Festkväll för Harding med bra drag

Berwaldhallen (Stockholm) 2022-02-18

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Daniel Harding
Solist: Håkan Björkman, trombon

Alfvén: En skärgårdssägen

Sandström: Trombonkonsert (uruppförande)

Strauss: Also sprach Zarathustra


Festkväll för att fira Daniel Hardings 15 år som chefdirigent för Radiosymfonikerna. Och då får vi något så ovanligt (med honom på pulten) som TVÅ svenska verk - varav ett är ett uruppförande. Det är i sig något att fira, tycker jag.

Alfvén tondikt har jag nog aldrig hört bättre framförd. Här fanns allt - stillhet, dyningar, glitter, dramatik och åter stillhet. Orkestern spelade med en tät och varm klang och allt kändes så helt rätt. Det klingade som en målning av Zorn ser ut.

Nu vill jag att Harding tar sig an Alfvéns fjärde symfoni!

Kvällens höjdpunkt blev den postumt uruppförda trombonkonserten av Sven-David Sandström. Detta var ett verk som helt och fullt drabbade mig. 

Den enkelt hymnartade inledningen satte stämningen. Även när solisten tvingades upp smärtsamt högt i registret fanns det varmt innerliga anslaget kvar. Så kom episoder då den stilla ytan rördes av oroliga vindar och strömmar. Men bara för en kort stund innan det stadigt varma återkom. Och kanske det fanns ett slags vemod i den stillheten?

Gång på gång återkom oron, bara för att snart tas över av det tryggt lugna. 

Jag kan inte låta bli om det här verket på något sätt skildrar Sandströms sista tid med sjukdomen? Stunder av smärta, men i botten vilar ändå en trosviss trygghet i något som till slut är det som segrar.

Det är inte ofta jag blir så djupt berörd av ett nytt verk. Måtte detta spelas ofta!

Strauss så ofta spelade tondikt har några takter som är ikoniska, men resten av verket har nog de flesta missat. Det är ett virtuosstycke för orkester där varje musiker måste vara på topp. Ikväll fick vi höra en fullödig tolkning från en totalt briljant orkester - inte en sekunds tvekan på någon enda stol. Exaktheten gav kraft och spänst utan att det behövde bli överdrivet. Musikens alla extrema uttryck fångades på pricken av dirigent och orkester. I de svagare nyanserna var klangen helt enkelt luxuös. 

En kväll som denna är jag glad att Harding och Radiosymfonikerna fortsätter ytterligare år tillsammans.