Sveriges Radios Symfoniorkester
Radiokörens damer
Dirigent: Andrew Manze
Solist: Paul Lewis, piano
Leyman: Undulating Blue, uruppförande
Mozart: Pianokonsert nr 27
Holst: Planeterna
Detta var en konsert jag hade sett otroligt mycket fram emot. Huvudskälet var den annonserade dirigenten Alondra de la Parra. Tyvärr fick hon pga sjukdom med kort varsel ersättas av Andrew Manze. Manze var under flera år en mycket framgångsrik chefdirigent för Helsingsborgs symfoniorkester, med vilka han bl a spelat in en utmärkt cykel med Brahms fyra symfonier.
Och visst märktes det att det var ett inhopp, vissa saker hade inte riktigt landat. Men Manze och orkestern valde att lita på varandra och efter en stund började de att musicera tillsammans. Och då blev det riktigt bra!
Uruppförandet av Katarina Leymans verk blev lovande. Verket är i hög grad en klangstudie som tydligt kopplar till hav och vatten. Det hade dock tjänat på lite mer instuderingstid. Alltså - jag vill höra det igen!
Paul Lewis imponerade inte i sin kyliga tolkning av en av mina favoritkonserter av Mozarts hand. Han spelade noterna - inget mer. Den sortens saklighet när det gäller Mozart känns hopplöst gammalmodig. Tack och lov var orkesterspelet betydligt mer intressant med klarhet, snabba reaktioner och tätt sammanlyssnat spel.
Kvällens "storverk" var Gustav Holsts legendariska planeterna. Alla känner nog igen de inledande takterna av verkets första sats "Mars - krigets budbärare".
Manze och orkestern hittade karaktären i varje sats. "Jupiter - glädjens budbärare" blev precis så full av enkel glädje som jag tror att Holst eftersträvade. I "Merkurius - den bevingade budbäraren" och i "Uranus - trollkarlen" briljerar orkester och dirigent i precist och tajt samspel. Som publik drogs jag in i de tvära kasten och överraskningarna.
Även i de mer återhållna satserna "Venus - fredens budbärare" och "Saturnus - åldrandets budbärare" fann orkester och dirigent en klang och en rörelse som bar ut. Det var delvis smärtsamt vackert.
Helt magiskt blev det i den avslutande "Neptunus - mystikern". Här vågade orkester, damkör och dirigent att lita på musiken. De lät den helt enkelt klinga, utan några försök att bidra med påhitt ur egen fatabur. Och då blir det bra. I det här fallet - mycket bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar