Schumann från olika håll

PianoVisions på Konstakademien 2018-12-09
Francisca Skoogh, piano

Storm: Unbekanntes Blatt aus Endenicher Zeit
Debussy: Images, bok 2
Olofsson: Play always as if in the presence of a master
Robert Schumann: Sonat nr 1 i fiss-moll, opus 11

Jag hörde Francisca Skoogh första gången då hon som 13-åring spelade Ravels G-durkonsert i Helsingsborgs konserthus. Det var med förväntan jag nu gick för att höra henne som vuxen musiker. Det skulle visa sig att hennes intellektuella nyfikenhet parad med pianistisk skicklighet skulle resultera i en konsert som gav mersmak.

Staffan Storms inledande verk bygger på två textavsnitt av Robert Schumann kopplade till hans sammanbrott och vistelse på mentalsjukhuset i Endenich. I verket finns också fragment av koralen "Wenn mein Stündlein vorhanden ist" som han harmoniserade under sin tid på sjukhuset.
Verket är i sin sin stil fragmentariskt och sökande. Koralen blir en slags stödpunkt.

Debussys andra bok av Images har delvis inflytande av östasiatiska bilder. Här är Debussy totalt impressionist - utan minsta tvekan. Han ger inte detaljerade beskrivningar, utan antyder och föreslår. Francisca Skoogh fångade det på ett utmärkt och lyhört sätt.

Kent Olofssons stycke blev för mig kvällens höjdpunkt. Det tar sin utgångspunkt i Schumanns sonat i fiss-moll, och det väver samman samtal, fraser, inspelad musik och musik i rummet på ett fascinerande och lekfullt sätt. Här finns det prövande, det sökande, det som skaver och musikerns egen närvaro.

Schumanns första pianosonat är skriven av en ung Robert som har blivit kär i den unga Clara. Verket är inspirerat av henne som person och av hennes musik.
Sonaten är mångskiftande, och man märker att det är en Robert på mycket gott humör som har skrivit den. Här finns det udda infall och en överraskande humor. Och naturligtvis slutar allt i dur - i triumf. Och visst fick Robert sin Clara till slut.
Francisca Skoogh vågade låta musiken ta plats, utan att försöka samla in alla infall och trådar i en enda smal korridor. Hon fick verket att klinga så intensivt som det sannolikt var tänkt att låta.