Massiv pianomusik och en Tjajkovskij som blev på allvar

Berwaldhallen (Stockholm) 2018-12-07
Sveriges Radios symfoniorkester
Dirigent: Gustavo Gimeno
Solist: Víkingur Ólafsson

Thorvaldsdottir: Dreaming
Bjarnason: Processions, konsert för piano och orkester
Tjajkovskij: Symfoni nr 6 h-moll op 74 "Pathétique"


Jag fick intrycket av en något reservbetonad orkester, möjligen en effekt av den nyligen avslutade turnén med en mängd konserter i stora delar av Europa. Men det visade sig att även med musiker som kanske inte är helt samspelta så kan det tända till och bli otroligt tajt och bra.

Kvällen inleddes med Anna Thorvaldsdottirs smått akvarelliska stycke Dreaming. Det var nästan synd att konserten började med det här stycket som förtjänar "uppvärmda" öron. Detta är musik som vågar vara långsam och sökande. Detta är musik som litar på såväl musiker som lyssnare. Det finns en försiktig skirhet i hela verket som orkester och dirigent tog vara på.

Jag gissar att de flesta var där för att höra kvällens solist, den unga och omskrivne isländske pianisten Víkingur Ólafsson. Han är utan tvekan en mycket begåvad pianist, något som märktes i de lyriska avsnitten. Men i de tyngre och massivare avsnitten blev det bara starkt. Pianot kändes överflödigt. Jag vill nog skylla på verket som inte riktigt hänger ihop. Efteråt hade jag känslan av "för mycket och för starkt". En slags besvikelse....

Tjajkovskijs sista symfoni kräver mycket av dirigent och orkester. Om man bara spelar den som det står så riskerar den att bli nästan som en parodi på sig själv. Men här blev det på allvar.
Den första satsen inleddes nästan lte försiktigt. Successivt förtätades såväl musik som framförande. Den andra satsen blev återhållen och nära i uttrycket. I den tredje satsen är det som om något händer med orkestern. Musiken blir på allvar. I takt med att satsen drivs mot klimax ökar närvaron, och man kan till och med se på orkesterns medlemmar att något håller på att hända. I en långsamma sista satsen är närvaron total. Orkestern spelar som ett enda instrument. Det är nästan fysiskt smärtsamt. Efter den utdöende sista frasen stannar tystnaden länge i Berwaldhallen. Och det är nog det finaste erkännande en orkester och dirigent kan få efter den symfonin.