Opera at its very best - from Met to Tibble

Metropolitan (New York) 2020-02-29
and Tibble Theater

Händel: Agrippina

Production: Sir David McVicar
Set and costume designer: John Macfarlane
Lighting designer: Paule Constable
Choreographer: Andrew George

Conductor: Harry Bicket
Orchestra and Chorus of the Metropolitan Opera

Joyce DiDonato (Agrippina)
Kate Lindsey (Nerone)
Brenda Rae (Poppea)
Iestyn Davies (Ottone)
Duncan Rock (Pallante)
Nicholas Tamagna (Narciso)
Matthew Rose (Claudio)



Händel was only 24 yo when he composed this opera for the carnival season 1709/1710 in Venice. Of course his style and sense for drama developed over the next 50 years, but already here so much of it is already in place. The treatment of the orchestra might not be as elaborate as in his later works, but his sense of melody and his understanding of drama is definitely spot on. The libretto by Cardinal Vincenzo Grimani sure helps, it's probably the best text Händel ever got to work with.
One intersting thing with the opera is that it doesn't really have a main character, even if Agrippina is much of a motor in the drama. But often the drama moves away from her and she is left behind. 
This is not an opera where the bad are all bad and the good are all good. OK, Ottone might be a truly good character and Agrippina hasn't much of good in her, but the overall impression of the opera is that everyone is manipulating and lying to get what they themselves want. This makes the opera truly relevant in today's political landscape.

Sirt David McVicar was once again showing his genious. I saw his Glyndebourne production of Händel's Giolio Cesare in Egitto, and I was struck by his way of mixing realism in emotions with formalised aesthetics - everything coming out of the music. He is using much of that also in Agrippina. It is as if he is always starting with the music. Emotions, gestures and dramatic action are always fully in line with what is happening in the music. He manages to get that difficult balance between individual artistic freedom and ritualised form. My impression is that the rehearsal period has been quite challenging for the singers. He is not satisfied with the singers just to sing and act within a fixed frame, he has made them find their own way of portraying his vision. This requires intelligent singers - and here he got them.

The singers in this production are all through absolute top level - everyone is credible. 
Duncan Rock and Nicholas Tamagna created comedy in their oily characters. Tamagna has a very attractive countertenor that adds to the experience.
Matthew Rose might not have the most interesting character in this opera, and in this production he was used mainly for comic effect as an awkward seducer or a self-centered golf player. But his voice had a warm and round tone that came very well to use especially in the beautiful aria "Vieni, o cara".
Iestyn Davies was for me "the odd character" in this production. He has a beautiful countertenor voice with an almost instrumental sound, but compared with the other singers it came out as slightly lacking character. His acting was also a bit restricted and uncomfortable. 
Brenda Rae was a new experience for me. She was not only a great actor, but her soprano had a superb clarity and focus, especially in the higher register. In the "bar scene" she was nothing less than superb - both as an actor and as a singer.
Kate Lindsey added vitality and drame every time she was on stage. Her acting was very much based in her body. Her way of moving made her stand out against the rest, and that made Nero into a character that even if he isn't running much of the business in this opera, he would probabaly be able to create some nasty drama in a potential sequel. (For example like burning down Rome or killing his mother.) Her voice had a flexibility that was mesmerising in it's snake-like moves through depair, frustration and pure lust.
Joyce DiDonato is one of the most interesting singers of today through her intelligent and fully dedicated approach to any role. The sly and manipulating Agrippina felt as if it was written for her. I could see some of the typical JDiDo movements in her portrayal of Agrippina, so parts of that character seemed to be coming from herself. Her voice was a few times a bit strained in the higher register, but she used it with intelligence and vocal precision to express every possible emotion. In her second act aria "Pensieri, voi mi tormentate" she created one of the most intense operatic moments I have ever experienced. In that moment she was Agrippina.

Harry Bicket is a conductor specialised on this period. It was amazing to hear him tranform the Met orchestra into a baroque orchestra. The orchestral playing was vital, tight, dramatic - and totally Händel. I need to give the celli/bassi a special mentioning - they were creating much of the drama. The orchestra as a whole interacted perfectly with the singers. I never felt any rush or sluggishness. 

The set decor and costumes by John Macfarlane were extremely efficient. They supported the acting and the characterisation. Sometimes a rather "naked" stage like this can leave the singers abandoned, but in a production like this it worked perfectly. The moveable "tombs" added flexibility and unity through the whole opera. The throne with it's stairs was used in a very efficient way. Instead of just being a "nice symbol" it became a pivotal point for the whole opera. When Nero at the end climbed the stairs it became the long awaited plot peak.


