Rent hus

Tog gott om tid på mig idag när jag städade huset. Jag torkade till och med alla bokhyllor. Efter att ha våttorkat golven kände jag mig så där nöjd som man bara gör när huset luktar grönsåpa.
Adderade till huslighetsdofterna med att grädda pannkakor.

Kvällen med musik och en god bok på terrassen. Och en mojito
Nyss började regnet stilla falla. Inget hällregn, utan bara ett försynt småregn.

Första semesterdagen snart till ända.

I en skog efter regn

Ytterligare en dag som bjöd på grå skyar och regnet hängande i luften. Men när det ljusnade lite på eftermiddagen tog jag med mig hink och hundar ut på en skogstur - med förhoppning om att kanske hitta några kantareller.

Vi tog vägen längs fälten norrut. Jag fick bana väg för hundarna genom högt gräs - och blev naturligtvis  genomblöt om benen. Letade på några av kullarna och slänterna - ingen svamp. Dock massor av underbart söta smultron. Massor av dofter som strök sig förbi.
Tog oss en bit västerut i en annan typ av skog - ingen svamp. Men blåbär! Den mjuka stigen vindlade sig fram mellan granar och tallar. Jag njöt av att gå långsamt och verkligen känna svikten i marken.

Kom upp på höjden vid kraftledningsgatan. Berghällar med mossa och lavar som skapade ett fascinerande mönster. Hundarna for omkring som tokiga bland alla spännande dofter.

Efter ett par timmar kom vi hem - blöta och utan svamp. Men med en känsla av lycka.  

Sommarkvällens sentiment

Kväll under tak på terrassen.
Det droppar från träden efter regnet. Luften är full av syre och dofter.
Tiden har stannat upp en stund - bara för mig. Så jag tar tillvara den här stunden och låter den förlänga mitt liv.
Tack.

En annorlunda resa

För lite drygt en månad sedan hörde jag Mahlers andra symfoni i c-moll "Uppståndelsen" i Berwaldhallen med Radiosymfonikerna under Daniel Harding.
Igår var det dags för samma symfoni, denna gång i Konserthuset med Filharmonikerna under Sakari Oramo. Och de bjöd på en väldigt annorlunda resa. Där Harding levererade struktur, mustighet och kraft fokuserade Oramo istället på wiensk elegans och detaljrikedom.
Det fanns en rytmisk frihet i tolkningen som gav en helt oväntad fräschör. Några gånger lutade det dock åt posering vilket reducerade lite av inlevelsen.

Filharmonikerna bjöd på finlir, speciellt i blåset. Och bättre violinister får man leta efter!
Båda solisterna kom från Finland. Anu Komsis sopran hade en underbar bärighet som bar igenom klangen från både kör och orkester. Lilli Paasikivi (alt) valde en dramatisk ton åt sina avsnitt - med en självklar välklang och nyansrikedom.
Eric Ericsons Kammarkör medverkade även i Berwaldhallen och var lika glimrande nu som då.

Sakari Oramo är en intressant dirigent att titta på. Han har kontroll på varenda detalj och varenda insats. Det sker inte mycket utan att han har det i sin hand. Även om det är imponerande så finns det en risk för att kontrollen blir begränsande för helheten.
Men visst sjutton är det fascinerande att se en dirigent som ger i princip varenda insats till musikerna.


Och så var det mobiltelefonerna. Trots extra tillsägelser innan konserten pga skivinspelning så är det två mobiltelefoner som ger ljud ifrån sig under konserten. Den ena gör det tack och lov under ett mer kraftfullt orkesterparti, men den andra startar mitt i den svagaste av környanser.
Vad är det för fel på folk? Är de arroganta och helt enkelt struntar i att kolla sina mobiltelefoner eller är de för korkade för att lyckas stänga av dem helt? Eftersom vi inte lär kunna förbjuda varken arrogans eller ointelligens så kanske det är dags att kräva att konsertbesökare lämnar ifrån sig mobiltelefonerna innan de går in i konsertlokalen.



röst  ivi 

Världsklass i Berwaldhallen

Mäktigt, imponerande, innerligt, övertygande, suggestivt, medryckande - superlativen är många efter kvällens konsert i Berwaldhallen med Mahlers andra symfoni i c-moll "Uppståndelsen". Det var jag inte ensam om att tycka - publikens jubel var både högljutt och långvarigt.

Helt klart är att Radiosymfonikernas chefsdirigent Daniel Harding har tagit orkestern till nya toppnivåer. Ikväll briljerade de med en tät och mustig klang - speciellt i stråket som klingade helt superbt. Jag måste lyfta fram kontrabasarna som stod placerade helt centralt och som även blev en centralpunkt med sitt bett och sin sonoritet. Redan i inledningen befäste din sin roll, och när de lade sig som enda följeslagare under kören i sista satsen var det med en nobel värme.
Orkestern var fullbesatt - och lite till. Med 16 förstavioliner, 8 kontrabasar och 10 valthorn blir det klang. Men kvantiteten var inte på något sätt på bekostnad av kvaliteten. Det fanns en precision och en gemensam andning i orkestern som höll världsklass. Inte ens lite orenhet i trumpeterna vid något tillfälle förtog det intrycket.

Radiokören och Eric Ericsons kammarkör sjöng så sublimt som bara de kan. Faktum är att körsatsen troligen inte kan sjungas bättre än så här. Den homogenitet och lyster som finns i de här körerna är helt unik.

Kvällens solister var världsrösterna Miah Persson och Katarina Karnéus. Miah Persson lät en smula sträv, något som är väldigt ovanligt för henne. Men hon sjöng med uttryck och lade rösten perfekt ovanpå klangen. Katarina Karnéus är lite av Mahler-specialist vilket hon gav utmärkt prov på. Hon gav dramatiskt uttryck åt de rader som bär mycket av det centrala temat i symfonin, och hennes klang var varm, tydlig och tät.

Men kvällens centralfigur var ändå Daniel Harding. Hans läsning av symfonin övertygade stort. Han lät de tätare och mer dramatiska avsnitten bli stabila fundament som han sedan byggde broar mellan. Det fanns hela tiden en riktning och en konsekvens i hans tolkning. Ingen detalj fick existera enbart för sin egen skull, utan varje del inlemmades i den överordnade planen.
Det var en fröjd att se hur han på pulten balanserade drivning, andning, inspiration och förtroende. Hans ekonomisering av de egna rörelserna i slutet av finalen visade på ett starkt band mellan dirigent och musiker/sångare.