Går jag för fort?

Den sista tiden har varit en tid av insikter. Jag har mött människor och hamnat i situationer som fått mig att se mig själv ur en annan vinkel. Det har varit spännande, lärorikt och tämligen omtumlande. Jag är glad för de här möjligheterna.

En av de mer banala insikterna har varit min fart när jag går. Jag tar mig fram med stora steg längs raka linjer. Jag småstrosar sällan. Oftast finns det en slags målmedvetenhet i mitt sätt att gå, även när jag egentligen inte har bråttom.
Detta gör att jag, oftare än vad jag egentligen önskar, blir irriterad på människor som går långsamt och/eller som inte lämnar plats där jag ska fram.
Men vad vet jag om deras liv? Kanske de går långsamt för att koppla av och uppleva världen? Kanske de går långsamt i egna tankar av sorg, oro, förtvivlan? Vem är jag att döma?
Min insikt är att jag kanske borde sakta ner och inse att jag inte är ensam på jorden. Att jag borde se de människor som omger mig på ett annat sätt. Kanske jag då kan se även mig själv mer rättvisande?

Jag är tacksam för att en person den här helgen gav mig den insikten. Att stanna upp och se varandra i det viktiga samtalet.
Tack!

Människor med för mycket tid och för liten förmåga

I vissa sammanhang finns det människor som ägnar sig åt att ställa till med problem, bråk och konflikter. Det handlar ofta om olika föreningar som är kopplade till fritidsintressen. Det handlar om smutskastning av personer, om spridning av falsk information - allt i syfte att ställa till problem för en eller flera personer.

Ofta är upprinnelsen rena petitesser och banaliteter som som egentligen inte har någon reell betydelse. Ibland är det rena missuppfattningar som ligger bakom.
Men detta tas till konflikter av monumentala mått där människor som inte alls har med saken att göra dras in. Till slut vet ingen vad det från början egentligen handlade om. Men konflikten fortgår och lever sitt eget liv. Och fördjupas och cementeras.

Det handlar om människor som har på tok för mycket tid till förfogande och alldeles för liten egen förmåga att uträtta något. Detta resulterar i att de ägnar sin tid åt att förminska andra för att själva framstå som större. Istället för att förkovra sig och utveckla sin egen verksamhet så sitter de på olika diskussionsforum och på Facebook och snackar skit om andra - ofta rena lögner eller åtminstone en rejält vinklad eller förvriden sanning.
Den här sortens människor saknar oftast en realistisk självbild, de anser sig som otroligt duktiga, kunniga, seriösa och framgångsrika. Faktum är att man hos dem ofta kan hitta några av de personlighetsdrag som konstituerar en psykopatisk personlighet.
Ofta framstår de som otroligt kunniga och engagerade för "en god sak". Men det krävs inte mycket för att genomskåda dem. Ändå lyckas de dupera många. Typiskt är dock att förr eller senare så gör de sig omöjliga. Då tvingas de gå vidare och söka sig en fan club någon annanstans. Och så fortsätter det.

Egentligen vill man bara vända ryggen åt dem, men tyvärr kan de i vissa lägen skapa sådana problem att det förhållningssättet inte är hållbart. Eftersom man inte kan diskutera med dem på ett konstruktivt sätt så får man nöja sig med att göra en tydlig och öppen markering så att åtminstone mer reflekterande individer i omgivningen kan få sig en tankeställare.
Men man får aldrig ta de här personernas agerande personligt.

För vems bästa? Inte för barnens...

I en artikel i SvD idag (se länk nederst) berättas att eleverna på Södra Ängby skola inte längre får klättra i de träd som finns på skolgården. Nej, det handlar inte om att barnen kan skada träden, utan att barnen kan skada sig när de leker. De får istället leka i den trygghetsanspassade lekplatsen.

Vad gör detta med barn?
- Det snöper den kreativa fria leken.
- Det skapar människor utan egen förmåga att värdera risker.
- Det skapar människor som förväntar sig att allt ska läggas till rätta för dem.