Overall this was one of those opera evenings where everything is working together to make you sit straight up and ask yourself "what is she thinking" or "what is going to happen now".
And it gave me two new voices that I will keep an ear on - Kate Lindsey and Brenda Rae.

Ett lyckopiller

Kungliga Operan (Stockholm) 2020-02-07

Kungliga Hovkapellet
Kungliga Operans kör
Regi: Ole Anders Tandberg
Scenografi och ljus: Markus Granqvist
Kostym och mask: Lena Lindgren
Dirigent: Stefan Klingele

Bernstein: Candide


Tre härliga timmar av absurda infall, briljant musik, spelglädje och skönsång.
Kungliga Operan har en riktig lyckträff i och med den här uppsättningen. Här sitter allt som en smäck!

Candide är ingen enkel operett (eller opera/musikal) att sätta upp. Hela handlingen är egentligen bara en rad av revynummer med en mycket tunn tråd. Det enda de har gemensamt är en otroligt intelligent och sofistikerad kritik av mänskliga vidrigheter med en extra spark mot 50-talets dubbelmoral i USA. 
Ole Anders Tandbergs försök att bygga in kritik mot en svensk samtid blev dock tämligen malplacerade. Men hans vilda fantasi och förkärlek för galna påhitt kom här till sin fulla rätt. Han har gett sångarna stor frihet - och den tog de de definitivt vara på. Deras spelglädje gick rakt ut i salongen.
Det går inte att kommentera den här uppsättningen utan att säga något om kostymerna. Lena Lindgrens galna och fantasifulla kostymer spelade en avgörande roll i föreställningen. De skapade både dramatik och lekfullhet. På samma sätt var Markus Granqvists effektiva scenlösningar helt enkelt genialiska.

Stefan Klingele ledde Hovkapellet med energi och följsamhet. Han tillsatte det nödvändiga bubblet i Bernsteins musik, samtidigt som han vågade vila i de sublima melodierna. Att Hovkapellet ibland brast i detaljerna är en mycket liten notering i marginalen.
Operakören hade en höjdarkväll i en mängd olika skepnader. De inte bara klingade utmärkt, de gav sina scener en myllrande mångfald av påhitt i miniagerande. Samma gäller dansarna.

Sångsolisterna var genomgående förstklassiga. 
Klas Hedlund visade sig vara en komisk talang av oanade mått. Och hans tenor klingade smidigt - har faktiskt inte hört honom så bra tidigare.
Jon Erik Elebys kraftfulla bas var lika stadig som vanligt - han är en av Kungliga Operans verkliga tillgångar.
Matilda Paulsson gjorde en rolig figur med bett i stämman.
Miriam Treichl var lite av föreställningens primus motor i sin roll som Old Lady. Hon bjöd på superb vokal klang och en komisk förmåga som jag sällan fått uppleva på en operascen. Mer av henne på Kungliga Operan!
Jeremy Carpenter var som en intelligent kameleont både i agerande och vokal klang.  
Joel Annmo hade den perfekta rösten för Candide. Han klingade mjukt och fritt, och han gav Candide det perfekta oskyldiga uttrycket.
Jag hoppas ändå att ingen tycker illa vara om jag utnämner Elin Rombo till "Kvällens Röst". Det hon åstadkom med sin röst var inget mindre än fantastiskt. I "Glitter and be gay" fick hon chansen att ta ut svängarna - och som hon gjorde det! Varenda ton satt perfekt - även den utmanande höjden.

Det här är något så ovanligt som en föreställning jag skulle kunna se flera gånger. Varje scen innehåller så mycket att det hela tiden finns något nytt att upptäcka. 

En onödig Traviata

Kungliga Operan (Stockholm) 2020-02-05

Kungliga Hovkapellet
Kungliga Operans kör
Regi: Ellen Lamm
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Dirigent: Domingo Hindoyan

Verdi: La Traviata


La Traviata är en av de mest spelade operorna i alla världens operahus, det är en äkta klassiker. Verdi skrev den som ett kammardrama där fokus ligger på rösten. Hela operans dramatik sker i rösterna. Om inte rösterna bär så bär inte dramat. 

Den här uppsättningen saknar tyvärr helt relevans. Bärande roller har inte den vokala förmågan som behövs. Regi och/eller agerande räcker inte till för att bära dramat och uppsättningen i sig känns som en budgetlösning utan bärande tanke.

Egentligen har uppsättningen bara tre fördelar - en utmärkt Bror Magnus Tödenes i rollen som Alfredo, en tätt klingande operakör och de dramatiska avsnitten för Hovkapellet. Tyvärr räckte det inte för att rädda föreställningen.

