) sångerna levde musiken upp till förhandsreklamen.
Konserten inleddes med en svit/fantasi baserad på Dvorak's opera Rusalka. Men detta är musik som är sammanställd och anpassad av kvällens dirigent Manfred Honeck.
Jag ställer mig mycket tveksam till sådana här "sammanställningar" när det finns så mycket annan originalmusik att spela. Det här stycket förlorade helt sin relevans.
Framförandet siktade mer på effekt än innerlighet. Det blev som ett antal dåligt sammansatta byggklossar. Den enda räddningen var några underbara solistiska insatser från orkestern.
Kvällens avslutande verk var Brahms fjärde symfoni, en av de stora klassiska symfonierna. Det är ett inte helt okomplicerat verk, det kräver en transparens och lätthet på handen för att frilägga alla detaljer och lager i partituret. Här gick Manfred Honeck helt bet på uppgiften. Varje stark nyans blev ännu starkare. Varje accent blev extra accentuerad. Varje antydan till bergstopp tolkades som Mount Everest. Effektfullt? - ja. Brahms? - nej. (För jämförelse går det att lyssna på Andrew Manzes inspelning med Helsingborgs Symfoniorkester - där ler Brahms.)
Inte så att orkestern spelade dåligt - de gav verkligen allt i form av energi och lojalitet med dirigentens intentioner. Jag väljer att lägga skulden hos kvällens dirigent.
Skälet till att jag köpt biljett till konserten var att höra den italienske barytonen Andrè Schuen. Och det visade sig vara rätt beslut. Han började med två sånger av Schubert till orkester. Där tappar man mycket av värdet i de sångerna eftersom de är så tydligt tänkta för pianot. Orkestern tar bort mycket av det subtila och nära. Men i Litanei auf das Fest Aller Seelen räckte Schuens röst mycket långt i att skapa en känsla av närvaro, stillhet och värme.
I de fyra följande sångerna av Strauss gav han tillsammans med orkestern en bred palett av uttryck, från innerlig närhet till dramatisk tragik. Och så fick vi ett extranummer, även det av Strauss - nämligen Zueignung.
Schuen har en varm egaliserad röst som är tydligt placerad i huvudklangen. Hans teknik ger en värme och en bärighet genom registren. Han kan intensifiera genom att ytterligare öka luftströmmen. Han ger inte intryck av att anstränga sig det minsta. Det finns inte minsta ansats till överdrifter eller maner.
Möjligen kan jag vara en smula kritisk mot den något anonyma karaktären hos rösten. Han låter en smula opersonlig i sin skönklang. Det är inte en röst som man omedelbart känner igen. Någonstans tror jag ändå att det kan förändras på operascenen. Han skulle vara en riktigt farlig Greve i Figaros bröllop, eller varför inte en vokalt överdådig Wotan i Rhenguldet? Och hur skulle han sätta en komisk knorr som Dulcamara i Kärleksdrycken?
Summa summarum - en trist programsättning, en effektsökande dirigent, men en klart intressant röst.
fredag, oktober 26, 2018
lördag, oktober 13, 2018
Nyöppnade Nationalmuseum - en kulturhändelse!
Äntligen!
Efter fem års renoveringar och ombyggnader öppnade Nationalmuseum idag för allmänheten. Förhandsskriverierna har signalerat något alldeles extra så min förväntan var hög. Och den överträffades.
Istället för den vanliga museala redovisande presentationen bjuder Nationalmuseum på upplevelser och intryck. Alla sorters föremål – tavlor, skulpturer, prydnadsföremål, nyttoföremål – har grupperats längs en tidslinje inom vilken olika teman åskådliggörs. Geografier och kultursfärer blandas vilket ger nya perspektiv och visar på influenser. Detta är resultatet av såväl ett nytt sätt att tänka som att betydligt fler föremål har gjorts tillgängliga.
Exponeringen fungerar generellt sätt väldigt bra. Jag har dock några invändningar:
Det kanske mest imponerande är ändå omvandlingen av byggnaden i sig. Inte nog med att man skapat nya ytor, man har också skapat en känsla av rymd genom att öppna upp för ljuset. Ny fönsterteknik tillåter dagsljus i fler av rummen. Det skapar en känsla av att det som visas innanför väggarna är en del av staden och livet utanför.