För mig är det uppenbart att detta är i strid med skolans målsättning att skapa tänkande individer.


Och man kan ju också undra varför. Är det omsorgen om barnen som styr, eller är det skolan som är rädd att bli stämd av föräldrarna om ett barn skulle skada sig?


SvD: Eleverna får inte klättra i träd

Kränktheten

Jag förundras över människors förmåga att känna sig kränkta/mobbade, det är som om det blivit den nya folksjukdomen.
Det är begrepp som tas till när folk inte får som de vill eller när någon stoppas från att mobba/kränka andra.
(Jag talar inte om den verkliga mobbing/kränkthet som förekommer, där offren för det mesta lider i tysthet.)

Jag har nyligen noterat förekomsten när SD:s partiledare är "mobbad" eftersom han inte är välkommen på Nobelfesten. Samma sak från samma håll när Stockholms biskop Eva Brunne i en predikan tagit avstånd från främlingsfientlighet med utgångspunkt i Bibeln. Då är SD mobbade/kränkta. (Att sedan SD med förkärlek ägnar sig åt att sparka på andra - såväl invandrare som meningsmotståndare - är en sak som de gärna glömmer bort i sammanhanget.)

Jag har sett samma typ av resonemang från en grupp människor vars verksamhet lades ner av huvudmannen, främst av ekonomiska skäl. Då skrek de i media att de var "kränkta" på ett personligt plan av beslutsfattarna. De framställde de som fattat beslutet som alltigenom onda och endast ute efter att manifestera sin makt.
Men det som saken handlade om var ett (svårt) beslut att lägga ner en verksamhet som man inte längre hade pengar att driva.

Ett annat exempel är de inom vården som vägrar medverka i aborter eftersom det skulle "kränka" deras personliga övertygelse.


I allt detta ser jag en gemensam nämnare - de som känner sig kränkta är de som uppfattar att andra är till för dem, inte att de är till för andra. De utgår från sitt eget perspektiv och klarar inte av att se saker i ett större sammanhang.
Mest tydligt är det i fallet med de inom vården som vägrar delta i aborter. Är vården till för att de ska förverkliga sig själva, eller är vården (och de själva i sin yrkesroll) till för patienterna?
Det är en egocentrerad världsbild som får allt mer genomslag.

Vi måste tillbaka till JFK:s klassiska fråga: "...ask not what your country can do for you; ask what you can do for your country."

Och vi måste inse att genom att använda begreppet mobbing/kränkthet i fel situationer så gör vi de verkligt mobbade och kränkta ännu mer osynliga.

Nästa gång står du på tur

En intressant (men något rörig?) debattartikel i DN idag: http://www.dn.se/debatt/ar-vi-beredda-att-alska-juden-och-muslimen-1.1141804.
Men artikelns kärna ställer jag mig helt och hållet bakom. Det finns en "dold" diskriminering i Sverige baserat på etnicitet och religion. Och den vågar knappt någon politiker utmana.

Den ena faktorn är vår ständiga rädsla för de som inte är helt som "normen". Den har alltid funnits där, vi har alltid sökt grupper att skuldbelägga och rikta vårt hat mot. Det har varit (och är) färgade, zigenare, judar, muslimer etc. Men det handlar även om ensamstående mödrar, alkoholister, homosexuella etc. Och faktiskt är det samma mekanismer bakom när vi ser ogillande eller misstänksamt på de som har högljudda och glada grillfester ute i vårt bostadsområde, de som har en smutsig bil parkerad bredvid vår etc.
Så fort vi legitimerar (öppet eller i tysthet) en brännmärkning, nedvärdering eller diskriminering av andra människor så tar vi ett steg längre på en farlig väg. Nästa gång kan det nämligen vara vi själva som blir föremål för samma behandling. Vi får ett samhälle där det blir allt snävare för vad som är tillåtet. Och vi skapar konflikter som hotar vår egen framtid.
Den enda vägen är att ha en öppen och tillåtande inställning så länge det inte hotar eller begränsar någon annan människas frihet.

