En tveksam konsert - räddad av en röst

Berwaldhallen 2018-10-26
Sveriges Radios Symfoniorkester
Manfred Honeck, dirigent
Andrè Schuen, baryton

Dvorak: Svit ur Rusalka
Schubert: Litanei auf das Fest Aller Seelen
Schubert: Des Fischers Liebesglück
R. Strauss: Traum durch die Dämmerung
R. Strauss: Ruhe, meine Seele
R. Strauss: Allerseelen
R. Strauss: Morgen
R. Strauss: Zueignung (extranummer)
Brahms: Symfoni nr 4

Konserten marknadsfördes som "i eftertankens tid" med "innerlig" musik. Jag skulle vilja kalla det falsk marknadsföring. Här fanns ytterst lite av eftertanke och innerlighet, men desto mer av kantighet och mesta möjlig kraft. Endast i de sex (sju) sångerna levde musiken upp till förhandsreklamen.

Konserten inleddes med en svit/fantasi baserad på Dvorak's opera Rusalka. Men detta är musik som är sammanställd och anpassad av kvällens dirigent Manfred Honeck.
Jag ställer mig mycket tveksam till sådana här "sammanställningar" när det finns så mycket annan originalmusik att spela. Det här stycket förlorade helt sin relevans.
Framförandet siktade mer på effekt än innerlighet. Det blev som ett antal dåligt sammansatta byggklossar. Den enda räddningen var några underbara solistiska insatser från orkestern.

Kvällens avslutande verk var Brahms fjärde symfoni, en av de stora klassiska symfonierna. Det är ett inte helt okomplicerat verk, det kräver en transparens och lätthet på handen för att frilägga alla detaljer och lager i partituret. Här gick Manfred Honeck helt bet på uppgiften. Varje stark nyans blev ännu starkare. Varje accent blev extra accentuerad. Varje antydan till bergstopp tolkades som Mount Everest. Effektfullt? - ja. Brahms? - nej. (För jämförelse går det att lyssna på Andrew Manzes inspelning med Helsingborgs Symfoniorkester - där ler Brahms.)
Inte så att orkestern spelade dåligt - de gav verkligen allt i form av energi och lojalitet med dirigentens intentioner. Jag väljer att lägga skulden hos kvällens dirigent.

Skälet till att jag köpt biljett till konserten var att höra den italienske barytonen Andrè Schuen. Och det visade sig vara rätt beslut. Han började med två sånger av Schubert till orkester. Där tappar man mycket av värdet i de sångerna eftersom de är så tydligt tänkta för pianot. Orkestern tar bort mycket av det subtila och nära. Men i Litanei auf das Fest Aller Seelen räckte Schuens röst mycket långt i att skapa en känsla av närvaro, stillhet och värme.
I de fyra följande sångerna av Strauss gav han tillsammans med orkestern en bred palett av uttryck, från innerlig närhet till dramatisk tragik. Och så fick vi ett extranummer, även det av Strauss - nämligen Zueignung.
Schuen har en varm egaliserad röst som är tydligt placerad i huvudklangen. Hans teknik ger en värme och en bärighet genom registren. Han kan intensifiera genom att ytterligare öka luftströmmen. Han ger inte intryck av att anstränga sig det minsta. Det finns inte minsta ansats till överdrifter eller maner.
Möjligen kan jag vara en smula kritisk mot den något anonyma karaktären hos rösten. Han låter en smula opersonlig i sin skönklang. Det är inte en röst som man omedelbart känner igen. Någonstans tror jag ändå att det kan förändras på operascenen. Han skulle vara en riktigt farlig Greve i Figaros bröllop, eller varför inte en vokalt överdådig Wotan i Rhenguldet? Och hur skulle han sätta en komisk knorr som Dulcamara i Kärleksdrycken?

Summa summarum - en trist programsättning, en effektsökande dirigent, men en klart intressant röst.