Även färgsättningen bidrar till att skapa det nya intrycket. Man har färgsatt med kulörer och nyanser som tar upp element från olika tidsepoker längs tidslinjen. Detta skapar både sammanhang och omväxling, och föremålen kommer mer till sin rätt än i en traditionell ”jämngrå” färgsättning.
Entréplanets skulpturhall är en lyckträff. Här har man skapat en oas med soffor, stolar och bord bland ljusa skulpturer av allt från Oden till Fredrika Bremer. Skulpturernas samspel med rummets ljus ger en stämning som är perfekt för lågmälda samtal eller att bara vara.
Det ”nya” Nationalmuseum är inget man ”avverkar” på ett enda besök. Det är en plats att komma tillbaka till gång på gång för att ta in i delar. Nästa gång ska jag landa i en stol i det tidiga 1800-talet. Där lär jag bli kvar några timmar.
Efter fem års renoveringar och ombyggnader öppnade Nationalmuseum idag för allmänheten. Förhandsskriverierna har signalerat något alldeles extra så min förväntan var hög. Och den överträffades.
Istället för den vanliga museala redovisande presentationen bjuder Nationalmuseum på upplevelser och intryck. Alla sorters föremål – tavlor, skulpturer, prydnadsföremål, nyttoföremål – har grupperats längs en tidslinje inom vilken olika teman åskådliggörs. Geografier och kultursfärer blandas vilket ger nya perspektiv och visar på influenser. Detta är resultatet av såväl ett nytt sätt att tänka som att betydligt fler föremål har gjorts tillgängliga.
Exponeringen fungerar generellt sätt väldigt bra. Jag har dock några invändningar:
- En del föremål har placerats på höga hyllor vilket gör det omöjligt att se närmare på dem, i några fall ser man egentligen bara botten på en stor skål. Det är motsvarande för en del detaljerade målningar som hängts så högt att de endast blir en slags otydlig dekoration.
- Några av de större målningarna har hängts så att det inte finns utrymme att se dem på det avstånd som krävs. Intryck blir att man registrerar målningen, men man SER den inte.
- Ett av museets ikoniska verk, Roslins ”Damen med slöjan”, hänger halvt undangömd i en hörna. Jag tror att museet bör gå publiken till mötes och ge henne en mer framträdande plats, speciellt eftersom man använder henne i intensivt i sin marknadsföring.
Det kanske mest imponerande är ändå omvandlingen av byggnaden i sig. Inte nog med att man skapat nya ytor, man har också skapat en känsla av rymd genom att öppna upp för ljuset. Ny fönsterteknik tillåter dagsljus i fler av rummen. Det skapar en känsla av att det som visas innanför väggarna är en del av staden och livet utanför.
Även färgsättningen bidrar till att skapa det nya intrycket. Man har färgsatt med kulörer och nyanser som tar upp element från olika tidsepoker längs tidslinjen. Detta skapar både sammanhang och omväxling, och föremålen kommer mer till sin rätt än i en traditionell ”jämngrå” färgsättning.
Entréplanets skulpturhall är en lyckträff. Här har man skapat en oas med soffor, stolar och bord bland ljusa skulpturer av allt från Oden till Fredrika Bremer. Skulpturernas samspel med rummets ljus ger en stämning som är perfekt för lågmälda samtal eller att bara vara.
Det ”nya” Nationalmuseum är inget man ”avverkar” på ett enda besök. Det är en plats att komma tillbaka till gång på gång för att ta in i delar. Nästa gång ska jag landa i en stol i det tidiga 1800-talet. Där lär jag bli kvar några timmar.
fredag, oktober 05, 2018
Suspension and drama - Tao, Mälkki and music with a relevance
Something has happened with the programming at Berwaldhallen. It is as if someone has said: "Let's challenge ourselves and the audience this season!" This concert was definitely doing that. And that was a clear success.
Link to the concert broadcast from October 5
The initial piece "Flounce" by Lotta Wennäkoski was written for Last Night of the Proms in 2017. It's a perfect start of a concert with its multitude of sounds and sound combinations. But that is also its weakness - it is as if too much is pressed into a limited format. There is no time for any development and real structure.