Den andra faktorn handlar om att religiös tro alltmer kommit att betraktas som något olämpligt, speciellt om det tar sig synliga uttryck. Så länge religionen hålls dold eller består i symboler/ritualer som sekulariserats (och gjorts "ofarliga") så är det ok, men folk blir rädda så snart religion blir på "allvar".
Egentligen är det en variant inom ramen för den första faktorn, men den är intressant nog att fundera över separat. Många av de som är högljudda motståndare till muslimer gör det med ett argument att det hotar vår kristna tradition. Men de bryr sig egentligen noll om det verkligt kristna budskapet. Deras argument är totalt ihåligt.

Så egentligen handlar det inte om att älska muslimen eller juden, det handlar om att acceptera och se varandra som människor i ett betydligt bredare perspektiv än så.

Se varandra!

PJ Anders Linder tar idag upp något intressant i en kolumn på SvD: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vi-behover-en-vackelse-for-vanlighet-och-hyfs_5019705.svd

Tyvärr så skrapar han bara på ytan och nöjer sig med att allmänt klaga över (andras) brist på vänlighet och hyfs.
Jag kanske inte kommer så mycket längre, men jag ska försöka ge några fler reflektioner på temat.

För mig handlar det om den syn som blir alltmer utbredd och vedertagen, nämligen att allt handlar om "I, me and myself", helt enkelt en egocentrering som i princip gjorts till norm.
Vi ser det i att allt fler ropar om kränkningar och ställer krav på absolut rättvisa/jämlikhet till sista millimetern. (Det handlar ofta inom om rättvisa/jämlikhet, utan brist på självinsikt.)
Vi ser det i att allt fler inte frågar vad de kan bidra med, utan vad jobb, samhälle etc kan göra för dem.
Vi ser det i ökade krav på detaljregleringar och lagstiftningar eftersom allt fler tar sig friheter på andras bekostnad, något som inte förekom i samma utsträckning tidigare.

En del av problemet beror på räkmackegenerationen som fått det mesta serverat som barn/unga och som tror att det kan fungera likadant i vuxenlivet.
En del av problemet beror på att vi fått för oss att allt alltid kan och ska vara perfekt för alla: man ska aldrig behöva vara sjuk (inte ens förkyld), man ska aldrig behöva ha det jobbigt, man ska aldrig behöva ha ett tråkigt jobb, man ska aldrig behöva spara på pengarna etc.

För att komma till rätta krävs genomgripande förändringar av skolsystemet. Det krävs en annan syn på statens uppgift i förhållande till medborgarna.
Vi måste våga låta barn trilla och slå sig på lekplatsen - både i direkt och i överförd betydelse.

Vi måste också inse att utveckling och förbättring aldrig kan skapas av individen på egen hand. Enda vägen till att få det bättre är att samverka med andra, att bidra till något större. Det är inte så att vi kan kräva att andra ska samverka med oss på våra villkor, utan vi får faktiskt bjuda till lite själva.

Men kanske viktigast - vi måste se varandra. Idag springer vi omkring med en massa speglar omkring oss. (Inte konstigt att vi inte vet vart vi är på väg.) Till och med de människor vi möter ser vi enbart som speglar som vi ska kunna reflektera oss i.
Jag hävdar att den största fattigdomen i Sverige är att människor inte är sedda och inte är behövda. Och det är på en väldigt grundläggande nivå något var och en av oss kan förändra med början - NU.
Säg ett trevligt hej till busschauffören, möt blicken på spärrvakten i tunnelbanan och bjud på ett leende, säg ett vänligt "ursäkta mig" när du behöver komma förbi på trottoaren. Detta är saker som inte kostar dig någonting. Det har dessutom en positiv bieffekt - istället för att vänja dina celler vid irritation så ställer du in dem i positivt läge. Det är bevisat att det faktiskt hjälper dig till bättre hälsa. Och tänk så mycket trevligare det blir!

