Energi och glädje - slagverk och en leende violinist

Berwaldhallen (Stockholm) 2023-03-27

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Hannu Lintu
Solist: Gil Shaham

Fagerlund: Drift
Korngold: Violinkonsert D-dur

Nielsen: Symfoni nr 4 "Det uudslukkelige" op 29

En riktigt bra kväll i Berwaldhallen med starkt gensvar i publiken. Jag brukar säga att SRSO är en "humörorkester" - när de trivs med dirigent, solist och musik så är de fantastiska, medan det annars kan smyga sig in lite slentrian och rutin i spelet.

Ikväll var de fantastiska rakt igenom. (Undantaget är som vanligt ett par pulter bak i förstafiolen där musikerna tyvärr kommer undan med att hålla igen och till och med fuska.)

Sebastian Fagerlund är en tonsättare som har en stark förespråkare i kvällens dirigent. Och det märktes att Hannu Lintu hade totalt grepp om det som hände. Från dyningarna i slagverk och lågt blås till de ripplade vågorna på ytan i det ljusa slagverket och träblåset. Slagverkarna fick jobba hårt med ett stort urval av instrument.

Ett alltigenom fascinerande verk som gav mig mersmak på Fagerlunds musik.

Jag skäms för att säga att jag endast hört Gil Shaham i Barbers violinkonsert. Efter kvällens konsert kommer det att bli ändring på det. Det är sällan man har lyxen att uppleva en sådan violinklang. (Senast var det Kerson Leong.) Shaham har en gyllene ton som flödar rikt. Han har total kontroll i alla register. Aldrig blir tonen pressad eller forcerad. Han formar klangen helt efter musikens behov. Hans sätt att lyssna in i orkestern är mästerligt, det märktes bl a i hur han lät sin klang smälta ihop med klarinetten i den första satsen.

Han är en utmärkt uttolkare av Korngolds smått filmiska musik. Och han verkar gilla det själv - jag tror att han log rakt igenom konserten. 

Som extranummer fick vi (med lite påstötning från dirigenten) ett extranummer. Det blev Isoliation Rag skriven 2020 av Scott Wheeler. Lekfullt och omtänksamt. Spelat i total balans.

Nielsens monumentala fjärde symfoni är en prövning för vilken dirigent och orkester som helst. Den kräver precision i spelet och en noggrann balansering för att inte bara bli "tung".

Här fick vi en helt organisk tolkning som bar hela vägen. Träblåset fick osedvanligt mycket utrymme vilket gav ytterligare djup åt musiken. Musiken böljar med grund i slagverket. (Symfonin blev en naturlig konsekvens av det inledande stycket av Fagerlund.)

Lintu vet vad han vill med musiken - och musikerna svarade upp mot hans intentioner. 

Någon undrar kanske vad resultatet av pukduellen blev? Den vänstra vann. 

Emotions beyond words

Royal Opera (Stockholm) 2023-04-18

Juliet & Romeo

Conductor: Nir Kabaretti

Kungliga Hovkapellet

Johan Ullén, piano

Music: Pjotr Tjajkovskij, selected by Mats Ek, adapted by Anders Högstedt

Text/libretto: Mats Ek, efter Shakespeare

Choreography: Mats Ek

Light: Linus Fellbom

Scenography and costume: Magdalena Åberg

Juliet: Emily Slawski

Romeo: Anthony Lomuljo

The father: Dawid Kupinski

The mother: Desislava Stoeva

The prince: Yvan Auzely

The nurse: Jeannette Wren

Paris: Calum Lowden

Tybalt: Daniel Goldsmith

Mercutio: Daniel Norgren-Jensen

Benvolio: Dmitry Zagrebin

Rosalinda: Coralie Aulas

Peter: Jonatan Davidsson

Some people talk about "stage magic" - moments or performances that create feelings that go beyond any text, music or gesture. This was such an evening. This was not "dance" - it was something much more than that. It was emotions flowing through a presence in the moment. 