The next piece got its Swedish premiere at these two concerts (Thursday/Friday). It's a piece for piano and orchestra called "Suspend" by American composer Andrew Norman. This is absolutely astonishing music. It contains both elements of silence and total improvisational freedom for orchestra as well as soloist. Just to mention one thing - the start is played by the pianist above the keys without touching them. The soloist's playing is later integrated with sounds from the orchestra, but not always from the front seat players. This creates an atmosphere of uncertainty and surprise, without having to use any spectacular ingredients.
The pianist Conrad Tao is the ideal pianist for this piece. He is a deeply intelligent musician with an absolute honest relation to the music that he is playing, he creates an atmosphere of identification and relevance. His technical skills are at the level where you feel totally comfortable joining him on his exploration tour.
As an encore he played the intensely beautiful Largo from Bach's third violin sonata. I'm used to hearing it played by violinists trying to create a total legato. But here Conrad Tao did something different. He played it as if the phrases were spoken words in a conversation. He invited the silence and used different ways of releasing the notes. I could see in the faces of the audience when going out to the intermission that I wasn't the only one being touched.
It's great to know that Conrad Tao will come back for a solo recital in November and another concert with orchestra in March. He is one of the most interesting pianists in the younger generation with his attitude of total honesty and will to invite the audience on a ride.
Stravinsky's "Rite of Spring" is one of the iconic milestone pieces of music history. There are very many ways to approach it - lyrical, romantic, dramatic, raw. Susanna Mälkki chose an approach of precision and clear details to which she added power. She was in total control all the way through the piece without getting lost herself in the emotions of the music. The Swedish Radio Symphony Orchestra followed her as if they were all connected to each other. At the end they released an energy and power that was almost shocking. (I think that Susanna Mälkki had added a few extra f's in the dynamic markings.)
I noted something at the concert - not only was the conductor a woman, but there were women at the front in all the string sections. I don't think that I have seen that here before.
Link to the concert broadcast from October 5
The initial piece "Flounce" by Lotta Wennäkoski was written for Last Night of the Proms in 2017. It's a perfect start of a concert with its multitude of sounds and sound combinations. But that is also its weakness - it is as if too much is pressed into a limited format. There is no time for any development and real structure.
The next piece got its Swedish premiere at these two concerts (Thursday/Friday). It's a piece for piano and orchestra called "Suspend" by American composer Andrew Norman. This is absolutely astonishing music. It contains both elements of silence and total improvisational freedom for orchestra as well as soloist. Just to mention one thing - the start is played by the pianist above the keys without touching them. The soloist's playing is later integrated with sounds from the orchestra, but not always from the front seat players. This creates an atmosphere of uncertainty and surprise, without having to use any spectacular ingredients.
The pianist Conrad Tao is the ideal pianist for this piece. He is a deeply intelligent musician with an absolute honest relation to the music that he is playing, he creates an atmosphere of identification and relevance. His technical skills are at the level where you feel totally comfortable joining him on his exploration tour.
As an encore he played the intensely beautiful Largo from Bach's third violin sonata. I'm used to hearing it played by violinists trying to create a total legato. But here Conrad Tao did something different. He played it as if the phrases were spoken words in a conversation. He invited the silence and used different ways of releasing the notes. I could see in the faces of the audience when going out to the intermission that I wasn't the only one being touched.
It's great to know that Conrad Tao will come back for a solo recital in November and another concert with orchestra in March. He is one of the most interesting pianists in the younger generation with his attitude of total honesty and will to invite the audience on a ride.
Stravinsky's "Rite of Spring" is one of the iconic milestone pieces of music history. There are very many ways to approach it - lyrical, romantic, dramatic, raw. Susanna Mälkki chose an approach of precision and clear details to which she added power. She was in total control all the way through the piece without getting lost herself in the emotions of the music. The Swedish Radio Symphony Orchestra followed her as if they were all connected to each other. At the end they released an energy and power that was almost shocking. (I think that Susanna Mälkki had added a few extra f's in the dynamic markings.)
I noted something at the concert - not only was the conductor a woman, but there were women at the front in all the string sections. I don't think that I have seen that here before.