SMS:a vid ratten och bli en mördare

Vad är det som gör att folk totalt förlorat förmågan att tänka sedan mobiltelefonerna slog igenom? Är det någon strålning från mobilerna som raderar folks hjärnceller?
Det är totalt fullständigt livsfarligt att köra bil och SMS:a samtidigt. Fattar inte folk det? Ska det behövas lagstiftning för att stoppa det?

I morse på motorvägen in mot Stockholm på väg till jobbet låg det en bil i vänsterfilen (den snabba) i ca 110 km/h. Bilen vinglade markant från sida till sida - ena stunden farligt nära mitträcket och nästa stund nästan över i mittfilen. Bilar runt om tvingades bromsa in eller kasta sig in i högerfilen. Vi som låg bakom saktade in för att få ordentligt avstånd om något skulle hända. Efter en stund gick bilen över i högerfilen och jag vågade mig på att köra om. En snabb blick avslöjade att personen satt med en mobiltelefon i handen framför sig.

Det här är inte enda gången jag råkat ut för detta. Det händer dagligen. På motorvägen, i innerstadstrafik, på krokiga landsvägar. Och ibland ser man hur den som sitter med mobilen har ett barn i bilbarnstol bredvid sig. Är de beredda att sätta sina egna barns liv på spel? Deras agerande är ju som att släppa ut ett barn på en hårt trafikerad motorväg och hoppas att det går bra.

Utstuderad taktiker eller en djupt förtvivlad människa?

F.d. arbetsmarknadsminister och partisekreterare (m) Sven Otto Littorin ger nu sin version av det som i media går under namnet "Littorin-affären". Han gör det i en mejlintervju i DN:
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/nu-talar-littorin-ut-1.1137258.

Jag vet inte vem som har rätt och vem som har fel i den här saken. Vem talar sanning - Littorin eller den anonyma 30-åriga f.d. prostituerade kvinnan? Något säger mig att vi aldrig kommer att få svaret på det, speciellt med tanke på att det påstådda brottet är preskriberat och aldrig kommer att utredas.

Men det är inte det som det här inlägget ytterst handlar om. Det handlar om en människa. Vem är Sven Otto Littorin? Är han en av de mest förhärdat cyniska taktiker och lögnare som vi sett i svensk politik på mycket länge? Eller är han en person för vilken allt (vårdnadstvist, jobbpress mm) blivit för mycket?
Min grundsyn på människor är inte att de är kallhamrade lögnare. Det är en livshållning som gör att jag klarar av att möte människor på ett positivt sätt.
Kan det alltså vara så att Littorin helt enkelt brakat ihop inför trycket? Något i det lilla jag vet om honom indikerar att så faktiskt kan vara fallet. Han har gett intryck av att vara en glad, öppen och kanske något blåögd visionär. Sådana människor har en tendens att lita på andra och går kanske inte till vägs ände för att kontrollera varje detalj. Det kan förklara de oriktiga uppgifterna kring hans examen. Det kan också förklara den senaste veckans händelser. Han har litat på att andra varit förnuftiga och inte haft en negativ agenda. Han byggde hela sitt agerande på det - men det höll inte. För i den verkliga världen finns det andra krafter.
Eller sitter han och cyniskt blåljuger och snyftar för att få sympati? Något säger mig att om han hade varit av den kalibern så hade han inte avgått utan suttit kvar och ridit ut stormen.

Jag funderar också över hur den 30-åriga kvinnan har det. Men jag kan inte göra mig någon som helst bild av detta eftersom hon väljer att förbli anonym och Aftonbladet (som har henne som källa) inte ger någon mer information.


Varje människa har ett ansvar och en möjlighet att välja. I den här saken finns det uppenbart flera okloka beslut. Några av de besluten kanske tagits med en god avsikt, och några i rent oförstånd. Men oavsett vilket så får det inte leda till en fullständigt orimlig situation. Det måste finnas ett utrymme för att förlåta och gå vidare - för alla inblandade.

