Inte riktigt hela vägen

PianoVisions på Konstakademien 2021-11-21

Imogen Cooper, piano

Schubert: Sonat i a-moll D845

Ravel: Sonatin

Liszt: Les jeux d’eaux a la villa d’Este

Ravel: Jeux d’eau

Ravel: Valses Nobles et Sentimentales

Liszt: Ungersk Rapsodi nr. 13 i a-moll

Det var med stora förhoppningar jag ikväll slog mig ner på min vanliga plats i Konstakademins hörsal. Både pianisten och programmet var mycket lockande. Men kanske var mina förväntningar lite för högt ställda, eller så har jag och Imogen Cooper lite olika syn på den här musiken. Med andra ord - min smak är sannolikt inte lika utvecklad.

Schubert-sonaten tog hon sig an i stor stil. Det blev bitvis nästan orkestralt brett, på gränsen till "slamrigt", vilket musiken inte riktigt tålde. På toppen av det använde hon mycket pedal vilket också bidrog till en känsla av "för mycket". Det var desto bättre när hon mejslade fram de små infallen, speciellt i första satsen. 

Som ung studerade Imogen Cooper i Paris för en person som hade fått anvisningar direkt från Ravel. Det märktes att hon hade en klar bild av vad hon ville göra av musiken. Melodin fick en framskjuten plats, ofta på bekostnad av klangfärger. Men jag tyckte nog att det blev lite väl sakligt och nyktert. Det blev speciellt tydligt i Valses Nobles et Sentimentales där hon lät bli att ta ut svängarna - något som behövs i ett par av satserna. 

I det första stycket av Liszt hände det dock saker. Här fick hon till ett glitter och klang med en perfekt avvägd teknik. I den avslutande ungerska rapsodin så kändes musiken lite väl tom och innehållslös. Och det skyller jag faktiskt på Liszt.