En upplevelse och en upptäckt

PianoVisions på Konstakademien 2019-02-02

Jean-Marc Luisada, piano

Mozart: Sonat i A-dur, K. 331
Schumann: Davidsbündlertänze, opus 6
Schubert: Sonat nr 21 i B-dur, D 960


Jean-Marc Luisada var en pianist jag aldrig hade hört talas om förrän han dök upp på PianoVisions program. Efter den här kvällen är han en pianist jag aldrig kommer att glömma. Hans tekniska behärskning och hans djupa musikaliska förståelse skapade en av de där riktigt magiska kvällarna. Det var som om han identifierade sig med varje ton i musiken - i en total närvaro och behärskning. Varje anslag och varje skiftning var i perfekt balans. Varje dynamisk förändring var totalt organisk, den kom från musiken själv. Hans vänsterhand var ett underverk i distinkt tydlighet och samtidigt lätt som en smekning. Det var som om han inte slog an tonerna, utan bara släppte dem fria.

Den här sonaten (K 331) av Mozart var det första stycke av Mozart som jag hörde, möjligen i konkurrens med symfoni nr 40. (Jag tror faktiskt att jag hörde den i någon populärversion.) Sedan dess har jag haft en klar uppfattning hur jag vill att den ska spelas.
Ikväll fick jag uppleva en tolkning som mötte min idealbild och som tog den ytterligare ett stycke. Luisada arbetade med ett snabbt och fjäderlätt anslag. Hans frasering gav musiken riktning. Det fanns en lekfullhet i varje variation i den första satsen. Hans sätt att spela gav mig en känsla av hur Wolfgang själv en gång improviserat fram de här variationerna, och sedan tyckt att det var så bra så att han beslöt sig för att skriva ner det.
Den andra satsen fick en naturlig rörelse, den tilläts aldrig att bli sentimental. I den tredje satsen bröt han ackorden i vänsterhanden på ett sätt som gav precis den där energiinjektionen i fraserna som jag upplever som idealisk.

Schumanns svit av stycken har mycket av tidens romantiska känslosamhet. Här är det smärtsamt lidande, salig längtan och himlastormande lycka. Och fantastisk musik av en ung man som nyss hade förlovat sig med kvinnan han älskade över allt annat. Jag fascineras av att Robert framstår som en fullfjädrad tonsättare redan i ett så tidigt opus.
Luisadas spel tog fram hela den paletten av känslor. Passion och drömmande. Florestan och Eusebio. (F och E var Roberts två alter ego, och de förekommer omväxlande i det här verket.)
Hans pedalteknik var enastående, och skapade just den rätta drömska blandningen av klanger i Eusebio-styckena. I Florestans "Ungeduldig" svämmade nästan pianot över av känslor och uttryck. Endast en första klassens pianist kan vara så trygg i sin spel så att han/hon vågar gasa på så rejält i kurvorna. 

Schuberts allra sista pianosonat, och ett av hans allra sista stycken över huvud taget. Den skrevs under våren/sommaren 1828 - hans sista år. Han var allvarligt sjuk, och mot slutet av sommaren hade han besökt en läkare och förmodligen fått veta att han har kort tid kvar. 1828 var också året för hans största publika framgång - konserten i mars som inbragte både erkännande och en rejäl summa pengar.
Under lång tid stod hans pianosonater inte så högt i kurs, men efterhand har de fått en allt större betydelse. Under de senaste decennierna så har de fått en plats bredvid Beethovens sena sonater, åtminstone bland pianister. Det hade Schubert gillat, hans beundran för Beethoven var enorm.
För mig har Schuberts sena sonater varit ett låst rum, jag har inte lyckats hitta ett förhållningssätt till dem. Men ikväll öppnade Luisada den dörren för mig.
Inledningen var mjuk som en smekning. Den låga drillen i vänsterhanden var ett varmt muller. Sidotemat blev självklart sångbart på ett nästan folkvisemässigt naivt sätt. Han laddade musiken med så mycket värme och kärlek att jag tyckte mig känna en tråd direkt till Franz. Inte minst i smärtan i slutet av första satsen.
Andra satsen fick färg tack vare hans känsliga anslag och superba pedalteknik. Han vågade vila i satsens nästan drömmande stämning.
Tredje satsens scherzo fick i Luisadas händer en slags uppblossande upprymd flyktighet över sig. Den virvlade fram - och tog slut.
I den fjärde satsen är det tydligt hur viktig den sångbara melodin var för Schubert. Det är svårt att förstå att den här musiken är skriven av en dödsmärkt man med några månader kvar att leva. Luisada spelade det till synes utan att snegla på den döende Franz, här var det livet som skildrades. Den här musiken i den här tolkningen handlade om livet!

Och det blev extranummer - två riktigt långa extranummer, båda av Chopin.
En nocturne som jag tyvärr inte kunde identifiera (skäms!) som spelades med ett osentimentalt och framåtblickande förhållningssätt. Här var det tydligt hur avancerad Chopin faktiskt var för sin tid i sin behandling av pianot. Luisada fortsatte visa sin suveräna förmåga att balansera toner mot varandra med en delikat känslighet. Återigen - hans vänsterhand!
Ett scherzo (nummer 2 i b-moll opus 31) med sina karakteristiska uppåtgående snabba rörelser. Detta är ett gediget virtuosnummer som Luisada behärskade till absolut perfektion. Han tog fullt ut till vara på såväl dramatik som dynamik. Hans händer var blixtsnabba och ytterligt känsliga. Jag har sällan hört detta stycke spelas så totalt som ikväll.

Jag är otroligt lycklig och tacksam över att jag fick uppleva den här konserten.