The dancers didn't act their roles - they WERE their roles. They seemed to move in the only way that role could move out of those emotions. It didn't even feel like dancing - it was emotions and life expressed without the burden of words. 

And still - I know that all this is shaped through detailed instructions, hard work and technical brilliance. I know that behind that freedom in expression are countless of hours of thinking, rethinking, practicing and much more. All that hard work paid off tonight in a performance as natural and (seemingly) effortless  that it felt like it was created in that very moment. Every movement, every slight change of balance, every look seemed to come out of something totally true. 

(There were only two instances when the magic slightly cracked, and I started to think abot the movements and movements instead of emotions. Both were related to the Prince - once when he rolled onto the stage and once when he did his pendulum movements holding on to the wall.)

Mats Ek is a genious. What more can one say? He has found the core in this story. And he has found a way to tell it. Not only tell it, but let other FEEL it.

The scenography by Magdalena Åberg is extremely efficient and it plays a vital part in telling the story. Those moving walls become restrictions, facilitators, support. 

Linus Fellbom might be the Master of Light. Here he creates depth and focus in a way that is fully integrated in the drama. The light is not there for us to see, but to help us feel. 

Nir Kabaretti is a totally new name to me. His way of leading the orchestra through all this beautilful and dramatic music was top notch. He created lyrcism and drama. He shaped long organic lines. There was a deep sensitivity to the music's part in the drama. 

And the dancer's were all brilliant. But let me just mention a few of them. 

Emily Slawski danced a young Juliet that was totally believable. Young, playful, stubborn. And the way she matures through the meeting with Romeo became totally relevant. For the very first time ever I SAW Juliet - and I could understand her.

Anthony Lomuljo IS Romeo. I think that I have never seen anyone move on a stage so totally from within. Everything is there - playfulness, ease, despair, curiosity, love. Everything he does seems so natural and so totally true. And Romeo will for me forever be when he sits up on the top of the wall at the end of the first act. Just the way he is sitting is telling tons.

Daniel Norgren-Jensen is dancing one of the most challenging roles in this production - Mercutio. And the way he is doing it! The emotions run fast through his body - intensity, fear, humour, vulnerability, desperation. His body explodes with all this emotions. It is as if every of his movements come out of an urgent need to move - as a way of not exploding. His virtuosity is the perfect tool for this. 

Fullt (ös) på scenen

Konserthuset (Stockholm) 2023-03-15

Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Jukka-Pekka Saraste

Mahler: Symfoni nr 1 i D-Dur "Titan"

Det här är en symfoni som kräver full besättning - och lite till. Det är inte varje dag man får fyra flöjter och fyra oboer. För att inte tala om sju horn, fem trumpeter och fyra tromboner.

Så det finns alla möjligheter att ösa på för fullt. Men symfonin rymmer också delikat finlir.

När jag hör den här symfonin så påminns jag om att Gustav Mahler skrivit mycket av sin musik i lantlig miljö, utanför trånga städer. Direkt i första satsen landar jag i en skog med sus av träd och fågelsång. Mahler bekräftar själv platsen när han inkorporerar sin sång "Ging heut' Morgen über's Feld". Och så hör man några trumpeter utanför scenen som spelar vad som skulle kunna vara jaktsignaler.

Men symfonin stannar inte i skogen. Vi möter senare miljön på ett café i en liten stad där ett karnevalståg passerar förbi med klezmermusik, vi tar del av en lantlig ländler och en begravningsprocession. 

Som gammal kontrabasist är naturligtvis tredje satsens inledande solo ("Broder Jakob") en extra trevlig krydda. Men här förvånade dirigent och orkester med att det spelades unisono av hela kontrabasstämman. Tyvärr förtog det lite av effekten.

Den fjärde satsen är det som gör skäl för symfonins tillnamn - Titan. Satsen är full av expansion och kraft. De lyriska passagerna som kort interfolierar förstärker bara effekten. När hornen ställer sig upp på slutet och vänder klockstyckena ut mot publiken är effekten total.

