Fullt (ös) på scenen

Konserthuset (Stockholm) 2023-03-15

Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Jukka-Pekka Saraste

Mahler: Symfoni nr 1 i D-Dur "Titan"

Det här är en symfoni som kräver full besättning - och lite till. Det är inte varje dag man får fyra flöjter och fyra oboer. För att inte tala om sju horn, fem trumpeter och fyra tromboner.

Så det finns alla möjligheter att ösa på för fullt. Men symfonin rymmer också delikat finlir.

När jag hör den här symfonin så påminns jag om att Gustav Mahler skrivit mycket av sin musik i lantlig miljö, utanför trånga städer. Direkt i första satsen landar jag i en skog med sus av träd och fågelsång. Mahler bekräftar själv platsen när han inkorporerar sin sång "Ging heut' Morgen über's Feld". Och så hör man några trumpeter utanför scenen som spelar vad som skulle kunna vara jaktsignaler.

Men symfonin stannar inte i skogen. Vi möter senare miljön på ett café i en liten stad där ett karnevalståg passerar förbi med klezmermusik, vi tar del av en lantlig ländler och en begravningsprocession. 

Som gammal kontrabasist är naturligtvis tredje satsens inledande solo ("Broder Jakob") en extra trevlig krydda. Men här förvånade dirigent och orkester med att det spelades unisono av hela kontrabasstämman. Tyvärr förtog det lite av effekten.

Den fjärde satsen är det som gör skäl för symfonins tillnamn - Titan. Satsen är full av expansion och kraft. De lyriska passagerna som kort interfolierar förstärker bara effekten. När hornen ställer sig upp på slutet och vänder klockstyckena ut mot publiken är effekten total.

Hur förvaltade Filharmonikerna och Jukka-Pekka Saraste den här mångskiftande och krävande symfonin?

Det står utan tvivel att orkestern har både kraften och finliret i sina händer. 

Det var briljanta soloinsatser av samtliga blåsare. Stråket spelade tätt och sammanhållet. (OK, det var ett par ställen i första satsen där det drog åt lite olika håll, men det var försumbart.)

I de kraftfulla partierna ökade orkestern trycket, utan att tappa precision och utan att klangen blev grov. 

Sarastes tolkning lutade åt det kontrollerade och välformulerade. Det fanns aldrig någon risk att det skulle koka över. På sätt och vis är det synd. Jag anser att Mahlers musik behöver balansera farligt nära "sammanbrottet" för att komma till sin fulla rätt. Just det saknade jag i den här "eleganta" tolkningen. 

Men i den sista satsens avslutning så tar ändå musiken över och trotsar kontrollen. Så jag gick ut med ett leende på läpparna - och med ny energi!