Energi och glädje - slagverk och en leende violinist

Berwaldhallen (Stockholm) 2023-03-27

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Hannu Lintu
Solist: Gil Shaham

Fagerlund: Drift
Korngold: Violinkonsert D-dur

Nielsen: Symfoni nr 4 "Det uudslukkelige" op 29

En riktigt bra kväll i Berwaldhallen med starkt gensvar i publiken. Jag brukar säga att SRSO är en "humörorkester" - när de trivs med dirigent, solist och musik så är de fantastiska, medan det annars kan smyga sig in lite slentrian och rutin i spelet.

Ikväll var de fantastiska rakt igenom. (Undantaget är som vanligt ett par pulter bak i förstafiolen där musikerna tyvärr kommer undan med att hålla igen och till och med fuska.)

Sebastian Fagerlund är en tonsättare som har en stark förespråkare i kvällens dirigent. Och det märktes att Hannu Lintu hade totalt grepp om det som hände. Från dyningarna i slagverk och lågt blås till de ripplade vågorna på ytan i det ljusa slagverket och träblåset. Slagverkarna fick jobba hårt med ett stort urval av instrument.

Ett alltigenom fascinerande verk som gav mig mersmak på Fagerlunds musik.

Jag skäms för att säga att jag endast hört Gil Shaham i Barbers violinkonsert. Efter kvällens konsert kommer det att bli ändring på det. Det är sällan man har lyxen att uppleva en sådan violinklang. (Senast var det Kerson Leong.) Shaham har en gyllene ton som flödar rikt. Han har total kontroll i alla register. Aldrig blir tonen pressad eller forcerad. Han formar klangen helt efter musikens behov. Hans sätt att lyssna in i orkestern är mästerligt, det märktes bl a i hur han lät sin klang smälta ihop med klarinetten i den första satsen.

Han är en utmärkt uttolkare av Korngolds smått filmiska musik. Och han verkar gilla det själv - jag tror att han log rakt igenom konserten. 

Som extranummer fick vi (med lite påstötning från dirigenten) ett extranummer. Det blev Isoliation Rag skriven 2020 av Scott Wheeler. Lekfullt och omtänksamt. Spelat i total balans.

Nielsens monumentala fjärde symfoni är en prövning för vilken dirigent och orkester som helst. Den kräver precision i spelet och en noggrann balansering för att inte bara bli "tung".

Här fick vi en helt organisk tolkning som bar hela vägen. Träblåset fick osedvanligt mycket utrymme vilket gav ytterligare djup åt musiken. Musiken böljar med grund i slagverket. (Symfonin blev en naturlig konsekvens av det inledande stycket av Fagerlund.)

Lintu vet vad han vill med musiken - och musikerna svarade upp mot hans intentioner. 

Någon undrar kanske vad resultatet av pukduellen blev? Den vänstra vann.