och Casa do Lindo
Sveriges Radios Symfoniorkester
Konsertmästare: Malin Broman
Solist: Peter Mattei, baryton
Stenhammar: Florez och Blanzeflor
Mahler: Ging heut' Morgen über's Feld ur Lieder eines fahrenden Gesellen
Beethoven: Symfoni nr 3 Ess-dur "Eroica"
Förbud mot evenemang med mer än 500 personer i syfte att begränsa spridningen av Covid-19. Inställda konserter överallt. Kultur-Sverige har tvärstoppat. Konsertlokaler, operahus, teatrar, museum. Inställt. Stängt.
Musiker, sångare och skådespelare står utan jobb. Utan försörjning i många fall.
Mitt i allt det här finns det såväl institutioner som enskilda som vägrar tystna, utan hittar nya vägar. En av dem är Berwaldhallen med sina ensembler - Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester.
De hittar med ett par dagars varsel en sångare som är beredd att med noll framförhållning sjunga några sånger. De har ingen dirigent tillgänglig så då får väl konsertmästaren leda orkestern. Och så blir det en underbar konsert! Utan publik i salen, men med tusentals lyssnare via radio och webb.
Peter Mattei är som gjord för att sjunga just Stenhammar. Det finns en nobilitet i hans röst som lyfter och bär Stenhammars nobla musik. I Florez och Blanzeflor är det extra tydligt. Hans totala röstkontroll gör att han vågar vila i klangen.
Han är lika förnämlig i Mahlers gesällsånger, även om jag kanske saknar lite av svärtan som jag ändå känner finns i musiken och texten. Men jösses så fint det klingar!
Att han står vänd in mot orkestern skapar en helt speciell stämning. En kontakt. En gemenskap. Jag är tacksam för att vi som lyssnare får ta del av den.
I Beethoven får vi vara med om något väldigt speciellt. En orkester musicerar tillsammans utan omvägen via en dirigent. Jag kan både se och höra hur de lyssnar in varandra. Det är som om de spelar kammarmusik. Varje musiker tar ansvar. Varje musiker är extra medveten om vad som händer runt omkring.
Det blir speciellt tydligt i inledningen till den andra satsens sorgmarch. Det krävs en orkester med stort självförtroende för att hitta den självklarheten i de inledande figurerna.
Det är kanske ingen banbrytande tolkning av Eroican- men det är MUSIK när den är som bäst!
Leendena hos musikerna i sista satsen sa väldigt mycket. Den superba violastämman i orkestern är en bra temperaturmätare - de visar så tydligt sina känslor.
Jag måste nämna Malin Broman. Hon är inte bara en enastående violinist. Hon är en ledare i ordets djupaste betydelse.
Tack till Berwaldhallen och alla medverkande. Tack för att ni bjöd in oss alla till denna upplevelse.
Mahler: Ging heut' Morgen über's Feld ur Lieder eines fahrenden Gesellen
Beethoven: Symfoni nr 3 Ess-dur "Eroica"
Förbud mot evenemang med mer än 500 personer i syfte att begränsa spridningen av Covid-19. Inställda konserter överallt. Kultur-Sverige har tvärstoppat. Konsertlokaler, operahus, teatrar, museum. Inställt. Stängt.
Musiker, sångare och skådespelare står utan jobb. Utan försörjning i många fall.
Mitt i allt det här finns det såväl institutioner som enskilda som vägrar tystna, utan hittar nya vägar. En av dem är Berwaldhallen med sina ensembler - Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester.
De hittar med ett par dagars varsel en sångare som är beredd att med noll framförhållning sjunga några sånger. De har ingen dirigent tillgänglig så då får väl konsertmästaren leda orkestern. Och så blir det en underbar konsert! Utan publik i salen, men med tusentals lyssnare via radio och webb.
Peter Mattei är som gjord för att sjunga just Stenhammar. Det finns en nobilitet i hans röst som lyfter och bär Stenhammars nobla musik. I Florez och Blanzeflor är det extra tydligt. Hans totala röstkontroll gör att han vågar vila i klangen.
Han är lika förnämlig i Mahlers gesällsånger, även om jag kanske saknar lite av svärtan som jag ändå känner finns i musiken och texten. Men jösses så fint det klingar!
Att han står vänd in mot orkestern skapar en helt speciell stämning. En kontakt. En gemenskap. Jag är tacksam för att vi som lyssnare får ta del av den.
I Beethoven får vi vara med om något väldigt speciellt. En orkester musicerar tillsammans utan omvägen via en dirigent. Jag kan både se och höra hur de lyssnar in varandra. Det är som om de spelar kammarmusik. Varje musiker tar ansvar. Varje musiker är extra medveten om vad som händer runt omkring.
Det blir speciellt tydligt i inledningen till den andra satsens sorgmarch. Det krävs en orkester med stort självförtroende för att hitta den självklarheten i de inledande figurerna.
Det är kanske ingen banbrytande tolkning av Eroican- men det är MUSIK när den är som bäst!
Leendena hos musikerna i sista satsen sa väldigt mycket. Den superba violastämman i orkestern är en bra temperaturmätare - de visar så tydligt sina känslor.
Jag måste nämna Malin Broman. Hon är inte bara en enastående violinist. Hon är en ledare i ordets djupaste betydelse.
Tack till Berwaldhallen och alla medverkande. Tack för att ni bjöd in oss alla till denna upplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar