En annorlunda resa

För lite drygt en månad sedan hörde jag Mahlers andra symfoni i c-moll "Uppståndelsen" i Berwaldhallen med Radiosymfonikerna under Daniel Harding.
Igår var det dags för samma symfoni, denna gång i Konserthuset med Filharmonikerna under Sakari Oramo. Och de bjöd på en väldigt annorlunda resa. Där Harding levererade struktur, mustighet och kraft fokuserade Oramo istället på wiensk elegans och detaljrikedom.
Det fanns en rytmisk frihet i tolkningen som gav en helt oväntad fräschör. Några gånger lutade det dock åt posering vilket reducerade lite av inlevelsen.

Filharmonikerna bjöd på finlir, speciellt i blåset. Och bättre violinister får man leta efter!
Båda solisterna kom från Finland. Anu Komsis sopran hade en underbar bärighet som bar igenom klangen från både kör och orkester. Lilli Paasikivi (alt) valde en dramatisk ton åt sina avsnitt - med en självklar välklang och nyansrikedom.
Eric Ericsons Kammarkör medverkade även i Berwaldhallen och var lika glimrande nu som då.

Sakari Oramo är en intressant dirigent att titta på. Han har kontroll på varenda detalj och varenda insats. Det sker inte mycket utan att han har det i sin hand. Även om det är imponerande så finns det en risk för att kontrollen blir begränsande för helheten.
Men visst sjutton är det fascinerande att se en dirigent som ger i princip varenda insats till musikerna.


Och så var det mobiltelefonerna. Trots extra tillsägelser innan konserten pga skivinspelning så är det två mobiltelefoner som ger ljud ifrån sig under konserten. Den ena gör det tack och lov under ett mer kraftfullt orkesterparti, men den andra startar mitt i den svagaste av környanser.
Vad är det för fel på folk? Är de arroganta och helt enkelt struntar i att kolla sina mobiltelefoner eller är de för korkade för att lyckas stänga av dem helt? Eftersom vi inte lär kunna förbjuda varken arrogans eller ointelligens så kanske det är dags att kräva att konsertbesökare lämnar ifrån sig mobiltelefonerna innan de går in i konsertlokalen.



röst  ivi