Iakttagelser av människor

Jag reser för det mesta kollektivt till och från jobbet, med buss, ”förortståg” och tunnelbana. Det ger mig många tillfällen att iaktta och fundera över människor. Jag slås ofta av det motsägelsefulla, ogenomtänkta och omedvetna i deras beteenden.
Jag tänkte bjuda på några av mina funderingar, väl medveten om att det finns ett spår av negativism i dem.


Tänk på dina skor
Jag ser män i tämligen dyra kostymer, män som ger intryck av att (åtminstone i sina egna ögon) vara viktiga affärsmän och beslutsfattare. Välstrukna skjortor med manschettknappar, oklanderligt knutna slipsar, dyra portföljer – och oborstade, trasiga eller helt enkelt felaktiga skor. För mig är det en ärkemiss. (Min mor sa alltid: ”Var hel och ren – och ha nyborstade skor.”)
Fattar de inte att de lägger krokben för sig själva? De ger ett intryck av slarv och oförmåga att fullfölja.

Upp med mungiporna
Jag ser lite äldre damer vars ansikten har fastnat i ett kritiskt snörp eller med mungiporna i ett ständigt nedåtläge. De kan vara hur välklädda och välvårdade som helst, men de signalerar förgrämdhet och bitterhet.
Inser de inte att deras ansiktsuttryck går inåt och äter upp dem inifrån?

Släck cigaretten i tid
Jag ser människor som står i kön för att gå på bussen, ivrigt blossande på sin cigarett. Precis när de ska gå på kastar de ifrån sig den. Och så blåser de ut en rökstank i bussen.
Vad tänker folk med?

Kom ut ur bubblan
Jag ser (och snubblar över) personer av alla åldrar, utformningar och kön som verkar befinna sig i en helt egen bubbla utan någon som helst medvetenhet om vad som sker runt omkring dem.
De kan gå i sakta mak och ta upp en hel trottoar.
De kan plötsligt tvärstanna och jag får hoppa åt sidan för att inte trampa in i dem.
De kan komma i motsatt riktning och inte göra minsta ansats för att styra undan en kollision.
Gemensamt för alla är – mobiltelefonen. De kan inte släppa den med ögonen ens för den tid det tar att gå från en plattform till en annan i tunnelbanan.
Stoppa undan mobilen - lyft blicken - var närvarande.




Och för att undvika alla missförstånd kan jag meddela att jag är perfekt.

Extremt väder eller?

I media möts vi dagligen av ord som "trafikkaos" och "extremvinter". Människor, myndigheter och företag står handfallna och kan inte fatta varför inget fungerar.

Låt mig göra några små reflektioner....

A. Ja, det är en vinter med mycket snö som legat ovanligt länge pga obrutna perioder med minusgrader. Men är det extremt? Knappast.

B. Människor (dock inte alla) verkar en smula bortskämda. Allt ska fungera som en ljum sommardag med lätta vindar annars är det "skandal".

C. Företag och myndigheter har kraftigt underdimensionerat sig till och med för en vanlig svensk vinter. Byggnader byggs inte för att tåla ett snötäcke, skottning utförs inte, spårväxlar är inte anpassade för normal vinter etc. Orsakerna är främst två som jag ser det:
1. Strävan efter kostnadsbesparingar har gjort att man inte ansett sig ha råd att vara förberedd på vinter, utan man hoppas på "det bästa".
2. Urvattningen av kunskap i samband med planering och upphandling gör att man inte ställt rätt krav och alltså fått något som inte kommer att fungera.

D. Och på toppen av detta har vi media som älskar att frossa och dra på med krigsrubriker.


Alltså, lite mer distans, lite mer planering, lite mer tanke - då blir den här vinterna makalöst vacker.

Människor i en bild

Idag har snön yrt ner och vinden har blåst kall och hård. Som gjort för att sitta inne med en bra bok.
Jag har suttit en stund med "Sthlms liv" av Jeppe Wikström och Nisse Larsson. I boken har de samlat bilder från Stockholm under huvudsakligen 40-talet fram till 60-talet. Det visar en stad som inte längre finns. Det är idyller och en enkelhet som idag är svår att finna. Barn som leker i en plaskdamm på Karlaplan, en hantverkare som äter matsäck vid en vackert stensatt kajkant, barn som åker kälke i Gamla stan, publik i alla åldrar på en friluftsteater.
Det är ögonblicksbilder av en tillvaro som innebar nya möjligheter med bättre bostäder, mer fritid, impulser utifrån etc. Självklart fanns det problem och misär, menhoppet om morgondagen fanns där.

