I Finland får man höra bra amerikansk musik

Jag valde att åka över till Helsinki för att höra en av mina favoritpianister spela ett verk som jag länge varit nyfiken på.
Pianisten är den amerikanske Conrad Tao och verket är John Adams pianokonsert "Century Rolls".

Konserten skulle egentligen ha dirigerats av James Gaffigan, men han hade fått förhinder så han ersattes av den unge Taavi Oramo. (Ja, hans pappa heter Sakari och är chefdirigent för Kungliga Filharmonikerna, och hans mor är sopranen Anu Komsi.)
Och Taavi Oramo visade sig vara en mycket lovande dirigentförmåga.

I Haydns inledande symfoni nr 49 "La Passione" blev det dock lite tungfotat och oprecist.

Men det kompenserades i kvällens huvudnummer - pianokonserten "Century Rolls" av den amerikanske tonsättaren John Adams. Här skapades ett lyhört och intrikat samspel mellan orkester och solist som dirigenten höll väl i sin hand. Det ska sägas att detta inte är något enkelt verk att spela, med sina förskjutningar mellan solist och orkester, men här satt det verkligen rätt. Conrad Tao är en utmärkt exekutör med sina breda musikaliska utblick, sin enastående teknik och känsla för intrikata rytmer och nyanser. (Jag tror faktiskt att han i det här verket är strået vassare än Emmanuel Ax för vilken Adams skrev det.)
Och som extranummer bjöd Conrad Tao generöst på en halsbrytande tolkning av Elliot Carters Caténaires. Det är nästan overkligt att höra honom spela det här extremt virtuosa stycket med en sådan kontroll och ett sådant uttryck.

Efter paus blev det en svit (sammanställd av James Gaffigan) ur Prokofievs balett Askungen. Normalt brukar det vara musiken till Romeo och Julia som spelas, så det var spännande med den här baletten istället. Här hade Oramo full koll på skeendet i Prokofievs allt annat än lättbemästrade musik.

Sedan dukades orkestermöblemanget undan, och det blev endast kvar en flygel och två stolar.
Först fick vi höra ett helt nyskrivet solostycke för piano av Conrad Tao. (Ja, han är också en otroligt spännande kompositör av såväl orkester- som kammarmusik.) Stycket hade en elliptisk form och sträckte sig i divergerande och konvergerande linjer.
Därefter fick han sällskap av violinisten Reeta Malismaa och cellisten Anton Kukkonen som tillsammans bjöd på Haydns pianotrio nr 44 i E-dur. Man slås av hur före sin tid Haydn var, speciellt i sin kammarmusik. Framförandet var tätt och nära i samspelet, där pianot gav många av impulserna.

Det var med spänstiga steg och ett varmt hjärta jag kunde gå ut i den lite kyliga vårkvällen efteråt.

Trollbindande violin och Gävle i högform

Vi i Sverige gör ofta misstaget om att enbart lyfta fram "storstadsorkestrarna". Först på senare år har vi fullt ut insett vilken kvalitet och spännande programsättning vi har i Svenska Kammarorkestern (Örebro), Musica Vitae (Växjö), Norrlandsoperans Symfoniorkester, Helsingborgs Symfoniorkester m fl. 

Och så har vi såklart Gävle Symfoniorkester som med sin karismatiske chefdirigent Jaime Martin gästade Konserthuset i Stockholm. I bagaget hade de även med sig den lika karismatiske violinisten Nemanja Radulovic.

Tillsammans bjöd de på Prokofievs andra violinkonsert i en tolkning som jag sent ska glömma. Radulovic vågade plocka fram de allra svagaste nyanser och kontraster i verket. Istället för inledningen som ofta brukar spelar en smula kärvt och "rakt på" så blev det här en ton så skör att varje annat ljud i salongen suddades ut. Och i den koncentrationen fortsatte det i ett utmärkt samspel som inte väjde för något. Radulovic har en intensitet och expressivitet i tonen som är få förunnat, utan att det någonsin blir grovt.

Det här var en kort vardagskonsert så istället för paus blev det rakt på nästa verk - Mendelssohn-Bartholdys symfoni nr 5, den som brukar kallas Reformationssymfonin. Detta är egentligen hans andra symfoni, men han var inte nöjd med den så den gavs inte ut förrän långt efter hans död. 

Vi fick den i en genomlyst och nästan lyrisk tolkning som lyfte fram dess kvaliteter. Men dirigent och orkester sparade inte på krutet i den avslutande satsens citat av "Ein feste Burg" med full orkester. 

De här varadagskonserterna på va 60 minuter är perfekta tillfällen för att spontant upptäcka musik och musiker. Bra gjort, Konserthuset och Stefan Forsberg!

Hang on - trust the driver

Berwaldhallen (Stockholm) 2016-05-13

Swedish Radio Symphony Orchestra
Conductor: Stephane Denève
Soloist: Conrad Tao, piano

Higdon: blue cathedral

Rachmaninov: Piano concerto no 4 in G minor op 40

Prokofiev: Suite from Romeo and Juliet

There are concerts that change your perception of a piece. This concert went a step further - it changed my perception of music as such. 

The evening started with Jennifer Higdon's "blue cathedral". A transparent and almost impressionistic piece. The woodwind section has a big role - and the SRSO woodwind section is not disappointing. They are actually never disappointing. 

The piece was written right after the death of her brother. Although it's not a piece that about grief that is paralysing. It is sorrow with a lifted head and open eyes. 

Maybe it's just me, but I can hear the ocean in this piece.

Conrad Tao took us on a wild drive along curvy roads. I think that it's the best way to describe this concerto. It opens up with an urgency that it keeps all the way. There are some lyrical episodes, but the overall impression is that of a wild ride. 

The pianist playing it needs to be a virtuoso, but also able to integrate the lyricism in a fully natural way. Conrad Tao is that pianist. I can't think of any panist today more suitable for a "killer piece" like this. Many pianists could of course play it, and play it well. But extremely few can play it so it sounds natural and meaningful. 

Conrad Tao has all the technical skills in abundance. This allows him to go deeper. His virtuosity never becomes virtuosity for its own sake - it's a way to reveal the core. (The core of the score!)

The roads of the concerto might be curvy, but with Conrad Tao at the steering wheel I was never scared. I just got that breathtaking sensation of going on a crazy amusement park ride. And weirdly enough - his playing pointed out some beautiful views during the ride.

And it takes a conductor and full-blooded musician as Stephane Denève to let all this happen. He and the soloist cooperated in a fully natural way - listening in and giving freedom when needed. 

Stephane Denève also gave us a suite from Romeo and Juliet by Prokofiev. Once again he showed his communication skílls in the way he inspired the orchestra and also giving them the freedom to add themselves into the result. And what a result! A flexible sound, precision from every instrument or group of instruments, perfectly balanced dynamics and a steady core of sound.  

Pianomagi a la Hästbacka

På en diplomkonsert förväntar man sig noggrant instuderad musik i ett tekniskt högkvalitativt framförande. Men man förväntar sig inte ett så moget konstnärskap som Christopher Hästbacka bjöd på i sin diplomkonsert i Grünewaldsalen i Stockholms Konserthus ikväll.

I i de inledande tre sonaterna av Scarlatti (K 380, 466 och 146) bjöd han på en precision och en spänst som fick en bild av Horowitz att flimra förbi. Varje sonat blev en slipad diamant där han i det lilla formatet ändå hittade variation och olika färger.

I Brahms op 118 finns det mycket för en pianist att arbeta med. Det här är stycken som lätt blir an aning grumliga, men här fick vi dem i klarhet och transparens med ett naturligt flöde.

Det är naturligt och rätt att utnämna Schumanns Fantasi opus 17 till kvällens huvudnummer. Och vilket huvudnummer! Verket spelades med en mogen konstnärs perspektiv inifrån och ut. Utan överdrifter fick vi verket i dess fulla kraft och i dess sköraste nyanser. Valen av tempi var helt organiska, och han tillät sig att låta tystnaden hänga mellan tonerna.

Även om jag inte är pianist tror jag mig ändå kunna säga något om teknik. Hans spelstil är till synes helt utan ansträngning. Här finns inget överdrivet gestikulerande, utan varje rörelse är helt ekonomiserad för att ge full effekt i anslaget. Inte ens när han spelar riktigt starkt får jag en känsla av att han tar i.
Min gissning är att det ligger en enorm mängd tid bakom detta resultat.

Han ska också ha en stor eloge att han på ett personligt och avspänt sätt presenterade musiken. Här fanns inget högtravande eller uppstyltat, utan bara en vilja av att dela med sig.

Applåderna efteråt var intensiva och långvariga. Många hade nog väntat sig något extranummer. Men när han fattar mikrofonen och säger att han efter Schumanns opus 17 inte tycker att man ska spela något mer så känns det fullständigt rätt.

Jag hörde honom spela för första gången när han i januari blev andrapristagare i Solistpriset efter en makalös tolkning av Rachmaninovs andra pianokonsert tillsammans med Radiosymfonikerna under Jaime Martin. Redan då imponerades jag av hans fullständigt naturliga spel och enorma uttrycksförmåga.
Håll alltså öronen öppna efter Christopher Hästbacka!

Kvinnornas kväll

I Berwaldhallen var det kvinnornas kväll - tre kvinnor var i fokus tillsammans med Radiosymfonikerna denna underbara konsertkväll: tonsättaren Victoria Borisova-Ollas, violinisten Malin Broman och dirigenten Joana Carneiro.

Borisova-Ollas är en tonsättare som med all rätt har kommit att uppmärksammas allt mer. Vi fick ett uruppförande av hennes "… and time is running past midnight" - ett verk som bultar och driver av oro och kanske ångest innan det bara tar slut som när man vaknar upp ur en ond dröm.

Malin Broman är Radiosymfonikernas uppskattade konsertmästare, och det var extra kul att se henne stå som solist framför "sin" orkester. Hon gav en tolkning av Nielsens konsert full av värme, och med en expansiv ton. Så här vill jag att den "ljuse" Nielsen ska låta.

Joana Carneiro är en karismatisk dirigent som skapar en stark kontakt med orkestern. Det märks inte minst i Beethovens symfoni nr 6 "Pastoralsymfonin". Tolkningen är ljus och detaljrik. Orkestern svarar på minsta impuls och tillsammans skapar de musik som ligger väldigt nära det program som Beethoven har angett för de olika satserna.
Det här en dirigent jag väldigt gärna vill se på pulten igen!