Världsklass i Berwaldhallen

Mäktigt, imponerande, innerligt, övertygande, suggestivt, medryckande - superlativen är många efter kvällens konsert i Berwaldhallen med Mahlers andra symfoni i c-moll "Uppståndelsen". Det var jag inte ensam om att tycka - publikens jubel var både högljutt och långvarigt.

Helt klart är att Radiosymfonikernas chefsdirigent Daniel Harding har tagit orkestern till nya toppnivåer. Ikväll briljerade de med en tät och mustig klang - speciellt i stråket som klingade helt superbt. Jag måste lyfta fram kontrabasarna som stod placerade helt centralt och som även blev en centralpunkt med sitt bett och sin sonoritet. Redan i inledningen befäste din sin roll, och när de lade sig som enda följeslagare under kören i sista satsen var det med en nobel värme.
Orkestern var fullbesatt - och lite till. Med 16 förstavioliner, 8 kontrabasar och 10 valthorn blir det klang. Men kvantiteten var inte på något sätt på bekostnad av kvaliteten. Det fanns en precision och en gemensam andning i orkestern som höll världsklass. Inte ens lite orenhet i trumpeterna vid något tillfälle förtog det intrycket.

Radiokören och Eric Ericsons kammarkör sjöng så sublimt som bara de kan. Faktum är att körsatsen troligen inte kan sjungas bättre än så här. Den homogenitet och lyster som finns i de här körerna är helt unik.

Kvällens solister var världsrösterna Miah Persson och Katarina Karnéus. Miah Persson lät en smula sträv, något som är väldigt ovanligt för henne. Men hon sjöng med uttryck och lade rösten perfekt ovanpå klangen. Katarina Karnéus är lite av Mahler-specialist vilket hon gav utmärkt prov på. Hon gav dramatiskt uttryck åt de rader som bär mycket av det centrala temat i symfonin, och hennes klang var varm, tydlig och tät.

Men kvällens centralfigur var ändå Daniel Harding. Hans läsning av symfonin övertygade stort. Han lät de tätare och mer dramatiska avsnitten bli stabila fundament som han sedan byggde broar mellan. Det fanns hela tiden en riktning och en konsekvens i hans tolkning. Ingen detalj fick existera enbart för sin egen skull, utan varje del inlemmades i den överordnade planen.
Det var en fröjd att se hur han på pulten balanserade drivning, andning, inspiration och förtroende. Hans ekonomisering av de egna rörelserna i slutet av finalen visade på ett starkt band mellan dirigent och musiker/sångare.