Men det är inte det som slår mig mest med bilderna. Det som tar tag i mig är människorna, speciellt i de bilder där de inte är medvetna om att de är med på bild. Jag får en förnimmelse av deras liv genom ett fruset ögonblick. Det är som om deras tankar kan nå mig genom alla år sedan bilderna togs. De tänker i stort sett samma grundläggande tankar som jag. De kunde ha varit jag. Vi är alla delaktiga i samma flöde av tid.

Människors möte

Människors möte
Hjalmar Gullberg
(1898-1961)

Om i ödslig skog

ångest dig betog,

kunde ett flyktigt möte

vara befrielse nog.

.

Giva om vägen besked,

därpå skiljas i fred:

sådant var främlingars möte

enligt uråldrig sed.

.

Byta ett ord eller två

gjorde det lätt att gå.

Alla människors möte

borde vara så.

De vanliga människorna - men jag då?

Vilket otroligt förakt för människor ligger det inte i det uttrycket "de vanliga människorna"...

De vanliga människorna - vilka skulle det vara? Är inte vi alla ovanliga (eller vanliga) på ett eller annat sätt? Ska vi reducera människor till någon slags standardperson? Blir inte konsekvensen av det att allt som av vissa personer inte upplevs som "norm" betraktas som fel eller utanför?
Uttrycket används för att skapa ett vi-dem, ofta med en väldigt ytlig agenda där man spelar på det lättköpta och populistiska.

Vore det inte bättre att istället bejaka alla våra olikheter och erkänna behovet av mångfald? Och inse att mångfalden finns hos oss alla.

I vissa avseenden är jag nog det som betraktas som "den vanliga människan". Jag lever i ett stabilt förhållande, bor i radhus, tillbringar gärna fredag kväll hemma framför TV:n, handlar på Coop, kör bil till mitt vanliga jobb, bekymrar mig över räntan, går en tur i skogen med hundarna.
Men i andra avseenden så är jag nog inte med i tyckarnas definition av "den vanliga människan". Jag är gay, läser s.k. intellektuell litteratur, lyssnar på opera etc.


Så - Göran Hägglund, Jimmie Åkesson m fl, ni är ute på en farlig väg. Medvetet eller omedvetet? Ja, det vete katten....

Journalisters allmänbildning - eller brist på sådan

Varning: Jag tänker nu vara "gnällig gubbe".

Jag blir dagligen förundrad över journalisters brist på vanlig allmänbildning. Jag kan i min morgontidning hitta flera exempel varje dag på bristande faktakontroll, felaktigt använda ord, dåligt språk och avsaknad av grundläggande allmänbildning.
Min morgontidning (SvD) ser tydligen själv problemet eftersom de har en daglig "korrigeringsspalt" där tidigare missar påpekas och läggs till rätta. Men den insikten förändrar inte det faktum att journalister idag helt enkelt saknar grundläggande kunskaper. Dessutom visar det på att korrekturläsning är ett processteg som fått mindre vikt genom åren.

Några exempel:

• USA har 50 delstater, inte 51. (Washington DC är inte en delstat.)
• En jury lämnar en motivering, inte en motivation.
• Ministern Mats Odell är kristdemokrat, inte moderat.
• Vet inte skillnaden mellan de engelska orden "meddle" (lägga sig i) och "mediate" (medla).
  
  

Rasar världen ihop för det här? Inte alls, men det skapar en känsla av att fakta inte alltid är så viktigt. Och i några fall förrycker det faktiskt den egentliga betydelsen.

Snabba nyheter är nog bra, men ibland kanske fart får gå före tanke. Och det är inte så bra...

Får man säga att de allra flesta bloggar är meningslösa?

