Om att överleva ineffektivitet

Nog har vi väl alla varit i situationer där omgivningen varit frustrerande ineffektiv? Det kan vara på jobbet där folk bara pratar och pratar om samma saker vid möte efter möte utan att någon kan dra en slutsats och vågar ta ett beslut. Eller så kan det vara folk som envisas med att göra saker onödigt omständligt bara för att de inte kan/vill göra det på ett smartare (och enklare!) sätt.
Varför? Bristande respekt för andra? Okunskap? Rädsla?

OK, jag menar inte att allt ska bly supereffektivt och trimmat till millimetern. Men kanske vi kunde få mer tid att koppla av och ha kul om vi fick undan lite mer av sakerna som hamnat på vårt bord?

Eller?

Så mycket att lära - så lite tid

Varenda dag slås jag av hur mycket intressant det finns att lära sig. Varje dag stöter jag på något som väcker min nyfikenhet, saker som jag vill lära mig mer om för att kunna sätta in i ett sammanhang för att öka min förståelse av denna ofta underliga värld.
Så sent som igår stötte jag på en artikel om administrationen i de antika statsbildningarna kring de östra delarna av Medelhavet. Det kan tyckas hur torrt och inaktuellt som helst, men jag blev uppslukad av artikeln. (Den väckte tankar om ansvarsroller, effektivitet mm.)

Men så finns inte tiden för att följa alla trådar jag hittar. Det är som att stå vid ett stigmöte i skogen där en mängd stigar löper åt olika håll. Efter några meter så skyms sikten av träd och höjdskillnader så jag kan inte riktigt se om stigen leder genom något riktigt vackert skogsområde eller om den leder ut på ett kalhygge längre fram.
Men jag kan inte gå mer än en stig, och det finns inte tid till att "provgå" varje stig. Jag måste göra ett val för att komma framåt.

Men någonstans inom mig bär jag med mig minnet av en del av de stigmöten jag passerat. Och jag undrar ibland vad som hade hänt om jag valt den andra stigen istället?

Att orka

Ibland hamnar man i en situation som kräver en ansträngning över det vanliga. Arbetsbörda, förväntningar, åtaganden, förlust, ansvar, förändringar...
Rent objektivt så ska man inte orka - men man gör det ändå.
När man inte kan backa ur eller kliva åt sidan så aktiveras en energireserv som gör att man tar det där extra steget. Otroligt fascinerande att iaktta sig själv liksom utifrån.

Fast å andra sidan - vad är det som är så märkvärdigt? Är inte detta vad småbarnsföräldrar gör dag efter dag efter dag - i år efter år efter år. Hur orkar de?

En helg jag behövde

Den här helgen behövde jag verkligen.
Veckan har varit minst sagt välfylld. Ett par dagar i Bremen för jobbets räkning och fullt upp på jobbet även i övrigt.
(I måndags var Jonas och jag dessutom iväg på en liten aktivitet som kommer att redovisas här om 1-2 månader. Fram till dess är våra läppar förseglade.)

Helgen kom alltså som ett väldigt efterlängtat avbrott.
Igår var jag iväg och sjöng några timmar på morgonen. Tog det lugnt hemma på eftermiddagen. Åkte in till stan lite senare och strosade runt och tog en fika innan det var dags för bio. (Iskariot - väl värd att se! Skit i vad de korkade recensenterna skriver.) Avslutade med en enkel italiensk middag.

Idag stensov jag - lite för länge. Men det var tydligen något jag behövde.

Känner mig klar för en ny händelserik(?) vecka.

En fast punkt

"Ge mig en fast punkt och jag ska rubba jorden" är ett uttryck som tillskrivs Arkimedes. För hans del handlade det om hans hävstångsprincip, men för min del har det även en annan betydelse.

Det kan vara stökigt eller stressigt på jobbet. Det kan vara massor av tankar, beslut, planer och aktiviteter som tränger sig på och pockar på min uppmärksamhet. Det mesta kan vara svävande osäkert.
Då är det så skönt att känna att det alltid finns en fast punkt i form av hem och familj. Där finns tryggheten, stödet, lugnet och kärleken.
Där kan jag hämta de krafter som jag behöver för att rubba min värld.