Hur förvaltade Filharmonikerna och Jukka-Pekka Saraste den här mångskiftande och krävande symfonin?

Det står utan tvivel att orkestern har både kraften och finliret i sina händer. 

Det var briljanta soloinsatser av samtliga blåsare. Stråket spelade tätt och sammanhållet. (OK, det var ett par ställen i första satsen där det drog åt lite olika håll, men det var försumbart.)

I de kraftfulla partierna ökade orkestern trycket, utan att tappa precision och utan att klangen blev grov. 

Sarastes tolkning lutade åt det kontrollerade och välformulerade. Det fanns aldrig någon risk att det skulle koka över. På sätt och vis är det synd. Jag anser att Mahlers musik behöver balansera farligt nära "sammanbrottet" för att komma till sin fulla rätt. Just det saknade jag i den här "eleganta" tolkningen. 

Men i den sista satsens avslutning så tar ändå musiken över och trotsar kontrollen. Så jag gick ut med ett leende på läpparna - och med ny energi!

Tu sei Floria!

Kungliga Operan (Stockholm) 2023-03-09

Puccini: Tosca

Dirigent: John Fiore
Kungliga Hovkapellet

Kungliga Operans kör

Regi: Knut Hendriksen

Scenografi: Björn Brusewitz

Kostym: Ann-Mari Anttila

Ljus: Hans-Åke Sjöquist

Floria Tosca: Malin Byström

Mario Cavaradossi: Daniel Johansson

Baron Scarpia: John Lundgren

Cesare Angelotti: Kristian Flor

Sakristanen: Markus Schwartz

Spoletta: Niklas Björling Rygert

Sciarrone: John Erik Eleby

En fångvaktare: Alar Pintsaar

En herdegosse: Elis Arrias Röing

Jag har sett den här produktionen en gång tidigare - för många år sedan. Den här gången ville jag se den av två skäl: Malin Byström och John Lundgren. Och de gjorde mig inte besviken!

Dock levde inte kvällen som helhet upp till mina förhoppningar. Den främsta orsaken var det svala orkesterspelet. Det saknade sug och drama - det brände aldrig till på riktigt. Det var som att dirigenten läste Mozart istället för Puccini. 

Dock måste jag ge orkestern eloge för den absolut andlöst vackra insatsen i Cavaradossis aria "E Lucevan le stelle" i sista akten. Enbart klarinettens inledning var värt hela kvällen!

Daniel Johansson är helt ok som Cavaradossi, men rösten är några nummer för liten och saknar italiensk glöd. Han skulle också tjäna på lite mer personregi.

John Lundgren är en otäck Scarpia - och det är bra! Dock saknar jag det mjuka legatot som skulle kunna göra honom absolut livsfarlig i sin dubbelhet. Nu blir han en aningen för endimensionell bov. Dessutom hörde jag något hos honom som jag inte hört förut - en ovana att glida in på tonerna underifrån. Jag vet att han har förmågan att vara exakt så jag undrar om det var ett manér eller ett medvetet val för att få Scarpia att verka extra obehaglig?

Malin Byström ÄR Floria Tosca! Hela hennes närvaro är i rollen - såväl fysiskt som i rösten. Rösten är en glödande ström av lava. Höjden är precis och vibrerande. De låga lägena är fulltoniga och färgrika. Om jag skulle önska mig något så är det kanske lite mer lyrik i "Vissi d'arte"....

Alla övriga roller sjungs lyxigt bra. 

Scenbilden är vacker, dock blir det lite tångt på scenen i första akten vilket gör intrycket rörigt.

Kostymer och ljus gör detta till en klassiskt vacker uppsättning som väl försvarar sitt långa liv på Kungliga Operan.

