Valkyrian i coronatider

Kungliga Operan (Stockholm) 2020-03-14
och Casa do Lindo

Wagner: Die Walküre

Dirigent: Constantin Trinks
Kungliga Hovkapellet

Siegmund: Joachim Bäckström
Sieglinde: Elisabet Strid
Hunding: Lennart Forsén
Brünnhilde: Iréne Theorin
Wotan: Greer Grimsley
Fricka: Katarina Dalayman

Helmwige: Angela Rotondo
Gerhilde: Emma Vetter
Ortlinde: Sara Olsson
Waltraute: Tuija Knihtilä
Siegrune: Monika Mannerström Skog
Rossweise: Susann Végh
Grimgerde: Klementina Savnik
Schwertleite: Kristina Martling


All heder till Kungliga Operan som passar på att använda sin nya satsning Operan Play i ett läge när alla event med mer än 500 personer är förbjudna som ett sätt att begränsa spridningen av covid-19. De väljer att göra hela operan inför en tom salong. Och så får vi den rakt hem till oss i en livestream av hög kvalitet.
Vi får inte en komplett scenisk föreställning, utan ett konsertant framförande i kostym och visst agerande. Det intressanta är att det just i den här operan faktiskt fungerar. Så mycket av dramat ligger i musiken och i kontakten mellan rollfigurerna. 

Det här en uppsättning som snurrat några år nu. Den är en bra inramning för nya generationer Wagner-sångare att gjuta liv i gudar och människor.
En som verkligen lyckas är Joachim Bäckström. Jag vill påstå att han är vår näste store Wagner-tenor. Hans röst har bredden och klangen som krävs. Han kan expandera i fraserna. Han fångar dramat i sin röst, i alla dess schatteringar. Rösten blir aldrig pressad. Han är 100% sceniskt trovärdig även i detta konsertanta framförande. Han sjunger och agerar så att jag får gåshud.

Sieglinde är en vansklig roll som ytterst få sångerskor helt lyckas med. Den kräver ljus höjd, full klang i mellanregistret och ett bärigt djup. Elisabet Strid är utmärkt i de lyriska avsnitten, men dramatiskt är rollen aningen för stor för henne. Hennes i grunden vackra och välklingande röst blir i de dramatiska forceringarna wobblig, pressad och oskön. Rösten får en ihålig klang i det lägre mellanregistret. Höjden finns där skimrande och klar, men den skulle tjäna på att inte forceras. 

Dock sjunger hon sig in i rollen, och i tredje akten klingar hon betydligt bättre än i den första. I tredje aktens scen med Brünnhilde är hon magnifik i sitt dramatiska utspel.

Lennart Forsén i rollen som Hunding uppvisar en kantig röst som inte räcker till.

Rösten saknar flöde på djupet och den blir ordentligt oren på höjden. Det är synd att han används okritiskt till "alla" dramatiska basroller på Operan. 

Iréne Theorin bjuder på en högdramatisk röst i en av sina glansroller. Men rösten skevrar något i det högre registret när den sätts under tryck. Mellanregistret och det lägre registret är dock underbart rikt och fulltonigt. Och hon vet hur hon ska använda sin röst för dramatisk effekt! I tredje aktens uppgörelse med Wotan så är hon inget mindre än glimrande. Hon sjöng tårar i mina ögon.
(Tyvärr är jag inte helt överens med hennes dramatiska tolkning i andra akten, jag saknar den unga kvinnans öppna trotsighet. Hon blir mer av grälande mogen kvinna.)

Greer Grimsley är en av de sångare som är synonym med en roll - i detta fall Wotan. Hans röst har en sonor klang med en rikedom i det lägre registret. Dock frigör sig inte rösten på höjden, utan börjar istället svaja. Och tyvärr låter han som en typisk Wagner-baryton – rösten flödar inte, utan den stannar liksom i käkpartiet. Det blir mer prat än sång. Får mig att tänka på uttrycket ”Bayreuth-hosta”. Dramatiskt tar jag honom på fullt allvar - han ÄR Wotan. Hans oförmåga att knyta an på ett medmänskligt plan är tydlig. Först i "Der Augen leuchtendes Paar" visar han en glimt av att knyta an - här rämnar han. Till den kanske vackraste musik som Wagner skrivit. 

En av föreställningens absoluta höjdpunkter är Katarina Dalayman som Wotans prövade hustru Fricka. Hennes röst har en underbart varm klang. Det lägre registret är fullt och rikt. Jag får aldrig känslan av att hon anstränger sig. Hennes tolkning är dessutom otroligt intelligent rakt igenom. 

Gänget av valkyrior (ingen nämnd - ingen glömd) bjuder på sina olika röstklanger på ett attraktivt sätt. Men orkesterns redan något långsamma tempo i tredje aktens inledning dras ner rejält när valkyriorna tar ton. Dirigenten och orkestern får helt enkelt sakta in för att anpassa sig valkyriornas svårigheter att snabbt ta sig mellan de olika tonerna. Här hade jag gärna sett ett snabbare "fotarbete".

Kungliga Hovkapellet gör det de ska göra i en som vanligt habil insats. Den riktigt breda klangen infinner sig inte, det kan delvis bero på att den här musiken skulle tjäna på en något större numerär. I tillägg brister det i precision och samklang av och till.

Constantin Trinks gör ett bra jobb, men han får det inte att brinna i orkestern. Det blir korrekt, inte mer.

Kanske det mest fantastiska ändå var tystnaden efter sluttonen. Det var magiskt. Med Brünnhilde liggande kvar på scenen. Vackert. Gripande.