Ett av skälen till att jag snabbt som ögat bokade biljett till den här produktionen var Ida Falk Winland i rollen som Violetta. Hon har inte bara en utmärkt röst, hon är också en intelligent sångerska. Så jag hade stora förhoppningar. Men den här kvällen upplevde jag tyvärr inget av det.
Vokalt var det som att rollen låg på tok för högt för henne. Rösten blev pressad och oskön i klangen så snart hon rörde sig över mellanregistret. Det var som om hon fick anstränga sig extra. Och rollens traditionella briljanta höjdtoner valde hon bort. Jag har en misstanke om att hon kan ha varit indisponerad helt enkelt. Såväl röst som agerande gav intryck av att hon inte var helt bekväm.

Karl-Magnus Fredriksson är en annan sångare som jag var mycket nyfiken på. Utifrån vad jag har hört av honom tidigare så borde han vara idealisk i rollen som Giorgio Germont. Men tyvärr.... Rollen är en träig roll, men inte så träig. Vokalt uppvisade han ytterst lite nyansering i uttrycket - bekymrad, medkännande och förtvivlad lät precis likadant.
Även sceniskt var uttrycken mycket begränsade. Dock hade han hittat något otåligt i sina små gester som han använde effektivt i den stora scenen med Violetta.

Bror Magnus Tödenes är en ung norsk tenor med en härlig lyrisk klang, och inte helt utan dramatisk hetta. Han har en andningsteknik som tillåter honom att skapa långa expansiva linjer. Hans övertonsrika klang gjorde att han inte behöver sjunga starkt för att höras, inte ens i ensemblescenerna. Att han inte behövde pressa gjorde att hans röst fick en rörlighet som gav en rytmisk precision som samspelade perfekt med orkestern. I båda hans arior spelar just den rytmiska precisionen en mycket viktig roll. Och han fick till det i total kontroll.
Sceniskt är rollen som Alfredo Germont en av de mer hopplösa, men han gjorde det mesta av situationen. Det är inte sångarens fel att operan i sig alltid får mig att undra vad Violetta egentligen ser i Alfredo...

Övriga roller är tämligen små, så jag har överseende med att det fanns en del vokala begränsningar.

Operakören imponerar på mig varje gång jag hör dem. Klangen var ikväll tät, flexibel och precis.
Även Hovkapellet hade sina fina stunder, speciellt i de tätare dramatiska avsnitten. I de lyriska avsnitten, t ex förspelet, blev klangen en aning spretig.
Domingo Hindoyan var en intressant dirigent som på ett naturligt sätt byggde upp dramatiska stegringar utan att det blev forcerat. Hans val av tempi var genomgående naturliga. Han andades med sångarna.

Det kanske största problemet är avsaknaden av idé med produktionen och regin. Det var som om Ellen Lamm inte ville berätta något viktigt. Hon hade valt några scenlösningar som kanske var intressanta på papperet, men de föll platt på scenen. Den avgörande orsaken är att idéerna inte varken bär eller inordnar sig i en större tanke som når över scenkanten. Ingen av rollfigurerna får någon utveckling i regin, trots att dramat och musiken indikerar att Giorgio ska komma till insikt om sin hårdhet och att Violetta ska omfamna kärleken. Men inget av det skildras på scenen. Möjligen försökte Ida Falk Winland att åstadkomma någon slags utveckling, men regin övergav henne.
Magdalena Åbergs scenografi hjälpte heller inte till. Den roterbara anatomiska teatern fick ingen annan funktion än att hjälpa till att projicera ljudet ut i salongen. Och andra aktens tomma scen med ett bord och ett par stolar kräver regi och vokal förmåga som tyvärr inte var på plats ikväll.

Summa summarum - Traviata är en utomordentligt svår opera att sätta upp. Jag kan beundra ett ärligt försök, men den här uppsättningen kändes inte ens som ett ordentligt försök.

En upplevelse och en upptäckt

PianoVisions på Konstakademien 2019-02-02

Jean-Marc Luisada, piano

Mozart: Sonat i A-dur, K. 331
Schumann: Davidsbündlertänze, opus 6
Schubert: Sonat nr 21 i B-dur, D 960


Jean-Marc Luisada var en pianist jag aldrig hade hört talas om förrän han dök upp på PianoVisions program. Efter den här kvällen är han en pianist jag aldrig kommer att glömma. Hans tekniska behärskning och hans djupa musikaliska förståelse skapade en av de där riktigt magiska kvällarna. Det var som om han identifierade sig med varje ton i musiken - i en total närvaro och behärskning. Varje anslag och varje skiftning var i perfekt balans. Varje dynamisk förändring var totalt organisk, den kom från musiken själv. Hans vänsterhand var ett underverk i distinkt tydlighet och samtidigt lätt som en smekning. Det var som om han inte slog an tonerna, utan bara släppte dem fria.

Den här sonaten (K 331) av Mozart var det första stycke av Mozart som jag hörde, möjligen i konkurrens med symfoni nr 40. (Jag tror faktiskt att jag hörde den i någon populärversion.) Sedan dess har jag haft en klar uppfattning hur jag vill att den ska spelas.
Ikväll fick jag uppleva en tolkning som mötte min idealbild och som tog den ytterligare ett stycke. Luisada arbetade med ett snabbt och fjäderlätt anslag. Hans frasering gav musiken riktning. Det fanns en lekfullhet i varje variation i den första satsen. Hans sätt att spela gav mig en känsla av hur Wolfgang själv en gång improviserat fram de här variationerna, och sedan tyckt att det var så bra så att han beslöt sig för att skriva ner det.
Den andra satsen fick en naturlig rörelse, den tilläts aldrig att bli sentimental. I den tredje satsen bröt han ackorden i vänsterhanden på ett sätt som gav precis den där energiinjektionen i fraserna som jag upplever som idealisk.

Schumanns svit av stycken har mycket av tidens romantiska känslosamhet. Här är det smärtsamt lidande, salig längtan och himlastormande lycka. Och fantastisk musik av en ung man som nyss hade förlovat sig med kvinnan han älskade över allt annat. Jag fascineras av att Robert framstår som en fullfjädrad tonsättare redan i ett så tidigt opus.
Luisadas spel tog fram hela den paletten av känslor. Passion och drömmande. Florestan och Eusebio. (F och E var Roberts två alter ego, och de förekommer omväxlande i det här verket.)
Hans pedalteknik var enastående, och skapade just den rätta drömska blandningen av klanger i Eusebio-styckena. I Florestans "Ungeduldig" svämmade nästan pianot över av känslor och uttryck. Endast en första klassens pianist kan vara så trygg i sin spel så att han/hon vågar gasa på så rejält i kurvorna. 

Schuberts allra sista pianosonat, och ett av hans allra sista stycken över huvud taget. Den skrevs under våren/sommaren 1828 - hans sista år. Han var allvarligt sjuk, och mot slutet av sommaren hade han besökt en läkare och förmodligen fått veta att han har kort tid kvar. 1828 var också året för hans största publika framgång - konserten i mars som inbragte både erkännande och en rejäl summa pengar.
Under lång tid stod hans pianosonater inte så högt i kurs, men efterhand har de fått en allt större betydelse. Under de senaste decennierna så har de fått en plats bredvid Beethovens sena sonater, åtminstone bland pianister. Det hade Schubert gillat, hans beundran för Beethoven var enorm.
För mig har Schuberts sena sonater varit ett låst rum, jag har inte lyckats hitta ett förhållningssätt till dem. Men ikväll öppnade Luisada den dörren för mig.
Inledningen var mjuk som en smekning. Den låga drillen i vänsterhanden var ett varmt muller. Sidotemat blev självklart sångbart på ett nästan folkvisemässigt naivt sätt. Han laddade musiken med så mycket värme och kärlek att jag tyckte mig känna en tråd direkt till Franz. Inte minst i smärtan i slutet av första satsen.
Andra satsen fick färg tack vare hans känsliga anslag och superba pedalteknik. Han vågade vila i satsens nästan drömmande stämning.
Tredje satsens scherzo fick i Luisadas händer en slags uppblossande upprymd flyktighet över sig. Den virvlade fram - och tog slut.
I den fjärde satsen är det tydligt hur viktig den sångbara melodin var för Schubert. Det är svårt att förstå att den här musiken är skriven av en dödsmärkt man med några månader kvar att leva. Luisada spelade det till synes utan att snegla på den döende Franz, här var det livet som skildrades. Den här musiken i den här tolkningen handlade om livet!

Och det blev extranummer - två riktigt långa extranummer, båda av Chopin.
En nocturne som jag tyvärr inte kunde identifiera (skäms!) som spelades med ett osentimentalt och framåtblickande förhållningssätt. Här var det tydligt hur avancerad Chopin faktiskt var för sin tid i sin behandling av pianot. Luisada fortsatte visa sin suveräna förmåga att balansera toner mot varandra med en delikat känslighet. Återigen - hans vänsterhand!
Ett scherzo (nummer 2 i b-moll opus 31) med sina karakteristiska uppåtgående snabba rörelser. Detta är ett gediget virtuosnummer som Luisada behärskade till absolut perfektion. Han tog fullt ut till vara på såväl dramatik som dynamik. Hans händer var blixtsnabba och ytterligt känsliga. Jag har sällan hört detta stycke spelas så totalt som ikväll.

Jag är otroligt lycklig och tacksam över att jag fick uppleva den här konserten.