Skandinaviskt bohemliv

 Kungliga Operan (Stockholm) 2023-02-04

Puccini: La Boheme

Regi, scenografi och ljus: José Cura

Kostym, mask: José Cura

Dirigent: Tobias Ringborg

Mimì: Magdalena Risberg

August Strindberg/Rodolfo: Bror Magnus Tødenes

Edvard Munch/Marcello: Jens Persson Hertzman

Tulla Larsen/Musetta: Sigrid Vetleseter Bøe

Søren Kirkegaard/Colline: Lennart Forsén

Edvard Grieg/Schaunard: Mikael Horned

Benoit: Mikael Onelius

Alcindoro: Peter Haeggström

Julbocken/Parpignol: Mikael Stenbaek

Kungliga Operans kör

Kungliga Hovkapellet

Boheme var den allra första opera som jag såg på Kungliga Operan i Stockholm, så långt tillbaka som 24 april 1982. Det var ett mycket fint sångargäng den gången - MariAnne Häggander, Rolf Björling, Rolf Jupither, Dorrit Kleimert m fl - under ledning av Kjell Ingebretsen. 

Jag minns det inte bara för att det var första gången jag var på Kungliga Operan, utan för att jag precis blivit avlöst vid Högvakten på Slottet, och kom springande i full uniform och med andan i halsen och landade på min plats uppe på tredje radens vänstra sida. 

Jag minns inte så många detaljer från denna kväll mer än 40 år sedan, men jag minns att jag var helt överväldigad av upplevelsen.

Så hur var det ikväll?
En bra föreställning. Uppsättningen är otroligt vacker. Scenbilden är nog den bästa jag sett i det här verket. Den ger utrymme för agerande och skapar stämning. Detta förstärks av en utmärkt ljussättning. 

Jag är lite tveksam till greppet att helt ohistoriskt sätta nordiska kända namn på rollerna och förflytta dem till Stockholm, inklusive ändringar i texten. (T ex så blir Momus till Berns.) Det blir lite underligt när namnen ändå italieniseras, t ex blir August Strindberg till Augusto. Det ger här och var upphov till skratt, vilken nog inte var avsikten,

Tobias Ringborg väljer låga tempi som ger utrymme för detaljer som annars missas, men det innebär också att en del av energin och spänsten tappas. 

Bror Magnus Tødenes är en utmärkt Rodolfo. Det lilla extra han saknar på höjden kompenserar han fuller väl med massor av lyrisk känsla. Han har också en naturlig scenisk närvaro.

Magdalena Risberg har en ren och fri röst, men blir tyvärr lite metallisk på höjden. 

Jens Persson Hertzmans röst saknar tyvärr den klang och lyster som behövs för att bära igenom, nu blir den stundtals något pressad och grötig när han tar i.

Sigrid Vetleseter Bøe är en fullträff som Musetta. Hon har en scenisk dramatisk närvaro som stöttas av en härlig röst som bubblar och fräser av energi. Men som också kan bli vackert lyrisk, som t ex i den sista aktens slut.

Lennart Forsén är tyvärr helt fel här. Han är stel och kantig i såväl röst som agerande. Han hörs knappt. Jag misstänker att han helt enkelt inte var fullt frisk den här kvällen.

Mikael Horned är superb som Schaunard. han har en tydlighet och ett ping i rösten som gör att jag kommer att hålla ögon och öron öppna efter honom i fortsättningen.

Låter det som om jag är kritiskt gnällig? Kanske. 

Men då kan jag berätta att ju längre föreställningen pågick desto bättre blev det. Det var som om röster värmdes upp och blommade ut. Små skavanker i första akten försvann och ersattes av flödande värme, briljanta höjdtoner, total närvaro. Speciellt gällde det Rodolfo och Mimi som på slutet skapade magi. Jag grät....

Det går ett rykte som säger att detta var den allra sista föreställningen av den här uppsättningen. Att den ska skrotas för att aldrig mer återkomma. Det tycker jag vore synd. Detta är en otroligt vacker uppsättning som förtjänar att få komma tillbaka. Varje operahus ska ha en Boheme i förrådet - och få operahus har en lika vacker Boheme som den här.