Jaha, så har Alex Schulman gått ut igen och provocerat. Jag tror att den figuren drivs av att få så många människor som möjligt upprörda. Det är egentligen ganska sjukt...

Men den här gången så har han faktiskt en poäng när han säger att bloggens roll som maktfaktor är betydligt överskattad. Han noterar bl a det intressanta faktum att de bloggar som har flest läsare handlar om mode/fest och skrivs av unga tjejer.
Det är inte något särskilt kontroversiellt påstående. (Möjligen lite överraskande klarsynt med tanke på vem som säger det.)

Men det är NU som det riktigt intressanta händer. Ett antal personer - huvudsakligen kvinnor - plockar fram maskingevären och kallar Alex Schulman för kvinnoföraktande manschauvinist som går "gammelmedias" ärenden.

Jag drar den uppenbara slutsatsen att åsikter inte får framföras eller fakta presenteras om det på minsta lilla sätt kan tolkas som ett uns av kritik mot något en kvinna sagt eller gjort. Är det så jämställdhet ska fungera?
Fattar inte de som nu tagit fram storsläggan att det bara slår tillbaka mot dem själva? Skapar självrättfärdigheten och den självpåtagna offerrollen en total brist på gångsyn?

Om att överleva ineffektivitet

Nog har vi väl alla varit i situationer där omgivningen varit frustrerande ineffektiv? Det kan vara på jobbet där folk bara pratar och pratar om samma saker vid möte efter möte utan att någon kan dra en slutsats och vågar ta ett beslut. Eller så kan det vara folk som envisas med att göra saker onödigt omständligt bara för att de inte kan/vill göra det på ett smartare (och enklare!) sätt.
Varför? Bristande respekt för andra? Okunskap? Rädsla?

OK, jag menar inte att allt ska bly supereffektivt och trimmat till millimetern. Men kanske vi kunde få mer tid att koppla av och ha kul om vi fick undan lite mer av sakerna som hamnat på vårt bord?

Eller?

Avund - avgrund

Det finns många skäl till att det uppstår klyftor och konflikter mellan människor.

• Rädsla


• Okunskap


• Fördomar


• Motsatta intressen


• mm

Men också avund.

Avund riktat mot någon annan för att den har något som man själv inte har. Eller är något man själv inte är.

Det behöver inte vara så att det rent faktiskt är så att det finns en olikhet, det kan lika gärna vara en mycket subjektiv uppfattning av att man själv är "lägre" än någon annan.

Avund kan handla om materiella saker, men också om positioner eller status.

Avundet initieras i en postition av underläge, och alltför ofta är målet att skaffa sig ett överläge. (Sonnevi skriver ju att undeläget är en förberedelse till överläget.)

I värsta fall är man beredd att försämra det för de som man upplever har det bättre, bara för att minska känslan av underläge.

Avundet går också inåt. Det gnager och skaver. Det blir en negativ spiral där man till slut hamnar en situation där man ser sig som ett offer. Allt som sker tolkar man negativt, och som ett resultat av de skillnader man anser finns.

Avund får inte blandas ihop med strävan att få det bättre. Det är inget fel i att vilja förbättra sin situation. Men det blir fel när viljan att förbättra drivs av avundet.

Avund förgiftar.
Avund föder hat
Avund skapar konflikter.
Avund skapar en avgrund.


Men hur kan vi komma undan avundet?

Jämlikhet - Vi kan sträva efter att alla ska ha samma grundvillkor. Inte att alla ska vara lika, men att vi alla ska behandlas lika och få tillgång till samma möjligheter.

Ödmjukhet - Vi kan försöka se vår roll i ett större sammanhang och försöka förstå att vi ingår i något mycket större där vi är beroende av andra.

Självinsikt - Vi kan försöka inse att vi inte är så förträffliga och felfria som vi ofta har en tendens att tro.

Respekt - Vi kan välja att visa respekt för andra, de är ju människor precis som vi, även om de är annorlunda. Vi behöver inse att vi alla egentligen bara är variationer av varandra.