Kungliga Hovkapellet
Kungliga Operans kör
Kungliga Baletten
Koreograf: Angelin Preljocaj, George Balanchine, Maurice Béjart
Dirigent: Stefan Solyom
Stravinskij: Les Noces
Stravinskij: Agon
Stravinskij: Våroffer
När Kungliga Operan gör något bra så är det riktigt bra. Detta var en av de kvällarna. Vi fick en av de stora banbrytande tonsättarna i tre olika verk, vi fick tre olika koreografiska infallsvinklar och vi fick musiker och dansare i toppform samt en dirigent som definitivt visste vad han gjorde.
Det finns två tonsättare som kanske främst förknippas med sina verk för baletten, det är Tjajkovskij och det är Stravinskij. Tjajkovskij kanske inte förnyar, men han ger sin balettmusik full konstnärlig relevans. Ett tecken på det är att hans musik mycket väl kan stå för sig själv i form av sviter ur baletter som Nötknäpparen, Törnrosa och Svansjön.
Det sistnämnda gäller även för Stravinskij vars balettmusik fungerar lika bra på konsertscenen som på dansscenen. Skillnaden mellan de två är att Stravinskij hela tiden bryter ny mark. Det får till konsekvens att hans musik kan låta väldigt olika. Detta märktes tydligt i kvällens tre verk som såväl i struktur som tonspråk representerade olika sidor och stilar av Igor - 1923, 1957 och 1913. Detta förstärktes av koreografin som tog fasta på olika element.
I den inledande baletten Les Noces fick vi en delvis berättande balett. Vi befann oss i en definierad situation där dansarna fick leka med de element som fanns i situationen. Koreografin utgår från parrelationen - man och kvinna. Endast i korta stunder agerar de olika könen i egna kollektiv. Men spänningen finns i kontakten - oavsett om den är attraherande eller konfliktfylld.
Utmärkta insatser av slagverkare och kör med solister.
För mig kom Agon att bli kvällens höjdpunkt. Förutom att musiken blev en ny uppenbarelse för mig så fanns här en lustfylld koreografi som nådde över rampen. Det element jag starkast upplevde vad balansen. Såväl enskilt som i samspel skapades en balans och kontroll, och som därför blev extra spännande när den mycket medvetet sattes ur spel i korta ögonblick. Dansarna var genomgående superba!
Våroffer är en klassiker. Det kan vara svårt att för oss idag förstå hur den kunde upplevas så chockerande vid uruppförandet i Paris 1913. Det blir extra svårt med en koreografi som avlägsnat sig från det vilda och drabbande, och mer tar fasta på det celebrerande. Något offer finns inte, förutom i musiken. Jag hade hellre sett en koreografi som vågat fånga även de mer primitiva elementen.
Den musikaliska tolkningen väjde dock inte för det primitiva. Dirigent och orkester utnyttjade hela spelplanen från skimrande lyriskt till hamrande intensivt. Det var nästan som om det kokade vildare och hetare i orkesterdiket än på scenen. Dirigenten Stefan Solyom skapade såväl precision i detaljerna som de långa linjerna. En extra eloge till träblåsarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar