The most important albums of 2019

Amerícan Rage
Conrad Tao, piano

Rzewski: Which Side Are You On?
Copland: Piano Sonata
Wolfe: Compassion
Rzewski: Winnsboro Cotton Mill Blues

‍
2019 was a strange year. We saw lies presented as truth - and we accepted it.  We saw groups of people being labelled as "the bad ones" - and we believed it. We saw people acting for themselves in the name of the people - and we gave them our support.
In that weird mess of lies and deceit one album stood up as a beacon of light and resistance - American Rage by Conrad Tao.
His plan was to release a more traditional album in 2019, and instead he gave us this. This is sounding proof that classical music can be relevant also today.
Conrad Tao is not reducing music to esthetical values - he lets it be about here and now. Nobody can deny his sincerity after listening to this album.
His technical abilities are not put centre stage here, but they are letting him communicate the music for something bigger.
The initial piece by Rzewski is powerful, and it's in itself is enough to make this album relevant.
The sonata by Copland is somewhat of a center piece. It's not easy listening, it's challenging me as a listener. It asks all those relevant questions.
The piece by Julia Wolfe is for me a pillar in contemporary music. Conrad Tao is giving it all the drama and emotion it deserves. For me it's very personal in its way of portraying a journey through total despair.
Conrad Tao is the ideal performer of these pieces. He has the emotional and technical abilities that are required.

So - if you are to listen to one album from 2019 - this is the one.

Smör, grädde och socker

PianoVisions på Konstakademien 2019-11-24

Bengt-Åke Lundin, piano

Rachmaninov: 10 preludier opus 23
Schubert/Liszt: Tre sångtranskriprioner
- Auf dem Wasser zu singen
- Frühlingsglaube
- Erlkönig
Liszt: Benediction de Dieu dans la solitude
Donizetti/Liszt: Reminiscences de Lucia di Lammermoor


Detta var en virtuoskväll, programmet speglade två av de stora pianovirtuoserna - Liszt och Rachmaninov. Det krävs en äkta virtuos för att öra den musiken rättvisa, och Bengt-Åke Lundin är mycket nära den rollen. Dessutom laddar han musiken med en massa egen känsla och innebörd.
Dock går det inte att komma ifrån att det blir lite för mycket av det goda. Det blir som ett tjockt lager av smör med sockrad grädde på toppen.

I de tio preludierna opus 23 av Rachmaninov hottar Lundin varje styckes karaktär. Energin i nummer 2, det sjungande i nummer 4, det briljanta i nummer 7 och 8. Rachmaninov var ingen vän av tystnad, och Lundin förstärker det intrycket genom att nästan genomgående driva på såväl klang som fraser. Det blir liksom väldigt mycket ljud. Hela tiden.

I de tre transkriptionerna av Schubert-sånger är det uppenbart att Lundin ackompanjerat sångare i de här sångerna mer än en gång.
I "Auf dem Wasser" låter han pianot skildra det böljande vattnet samtidigt som han lyfter fram sångstämman med en rent vokal frasering.
I Frühlingsglaube blir hans spel enkelt och nära.
I Erlkönig går det över stock och sten - både i sången och i Lundins tolkning. Den aggressiva dramatiken saknar nyansering, här finns inget av de skrämmande kontrasterna i sången. Och fort går det - så fort att det blir mer än enstaka felslag.

I Liszts originalstycke Benediction driver Lundin på så att det innerliga missas. Det är väldigt mycket pedal och väldigt mycket ljud. Dock utesluter jag inte att det är i linje med tonsättarens intention att briljera med klangen inför de lättrörda damerna i 1800-talets salonger.

Även i parafrasen över Lucia di Lammermoor var det mycket kraft och klang. Mer än mycket faktiskt. Jag är tveksam till att det gjorde rättvisa åt musiken.

Jag gick ifrån konserten med intrycket av att även det imponerande virtuosa ibland kan bli lite väl mycket. Ungefär som när man försöker äta allt på ett maffigt julbord.

Med hjärta och hjärna

Lieder på Konserthuset (Grünewaldsalen) 2019-11-20

Benjamin Appl, baryton
Magnus Svensson, piano

Kagel: Hebrew ur Der Turm zu Babel
Schumann (Robert): Sex dikter av Lenau och Requiem opus 90
Grieg: Sex sånger opus 48
Mahler:
- Aus! Aus!
- Zu Strassburg auf der Schanz'
revelge
- Nicht wiedersehen
Korngold: Liebesbriefchen
Kalman: Terezin-sång
Weber (Ilse): Ade, Kamerad!
Strauss (Adolf): Ich weiss bestimmt, ich werd' dich wiedersehen
Weber (Ilse):
- Ich wandre durch Theresienstadt
- Wiegala
Mahler: Urlicht
Strauss (Richard): Morgen (extranummer)


Den tyske barytonen Benjamin Appl ersatte den annonserade sopranen Dorothea Röschmann. Han har under flera år betraktats som "rising star", men den här kvällen visade han att han är en mogen konstnär - såväl tekniskt som emotionellt.
Det program som han och den utomordentligt begåvade "sångarpianisten" Magnus Svensson hade satt ihop präglades av både hjärta och hjärna. Och ett rejält mått av mod.

Kvällen började med Kagels gripande nakna sång för soloröst - utan piano. Att inleda med något så känsligt och direkt förmedla en känsla vittnar om en stor portion mod och en teknisk tillförsikt.

Sångerna av Robert Schumann är böland de mest komplexa i hans produktion. Appl och Svensson bottnade inte riktigt i dem. De blev en smula diffusa i sitt uttryck. Och detta var det enda avsnitt under kvällen där Appls röst inte riktigt fungerade. Det fanns en tydlig brytning i det övre mellanläget, och i det lägre mellanläget blev rösten pressad. Däremot hade rösten en fri och öppen klang på höjden och en generös och varm volym på djupet.

Griegs sex sånger har ett helt annat uttryck, och det verkade passa båda två mycket bättre. De fann varandra i ett lyriskt och lekfullt samspel. I Ein Traum var det som om kvällen slog ut i blom. Här bjöd de på fullödig sång och absolut följsamt och sångbart pianospel.

I de tre sångerna av Mahler fångade de det typiskt "mahlerska", det aningen skruvade och absurda. De målade upp dramatiska scener, bl a genom Appls förmåga att färga vokalerna. Dessutom måste jag nämna Svenssons formidabla spel i Revelge, den utmaningen hanterade han med kraft och precision.

De resterande sångerna hade en koppling till Theresienstadt (Terezin) - nazisternas koncentrationsläger som de använde som ett slags falskt skyltfönster. Men som var och förblev en station på väg till döden.
Anne Sofie von Otter och Christian Gerhaher har tillsammans med pianisterna Bengt Forsberg och Gerold Huber tolkat de här sångerna på en smått legendarisk inspelning. Appl och Svensson gjorde dem till sina egna. Det är stort.
I sången med musik av Kalman (ursprungligen från operetten Grevinnan Maritza) uppstår en paradox som griper tag - det till synes glättiga i skuggan av lidandet och döden. Sångerna av Ilse Weber gör Appl och Svensson med en okonstlad enkelhet som går rakt in i hjärtat. I Ade, Kamerad öppnas en kanal rakt in i förtvivlans nödvändiga behärskning. I sången Ich wandre durch Theresienstedt är längtan intensivt påtaglig. I sådana ögonblick blir musik relevant - den skapar ett fönster till en ny insikt. I Adolf Strauss sång om återseende vacklar jag mellan om det är en besvärjelse inför det oundvikliga eller om det är en verklig förhoppning. Appl/Svensson ger inte svaret - de ställer frågan. Appls röst är helt idealisk i de här sångerna, han vågar skala av den och låter den med ytterst små medel skapa stor effekt med utgångspunkt i orden.

Att avsluta det ordinarie programmet med Mahlers Urlicht är inget mindre än genialiskt. Dess rop om människans nöd och smärta, med längtan efter något bättre sammanfattar de föregående sångerna på ett självklart sätt. Texten använde Mahler även i sin andra symfoni - Uppståndelsen. Den kopplingen ger en extra djup symbolik åt sången och dess placering i programmet. Appl sjunger den som inifrån och skapar en andlöshet och total koncentration. Svenssons pianospel sjunger med Appl.

Efter ett sådant program känns det instinktivt fel med ett extranummer. Men Appl och Svensson hade tänkt längre än så. De kom tillbaka och gav oss Richard Strauss magiskt vackra sång Morgen. Dess inledande rad "Och imorgon ska solen skina igen, och på stigen jag ska vandra ska vi lyckliga åter förenas..." bröt fram med en total närvaro och renhet som gav oss hopp.

Det här var en av de konserterna då det egentligen känns fel att tala om teknisk behärskning. Det var en konsert som kommunicerade. Det var två intelligenta musiker som ville säga något viktigt. Och de lyckades.

Överreklamerat och omtumlande

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-11-15

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Cristian Măcelaru
Solist: Truls Mørk, cello

Borisova-Ollas: Oh Giselle, Remember Me… (cellokonsert, uruppförande)
Sjostakovitj: Symfoni nr 11 g-moll "Året 1905"


Victoria Borisova-Ollas spelas ofta i Berwaldhallen. Jag har hört flera av hennes orkesterverk, både där och annorstädes. Det jag slås av är att hennes musik alltid låter likadant. Det är en massa idéer och effekter som i sig är tekniskt intressanta, men hon lyckas aldrig riktigt förena dem i en struktur eller ett bärande flöde. 
Samma sak med hennes nya cellokonsert. Verket visar på en mångfald av ljud, men spretar åt alla håll vilket gör att jag som lyssnare tappar intresset. Enda räddningen är Truls Mørks formidabla behärskning av sitt instrument.
Jag tror att Sveriges Radio behöver ompröva sin relation till Borisova-Ollas för att istället släppa fram fler unga spännande tonsättare.

Sjostakovitj är en omdebatterad tonsättare. En del tycker sig höra en epigon - andra ett geni. Min inställning är att han är synnerligen variabel. Men oavsett vad han skriver så finns det en personlig vilja bakom. Han har utan tvekan ett program, även när han till synes skriver utan program.
Men hans elfte symfoni har helt klart ett program. Och musiken förmedlar det programmet tveklöst och drabbande. Här finns det ödsligt väntande, det enträget pockande, den vulkaniska vreden, det sjungande vemodet och kampens inte helt okomplicerade triumf. 
Radiosymfonikerna och Măcelaru spelade musiken inifrån. Här fanns inget effektsökeri eller publikfrieri. Här fanns musiker som ville förmedla en tonsättares intentioner. Det skapade musik som drabbade.
Jag är djupt imponerad av dirigentens chosefria agerande på pulten. Och jag måste nämna några musiker i orkestern som i det kollektiva arbetet ändå stack ut - förstaoboen, förstatrumpeten, violastämman, cellons första pult, tredje och fjärde pult i förstaviolinerna samt förstapulten i kontrabasarna. I sin inlevelse och behärskning förstärkte de min konsertupplevelse.

3 x Stravinskij

Kungliga Operan (Stockholm) 2019-11-01

Kungliga Hovkapellet
Kungliga Operans kör
Kungliga Baletten
Koreograf: Angelin Preljocaj, George Balanchine, Maurice Béjart
Dirigent: Stefan Solyom 

Stravinskij: Les Noces
Stravinskij: Agon
Stravinskij: Våroffer


När Kungliga Operan gör något bra så är det riktigt bra. Detta var en av de kvällarna. Vi fick en av de stora banbrytande tonsättarna i tre olika verk, vi fick tre olika koreografiska infallsvinklar och vi fick musiker och dansare i toppform samt en dirigent som definitivt visste vad han gjorde.

Det finns två tonsättare som kanske främst förknippas med sina verk för baletten, det är Tjajkovskij och det är Stravinskij. Tjajkovskij kanske inte förnyar, men han ger sin balettmusik full konstnärlig relevans. Ett tecken på det är att hans musik mycket väl kan stå för sig själv i form av sviter ur baletter som Nötknäpparen, Törnrosa och Svansjön. 
Det sistnämnda gäller även för Stravinskij vars balettmusik fungerar lika bra på konsertscenen som på dansscenen. Skillnaden mellan de två är att Stravinskij hela tiden bryter ny mark. Det får till konsekvens att hans musik kan låta väldigt olika. Detta märktes tydligt i kvällens tre verk som såväl i struktur som tonspråk representerade olika sidor och stilar av Igor - 1923, 1957 och 1913. Detta förstärktes av koreografin som tog fasta på olika element.

I den inledande baletten Les Noces fick vi en delvis berättande balett. Vi befann oss i en definierad situation där dansarna fick leka med de element som fanns i situationen. Koreografin utgår från parrelationen - man och kvinna. Endast i korta stunder agerar de olika könen i egna kollektiv. Men spänningen finns i kontakten - oavsett om den är attraherande eller konfliktfylld.
Utmärkta insatser av slagverkare och kör med solister.

För mig kom Agon att bli kvällens höjdpunkt. Förutom att musiken blev en ny uppenbarelse för mig så fanns här en lustfylld koreografi som nådde över rampen. Det element jag starkast upplevde vad balansen. Såväl enskilt som i samspel skapades en balans och kontroll, och som därför blev extra spännande när den mycket medvetet sattes ur spel i korta ögonblick. Dansarna var genomgående superba!

Våroffer är en klassiker. Det kan vara svårt att för oss idag förstå hur den kunde upplevas så chockerande vid uruppförandet i Paris 1913. Det blir extra svårt med en koreografi som avlägsnat sig från det vilda och drabbande, och mer tar fasta på det celebrerande. Något offer finns inte, förutom i musiken. Jag hade hellre sett en koreografi som vågat fånga även de mer primitiva elementen.
Den musikaliska tolkningen väjde dock inte för det primitiva. Dirigent och orkester utnyttjade hela spelplanen från skimrande lyriskt till hamrande intensivt. Det var nästan som om det kokade vildare och hetare i orkesterdiket än på scenen. Dirigenten Stefan Solyom skapade såväl precision i detaljerna som de långa linjerna. En extra eloge till träblåsarna.

Bancroft gör debut

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-10-25

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Ryan Bancroft 

Mozart: Symfoni nr 38 D-dur "Prag"
Tjajkovskij: Svit ur Törnrosa

Så fick vi en oplanerad debut av stjärnskottet Ryan Bancroft. Han hoppade in för legendaren David Zinman som tyvärr hade fått förhinder. Eftersom jag har hört honom på nätet några gånger hade jag stora förväntningar på vad han skulle åstadkomma. Han infriade dessa i hög grad, om än inte helt.

Mozarts 38:e symfoni fick sin premiär i Prag, därav dess smeknamn. Det var i Prag som Mozart blev riktigt stor med operor som Don Giovanni och Figaros bröllop. Den här symfonin har element av båda de två operorna. Den första satsens inledning leder osökt till Don Giovanni, och den sista satsen inleds med ett citat ur Figaros bröllop. Även den långsamma mellansatsen luktar opera, dess inledning skulle lätt kunna övergå till en sopranaria ur t ex Figaros bröllop.
Bancroft valde dramatik och energi som utgångspunkt för sin tolkning. Möjligen drog det för långt åt det romantiska hållet, och filigransarbetet hamnade på undantag. Det var kanske mest märkbart i mellansatsen där penseln blev något för bred. Den sista satsen har förvisso beteckningen "Presto", men här satte Bancroft igång orkestern i ett prestissimo, åtminstone klart mer än vad orkestern klarade av. Det blev inledningsvis snubbligt och jäktat där fraserna jagades på. Efter en liten stund var det som om tempot sjönk, om det berodde på att orkestern saktade ner dirigenten eller om dirigenten insåg att det gick för fort låter jag vara osagt.

Här kan det också vara läge att kommentera orkesterns spel denna kväll. Tyvärr tvingas jag att konstatera att Radiosymfonikerna är en mycket ojämn orkester. De pendlar mellan briljant storspel och oengagerat rutinspel. 
Vid den här konserten räddades de av superba blåsare. Men med en förstafiolstämma som "sitter av" tiden så blir det helt enkelt inte bra - en orkester är en helhet där alla delar måste klaffa. Redan vid tredje pult slutar man att använda vibrato och nöjer sig med att utnyttja hälften av stråken. Och att titta på dirigenten är det inte tal om. Om dirigenten överser det så borde konsertmästaren styra upp det.

Ryan Bancroft hade satt samman en egen svit ur baletten Törnrosa. Det var ett effektivt urval som gav utrymme för vad som verkar vara hans definitiva styrka - de romantiska stora gesterna. Möjligen hade han kunnat skippa några av de mer generiska avsnitten i den senare hälften.
Han lyckades skapa ett sug i musiken tillsammans med orkestern där blåsarna gav allt. I "rosadagiot" tände det verkligen till. Bancrofts uppenbara kärlek till musiken fick fullt utlopp och drog med sig såväl orkester som publik.

Jag vill gärna se Ryan Bancroft tillbaka på podiet. När hans känsla för show balanseras med djupare insikt tror jag att vi kan få uppleva riktigt bra grejer. För i hans dirigerande ser jag spår av såväl Bernstein (utspelet) och Blomstedt (händerna) - det är en bra utgångspunkt. 

Litet och stort - gammalt och nytt

PianoVisions på Konstakademien 2019-10-20

Tuija Hakkila, piano

Beethoven: Ur bagateller op 33
- nr 1 Andante grazioso, quasi allegretto
- nr 2 Scherzo: Allegro
- nr 4 Andante
- nr 7 Presto

Schumann:
- Phantasietanz op 124 nr 5
- Elfe op 124 nr 17
- Kind im Einschlummern op 15 nr 12
- Intermezzo op 26 nr 4
Vogel als Prophet op 82 nr 7

Beethoven: Sonat i C-dur op 53 "Waldstein"

Berio: Sequenza IV
Sciarrino: Notturno II
Saariaho: Arabesques et adages

Brahms: Sex klaverstycken op 118
- Intermezzo a-moll
- Intermezzo A-dur
- Ballad g-moll
- Intermezzo f-moll
- Romanze F-dur
- Intermezzo ess-moll


PianoVision har en otrolig förmåga att öppna nya dörrar. Den här kvällen fick jag upptäcka en för mig ny pianist, en ny tonsättare och ett inte helt vanligt instrument.

Det ovanliga instrumentet var ett hammarklaver, det som ibland även kallas fortepiano. Det är prototypen för dagens piano, med alla de avgörande egenskaperna hos dagens piano redan på plats - klubbor mot strängar, pedalteknik etc. Dagens instrument var extra intressant eftersom det var ett svensktillverkat instrument från 1838 som nu restaurerats varsamt till klingande toppkvalitet.
Klangen i ett hammarklaver är svagare, mer distinkt, mer differentierad mellan registren och inte fullt lika snabb i repetitioner. Men det är instrument av den här sorten som Haydn, Mozart, Beethoven, Schubert, Schumann och Chopin skrev sin klavermusik för. Det är dock viktigt att komma ihåg att hammarklaver inte var lika enhetliga som dagens pianon. Eftersom instrumentet befann sig i ett utvecklingsskede så kan olika instrument se tämligen olika ut - och naturligtvis även låta olika.

De inledande bagatellerna av Beethoven var ett utmärkt sätt att bekanta sig med instrumentet. Alla dess egenskaper kom tydligt fram. Och Tuija Hakkila spelade med energi och driv. Styckena är i sig inga omistliga mästerverk, men de är intressanta eftersom Ludwig troligen använde dem för att testa nya idéer som han sedan inkorporerade i sina större verk.
De fem korta styckena av Schumann, några av dem från ett par av hans pianosviter, klingade otroligt bra på hammarklaveret. Det var som en frisk fläkt blåste in och fick färgerna att se helt klara ut. I det sista stycket, Vogel als Prophet ur Waldszenen, var det som att höra musiken för allra första gången. Differentieringen i klang mellan registren kom här till sin fulla rätt, något som normalt sett inte blir lika tydligt på ett modernt piano.

Kvällens "huvudverk" var nog Beethovens Waldsteinsonat. Det är ett tekniskt mycket krävande verk som tillkom i början av det som brukar kallas hans mellersta period, ungefär samtidigt som hans tredje symfoni (Eroica). Det är en period när han går nya vägar i sin musik. Jag vill till och med påstå att det är nu som Beethoven blir Beethoven.
Waldstein-sonaten är inte bara tekniskt krävande, det är också ett verk vars struktur tydligt måste kännas. Och trots stor teknisk behärskning så var det här Tuija Hakkila inte riktigt lyckades. Spelet blev alltför stillastående, och det nödvändiga drivet framåt uteblev. Och därigenom förlorar verket mycket av sin inneboende dramatiska karaktär.

Efter paus hade hammarklaveret flyttats undan och Steingräber-flygeln hade tagit det plats. De tre mer moderna styckena av Berio, Sciarrino och Saariaho behövde verkligen ett modernt instruments fylla möjligheter.
Berios Sequenza IV är fylld av överlagrade klanger och blixtrande korthuggna infall. Hakkila hade stycket helt i sina händer. Möjligen skulle jag ha önskat att hon hade låtit "mellanrummen" klinga ut mer för att öka spänningen.
Sciarrino var en för mig totalt okänd tonsättare. Men den här konserten gjorde att jag kommer att fördjupa mig i mer av det han har skrivit. Hans Notturno II är ett helt magiskt verk. Dess envist upprepade toner i diskanten försätter lyssnaren i en sällsam stämning. Det som händer i vänster hand avtecknar sig mot det repetitiva, men blir aldrig huvudsak. Pianots egna ljud är en del av musiken, t ex när tangenter trycks ner utan att ge ton.
Saariahos stycke är i mina öron inte något av hennes bättre verk. Det var många toner och mycket ljud, men inte mycket som sades.

Konserten avslutades med Brahms sex stycken ur opus 118, kanske bland det allra bästa han skrivit för instrumentet. (Möjligen i konkurrens med de tre styckena i opus 117.)
Här finns det stora utspelet i det inledande intermezzot, den innerliga skönheten i det andra, det levnadsglada i balladen, det oroligt rörliga i intermezzot i f-moll, det sångbart kärleksfulla i romansen och det gåtfullt sökande och det dramatiska i det avslutande intermezzot.
Hakkila fångade allt detta inifrån varje stycke. Det var mycket kärlek i hennes spel.

Tuija Hakkila är en mycket intressant pianist. Jaga kommer att med nyfikenhet utforska hennes inspelningar av Mozart. Jag tror att hennes inställning och förståelse för musiken kan vara exakt vad Wolfgang behöver.

Med kontrabasen i centrum

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-10-11

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: James Gaffigan 
Solist: Rick Stotijn, kontrabas

Strauss: Till Eulenspiegels lustige Streiche
Tubin: Kontrabaskonsert
Sibelius: Lemminkäinen- legender


Den här konserten handlar mycket om det upproriska, det som är på kant med tillvaron och som kastar lite sand i det (inbillat) fridfulla livet.

Strauss symfoniska dikt är ett veritabelt uppvisningsstycke för en virtuos orkester - och det var Radiosymfonikerna denna kväll. Varje musiker var helt med på noterna(!), men jag tror inte att någon tar illa upp om jag lyfter fram magnifikt spel från valthorn och klarinett. Gaffigan gav orkestern utrymme att glänsa i sin skildring av Tills upptåg. Mitt intryck var att konserten hade föregåtts av en effektiv och genomtänkt instudering med en dirigent som visste exakt vad han ville. Men sådana dirigenter är Radiosymfonikerna som allra bäst.

Tubins alltför sällan spelade kontrabaskonsert var huvudskälet för att jag satt i hallen. Eftersom kontrabas är ett av mina två instrument så blir jag lätt en smula partisk - men också krävande. Med solostämman och det stora instrumentet i Rick Stotijns händer infriades de högst tänkbara kraven. Han behärskade alla utmaningar och uttryck i verket. Han är inte bara tekniskt virtuos, utan han når bakom fasaden och hittar uttryck och stämningar som når fram.
Verket vilar i grund och botten på strikt klassisk grund, såväl i satsuppdelning som i soloinstrumentets växelspel med orkestern. Här finns en solokadens helt i linje med de klassiska solokonserternas mönster. Och som han spelade den kadensen....!!!! Men verket vågar också skava en smula, där soloinstrumentet får det främsta ansvaret.

Lemminkäinen-legenderna är ett ganska tidigt verk av Sibelius. Han kom att omarbeta det flera gånger, sista gången så sent som i slutet på 30-talet. Lemminkäinen är egentligen en ganska osannolik huvudperson, han ställer till det för sig på mer än ett sätt och räddas till slut av sin mor.
I verket finns mycket av det som Sibelius senare kom att utveckla i sina symfonier, t ex det sjungande stråket som vilar på en stabil basgrund. Just detta tog Gaffigan tillvara i sin tolkning. Han frammanade det som många av oss nog förknippar med Sibelius - de långa fraserna som doftar av milsvida skogar. Men det blev aldrig enformigt på det sätt som en bilresa genom mil efter mil av skog kan bli. han och orkestern lät skogen växa på böljande åsar, och de lät oss ana vatten mellan fur och gran. I det kanske mest kända avsnittet ur sviten - den magiskt vackra Tuonelas svan - vågade han vila i musiken och lita på dess inneboende förmåga. 

Klassiker spelar klassiker

PianoVisions på Konstakademien 2019-09-22

Stephen Kovacevich, piano

Bach: Preludium & Fuga nr 4, ciss-moll, BWV849
Brahms:
– Ballade H-dur, opus 10 nr 4
– Intermezzo, h-moll, opus 119 nr 1
– Capriccio, d-moll, opus 116 nr 1
Beethoven: Sonat nr 31 i Ass-dur, opus 110
Schubert: Sonat nr 21 i B-dur, D 960

Extra
Bach: Sarabande ur Partita nr 4, D-dur, BWV828

En av de verkligt stora klassiska pianisterna bjöd på en helkväll med några av de största klassiska tonsättarna. En sådan här kväll kan lätt bli enbart upprepningar och igenkännande, vilket kan ha ett värde i sig. Men det är inte därför jag går på konsert. Jag vill ha något mer - antingen en fördjupning eller ett nytt perspektiv. Det kan göras i form av för mig ny musik eller musiker som öppnar nya dörrar i för mig känd musik.
Någon ny musik blev det inte ikväll, men Stephen Kovacevich lyckades dock glänta en smula på en dörr in till nya rum.

Hans Bach har en välavvägd tolkning som inte söker effekter. Han spelar musiken inifrån på ett sätt som om han rör sig i rum där han vet var varje möbel står. Detta blev extra tydligt i extranumret.

Brahms musik för piano är inte riktigt min grej måste jag tyvärr erkänna. Jag tror att detta är musik som ofta uppskattas mer av pianisterna än av åhörarna. Kovacevich lyckades fånga karaktären i varje stycke, och skapa en välbalanserad helhet i vart och ett av dem. Men han lyckades inte väcka mitt intresse.

Beethovens näst sista sonat är ett fantastiskt verk. Han var långt ifrån vid god hälsa vid den här tiden, men ändå skriver han ett verk så fullt av kraft och glädje. Här finns en klassiska första sats, en nästan humoristisk andra sats och en avslutande sats med växlande episoder av inåtvända ariosi och övertygande fugor.
Kovacevich spelade med en klar idé om verkets struktur, men lyckades inte hålla ihop de kraftfullare delarna. Det blev en smula för återhållet och kontrollerat på vägen mot det avslutande ackordet i Ass-dur. Men hans förmåga att arbeta med crescendo och diminuendo var förstklassigt.

Halva konserten ägnades åt Schuberts sista pianosonat, ett av pianolitteraturens verkligt stora (långa) verk. Kovacevich visade att han hade en tydlig idé om verket. Han balanserade de inneboende motsättningarna i musiken, och han fick fermater och pauser att ha en mening.
Genomgående var hans högerhand tydligare och mer precis än hans vänsterhand. Drillarna i det lägre registret blev ofta suddiga, och några gånger kändes det som om vänsterhanden var något tung eller kanske till och med fördröjd.

Det var ändå på det hela taget en fin upplevelse att få uppleva en av de stora pianisterna i verk som verkligen är hans hemmaplan.

Clara och Dmitri

Finalkonserten på Askanäs kammarmusikfestivals andra sommar kom att handla om två stora tonsättare - Clara Schumann och Dmitri Sjostakovitj. Det kom att bli en fullständigt helgjuten konsert som befäste festivalens plats i sensommaren.

Före paus handlade det om Clara ur olika perspektiv.
Det inleddes med den första satsen hennes egen pianotrio i g-moll opus 17. Detta är väldigt kammarmusikalisk kammarmusik. Musiken ger utrymme för alla tre instrumenten i olika samspel. Charlotta Grahn Wetter (violin), Andreas Lavotha (cello) och Christopher Hästbacka (piano) tog väl tillvara de möjligheterna.
Sedan fick vi höra ett "kärleksbrev" till Clara från Johannes Brahms, nämligen den långsamma tredje satsen ur hans pianokvartett i c-moll opus 60. Musikertrion hade nu utökats med den superba Louisa Tatlow på viola. Brahms var tämligen betagen i Clara, det kan man höra i cellons inledande melodi om inte annat. Musikerna hittade varandra i ett smärtsamt vackert musicerande med stor omsorg om varje detalj. De vågade lita på musiken och varandra, och där uppstod en mycket stark närvaro.
Den sista aspekten av Clara kom i form av den första satsen ur Robert Schumanns Fantasi i C-dur op 17. Den skrev han till Clara under den tid då de var ifrån varandra innan de till slut kunde förenas. Här finns i codan citat från Beethoven (An die ferne Geliebte). Jag har hört Christopher spela verket flera gånger. Hans behärskning av det är total. I kvällens framförande slogs jag speciellt av den tydliga separationen i det lägre registret som gav musiken en helt annan tydlighet och fasthet.

Efter paus fick vi ett av de stycken som jag vid förra årets festival uttryckte önskan om att få höra i år, nämligen Sjostakovitjs pianokvintett opus 57. Det här är ett verk som för mig symboliserar mycket av Sjostakovitjs ständiga dilemma - att gå nya vägar utan att bli bannlyst av regimen. Pianokvintetten är till synes "tillgänglig", men har utan tvekan mycket personliga inslag. Denna skicklighet att säga det förbjudna på ett tillåtet sätt är lite av Sjostakovitjs särdrag.
Den tidigare musikerkvartetten utökades nu med mästermusikern Nils Erik Sparf (violin).
Tillsammans gav de fem musikerna en imponerande genomarbetad tolkning trots den begränsade repetitionstiden tillsammans. (Den tilltänkte violinisten blev tyvärr sjuk i veckan innan.)
De valde att hålla ihop hela verket till en helhet, istället för att överbetona vissa satser eller avsnitt vilket är en fälla många framföranden faller i. Det ödsliga fick inte bli för ödsligt, och det glättiga fick inte bli för glättigt. Det fanns en klassisk behärskning genom hela verket. Varje musiker bidrog med sin totala tekniska behärskning, men inordnade sig i en lyhörd helhet. Och det är ju lite av kammarmusikens tjusning.
Det blev en fullödig avslutning på en mycket fin festival.

Kan jag få önska Schumanns pianokvintett till nästa år?

Askanäs - andra sommaren

Så var de tillbaka - Andreas Lavotha och Christopher Hästbacka med sin
sommarmusikfestival - Askanäs kammarmusikfestival. Detta är nu andra året, och det känns som om att det här kommer att fortsätta. Årets festival har fått en breddning, utan att ge avkall på de grundläggande tankarna.

Årets första kväll hade fått namnet " En afton i Toscana", och nog blev det speglingar av Italien.
Kvällen inleddes med att tenoren Tobias Westman sjöng en lång rad sånger och arior ur den skattkammare som varje tenor med minsta italiensk ambition har tillgång till. Det blev allt från Mattinata via Il mio tesoro (ur Mozarts Don Giovanni) till E lucevan le stelle (ur Puccinis Tosca). Kvällens orkester utgjordes av pianisten Christopher Hästbacka.
Tobias valde genomgående extroverta och dramatiska tolkningar. Det är uppenbart att det här är en sångare som trivs på operascenen. Det finns ett bett och en kraft i rösten som han vet att använda. Han lyfter fram texten, någon gång på bekostnad av det vokala flödet, men det ökar bara den dramatiska närvaron. Det var extra tydligt i Rossinis La Danza som verkligen blev en härligt galen fest istället för enbart ett uppvisningsstycke för en tenor.
Christophers otacksamma arbete som operaorkester skötte han med stil. Allra bäst blev det i ariorna av Puccini där röst i piano fann ett samspel som tillät en frihet i deklamationen.

Efter paus fick vi höra musik som sällan spelas - Tjajkovskijs stråksextett Souvenir de Florence opus 70. Musikerna var Charlotta Grahn Wetter (violin), Filip Gloria (violin), Louisa Tatlow (viola), Patrik Swedrup (viola), Andreas Lavotha (cello) och Elemér Lavotha (cello).
Det här är inte Pjotr Iljitjs mest inspirerade stycke, men det har utan tvekan sin charm. Här finns melodik och inspiration från såväl Italien som Ryssland.
Musikerna fann rätt balans mellan innerlig romantik och rytmisk pregnans.
Jag borde inte lyfta fram några speciellt, men jag kan inte låta bli. Det Louisa åstadkommer med sin viola är inte mindre än magiskt. Hennes ton är varm och rund med en tydlig pregnans. När hon tar ledningen med sin viola ökar skimret lite extra.
Filip ska ha en stor eloge för ett inhopp med kort varsel. Han förvaltade den uppgiften mycket väl.
Andreas har jag aldrig hört spela så bra som ikväll. Han har hittat en ny tydlighet i sitt spel som imponerar.

Nu ser jag fram emot söndagens konsert!

Bach och Mendelssohn med några invändningar

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-05-24

Sveriges Radios Symfoniorkester
Radiokören
Dirigent: Herbert Blomstedt 
Solister: 
Simona Houda-Šaturová, sopran
Marie Henriette Reinhold, mezzosopran
Tilman Lichdi, tenor

Bach: Kantat nr 51, Jauchzet Gott in allen Landen
Mendelssohn: Symfoni nr 2, Lobgesang


När legendaren Herbert Blomstedt kommer på besök då sitter man i publiken - så är det bara. Otaliga är de konserter då han med sitt kunnande, sin erfarenhet och sin spelglädje skapat oförglömliga upplevelser. 
Detta var dock inte en av de kvällarna. Och det berodde inte på Maestro Blomstedt, utan på kvällens repertoar.

Bachs jublande kantat "Jauchzet Gott" är en tour de force för sopran och trumpet. Tyvärr fanns det något slitet och ansträngt över sopranens röst. Därför uppstod inte den jublande lätthet som verket vill skapa, trots en superb trumpetinsats. Lite drogs också intrycket ner av en orkesterinsats som var närmare en romantisk tolkning än den klang och frasering som vi idag hör från de ensembler som specialiserat sig på att vitalisera just den här tidens musik.

Mendelssohns andra symfoni spelas inte ofta. Ett av skälen är sannolikt att den är rejält omfattande, både i längd och besättning. Utöver orkester ska det till en kör och tre riktigt bra sångsolister. 
Här hade vi en utmärkt orkester, en idealisk kör, en acceptabel sopran, en superb mezzosopran, en mycket bra tenor och en förstklassig dirigent. Och trots att det som klingade lät utmärkt i form av klang, frasering, attack och balans så förblir verket tråkigt. Mendelssohn fastnar i vissa formler som han upprepar på ett nästan stompigt sätt, och han lyckas inte fylla det stora formatet rent musikaliskt. 
Men ska man höra symfonin så var detta en riktigt bra bemanning. 

Inhopp i vårt solsystem

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-05-17

Sveriges Radios Symfoniorkester
Radiokörens damer
Dirigent: Andrew Manze 
Solist: Paul Lewis, piano

Leyman: Undulating Blue, uruppförande
Mozart: Pianokonsert nr 27
Holst: Planeterna

Detta var en konsert jag hade sett otroligt mycket fram emot. Huvudskälet var den annonserade dirigenten Alondra de la Parra. Tyvärr fick hon pga sjukdom med kort varsel ersättas av Andrew Manze. Manze var under flera år en mycket framgångsrik chefdirigent för Helsingsborgs symfoniorkester, med vilka han bl a spelat in en utmärkt cykel med Brahms fyra symfonier.
Och visst märktes det att det var ett inhopp, vissa saker hade inte riktigt landat. Men Manze och orkestern valde att lita på varandra och efter en stund började de att musicera tillsammans. Och då blev det riktigt bra!

Uruppförandet av Katarina Leymans verk blev lovande. Verket är i hög grad en klangstudie som tydligt kopplar till hav och vatten. Det hade dock tjänat på lite mer instuderingstid. Alltså - jag vill höra det igen!

 Paul Lewis imponerade inte i sin kyliga tolkning av en av mina favoritkonserter av Mozarts hand. Han spelade noterna - inget mer. Den sortens saklighet när det gäller Mozart känns hopplöst gammalmodig. Tack och lov var orkesterspelet betydligt mer intressant med klarhet, snabba reaktioner och tätt sammanlyssnat spel.

Kvällens "storverk" var Gustav Holsts legendariska planeterna. Alla känner nog igen de inledande takterna av verkets första sats "Mars - krigets budbärare".
Manze och orkestern hittade karaktären i varje sats. "Jupiter - glädjens budbärare" blev precis så full av enkel glädje som jag tror att Holst eftersträvade. I "Merkurius - den bevingade budbäraren" och i "Uranus - trollkarlen" briljerar orkester och dirigent i precist och tajt samspel. Som publik drogs jag in i de tvära kasten och överraskningarna.
Även i de mer återhållna satserna "Venus - fredens budbärare" och "Saturnus - åldrandets budbärare" fann orkester och dirigent en klang och en rörelse som bar ut. Det var delvis smärtsamt vackert.
Helt magiskt blev det i den avslutande "Neptunus - mystikern". Här vågade orkester, damkör och dirigent att lita på musiken. De lät den helt enkelt klinga, utan några försök att bidra med påhitt ur egen fatabur. Och då blir det bra. I det här fallet - mycket bra!

Beethoven - lika stor som sitt rykte

PianoVisions på Konstakademien 2019-04-14

Niklas Sivelöv, piano

Bach: Partita nr 2 c-moll
Beethoven: Sonat nr 32 c-moll opus 111
Skrjabin: Sonat nr 2 giss-moll opus 19
Skrjabin: Deux Morceaux opus 57
Skrjabin: Feuillet d'album opus 58
Skrjabin: Deux pieces opus 59
Sivelöv: ur 24 Preludes for piano

Det finns några tonsättare som förändrat musikhistorien - Beethoven är en av dem. Han spränger ramar och utmanar konventioner på ett mer öppet och direkt sätt än någon före honom. Men honom blir musiken personlig på ett helt annat sätt än tidigare. På sätt och vis är han den förste Tonsättaren.
Kvällens konsert kom att handla mycket om det. Beethovens sista pianosonat blev ett verk som speglade både Bach och Skrjabin på ett fascinerande sätt. Det blev ett så tydligt före och efter.

Bachs partita i c-moll är inget av hans mest spelade verk, men det måste ändå ha haft en speciell betydelse för honom. När han ger ut det så ger han samlingen opusnumret 1. Detta trots att han har bakom sig både Johannes- och Matteus-passionerna, samt det monumentala klaververket Das Wohltemperierte Klavier.
I Niklas Sivelövs händer blev det kanske mer romantiskt än vad det mådde bra av. Bach är en av de tonsättare där "less is more", utan att det för den skull blir asketiskt.

Beethovens allra sista pianosonat kröner en rad av 32 genialiska pianosonater. Vi kan genom de här sonaterna följa Beethovens från virtuos till något som jag saknar namn för. I serien av pianosonater finns formexperiment, tekniska utmaningar, tonmålningar, personliga reflektioner.
I den sista sonaten får vi allt detta i ett koncentrat. Niklas Sivelöv vågade sig på att ta ut svängarna såväl rytmiskt som dynamiskt. Bitvis fick det en jazzig sväng som, även om den var en smula överdriven, ändå förmedlade något väldigt viktigt. Effekten blev en aning av vad publiken kan ha upplevt - något som trotsar det invanda och som vågar utmana bortom nuet. Ärligt talat - jag har aldrig hört Beethoven spelas så respektlöst och ärligt. (Möjligtvis undantaget Conrad Taos tolkning av sonaten i A-dur nr 31 för några månader sedan i Berwaldhallen.)

Skrjabin är en av de där tonsättarna som verkar vara mer populär bland musiker än bland lyssnare. För mig glider han bara förbi. Sivelöv gav hans musik allt, men ändå blev det ingen kommunikation.

Sivelövs avslutande verk - några preludier ur egen fatabur - var pianistiskt intressanta, men mer som utforskande av pianots värld än en kommunikation med en publik.

Niklas Sivelöv är en av de mest intressanta pianisterna vi har i Sverige. Ytterst få kan spela Stenhammar som han. Genom dörrarna innan konserten hörde jag honom värma upp med den första fantasin i Stenhammars opus 11. Jag önskar så innerligt att få höra en konsert där han enbart spelar Stenhammar.....

En violin - en musiker - en tonsättare

Musikaliska (Stockholm) 2019-04-07

Semmy Stahlhammer, violin

Bach: Sonata nr 3 i C-dur
Bach: Partita nr 3 i E-dur
Bach: Partita nr 2 i d-moll

En konsert med totalt fokus. En violin. En musiker. En tonsättare. Tre verk.
Intensitet. Klarhet. Närvaro.
Så låter den korta sammanfattningen av kvällens upplevelse. Men jag ska försöka mig på att beskriva den med några fler ord, även om sådana här upplevelser svårligen låter sig fångas i ord. 

Bachs soloverk för violin betraktas av många som heliga. Många violinister tar sig an dem med en nästan förlamande respekt. Ibland får man lust att bara göra något helt annat av dem. Men vid kvällens konsert fick vi möta tre av de här sonatorna och partitorna på ett alldeles självklart sätt. Inga manér. Inga försöka att briljera. Bara musiken färgsatt genom en människa. Semmy Stahlhammers förhållningssätt till verken andades en djup kärlek och insikt. De tre verken var som hans gamla kära vänner. 

Hans spel var genomgående baserat på en puls, som även om den kunde variera i mikroskopiska dragningar, ändå skapade en tydlig riktning. Hans frasering och otroligt effektiva stråkteknik skapade ett flöde som överbryggade de skarvar som helt naturligt finns i ett verk för ett soloinstrument av violinens karaktär. Han fick smått överjordiska klanger ur instrumentet. 
Han var inte fast i en museal attityd om hur man spelar den här musiken på ett "korrekt" sätt baserat på den tidens ideal. Han lät hela sin breda musikaliska erfarenhet och nyfikna personlighet komma till tals. 

Inledningsvis var spelet något trevande, men under sonatans gång spelade han sig in i musiken. (Eller om det var så att det var jag som behövde tid på mig att kalibrera mitt öra till det som hände på scenen?)
I partitan i E-dur var dock allt helt självklart. Redan i den inledande satsen var det som om han lutade sig mer tillbaka och själv kom in i musiken. Rytmen i den första satsen tickade på obönhörligt och han lät varje underliggande melodi få sin plats. De olika danssatserna kan ibland bli lite stereotypa och likformiga, men här fick varje sats sin naturliga karaktär med minimala betoningar och varierande klang. Detta var lycklig musik.
I partitan i d-moll med sin avslutande monumentala ciaccona mörknade klangen och de dramatiska schatteringarna fick stå fram. Han åstadkom detta utan överdrifter i betoningar och volym. Istället använde han klang och intensitet på en grund av rytmisk precision.
Och återigen - tonen. Den avslutande långa tonen som hölls i vad som kändes som en evighet var ett under av fyllighet och skönhet. Jag har nog aldrig förut hört en violinton med sådan bärighet, fyllighet och klarhet.

Men han var inte klar där. 
Som om det var alldeles naturligt kom han ingående spelande "Lullaby of Birdland" med samma förhållningssätt som till verken av Johann Sebastian. Och sedan blev det en fascinerande version av "Moonlight Serenade" innan han avslutade med en smärtsamt vacker "Killing me softly".

Nu längtar jag efter att få höra honom spela de resterande sonatorna och partitorna. 

Ibland blir konserter magiska upplevelser

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-03-29

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: John Wilson
Solist: Malin Byström, sopran

Strauss (Johann d.y,): Kejsarvalsen
Strauss (Richard): Vier letzte Lieder
Korngold: Symfoni i Fiss-dur


Jag har varit på många bra konserter, flera riktigt bra - och några magiska. Detta var en av de magiska. Det var som om allt och alla befann sig samtidigt på toppen.

Redan i Johann Strauss (dy) så välkända Kejsarvals drogs jag in i händelserna. Dirigent och orkester bjöd på precision och inte minst schwung i en total närvaro i musiken. Här handlade det inte om att avverka ett uttjatat standardverk, utan här gick varje musiker "all in". Jag tycker att andraviolin och viola ska ha ett extra hedersomnämnande, de förflyttade Berwaldhallen till Musikverein i Wien. Rakt igenom briljant!

Richard Strauss fyra sista sånger är mycket speciella. De är skrivna av en gammal man som i dem har lagt ner så mycket kärlek, men också ett stort mått av vemod. Det är många sopraner som försökt att ge sig på dem, men det är ytterst få som lyckats både sångtekniskt och uttrycksmässigt. Malin Byström behärskade det tekniska till fulländning. Hennes röst bar fritt och skönt genom alla register. Det fanns en precision och ett gyllene flöde i hennes röst som skapade en intensiv skönhet.
Och uttrycksmässigt skapade hon en stund av total närvaro och insikt. Hennes betoning låg åt det melankoliska, och kanske till och med tragiska, hållet. Men det blev aldrig sliskigt, utan det förblev äkta och sant i uttrycket.
Orkesterns spel i de här sångerna var extremt känsligt. Blåsarnas insatser var perfekt avvägda, och det var som om de andades samma känslor som solisten.

Korngolds symfoni i den ovanliga tonarten Fiss-dur är inte en av de mest spelade, även om Korngold fått en revansch i konsertsalarna de senaste åren. Och när hans musik spelas så här så har den absolut sin plats där.
Dirigenten och orkestern byggde sin tolkning på en tydlig precision som de sedan adderade intensitet till. Det var som om orkestern var en enda stor klangkropp. De olika instrumenten fick i Korngolds magnifika orkestrering alla möjligheter att glänsa - och det tog de tillvara. Bara en sådan sak som kontrabasarnas självklara pondus och värme skapade lyckorysningar hos mig.
Verket i sig är fascinerande. Korngold är här en äkta symfoniker. Han utvecklar tematiska idéer ur olika aspekter, såväl melodiskt, rytmiskt som klangligt.

Jag applåderar varje medverkande från sista andraviolin till solist och dirigent . John Wilson får väldigt gärna komma tillbaka till Berwaldhallen!

Three aspects of Nordic music

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-03-15

Swedish Radio Symphony Orchestra
Conductor: Thomas Søndergård
Soloist: Conrad Tao, piano

Alfvén: Suite from Bergakungen
Schnelzer: This is Your Kingdom - piano concerto (first performance)
Sibelius: Symphony no 1 


I have been really looking forward to this concert. One reason is the premiere of Albert Schnelzers piano concerto. The other reason is the opportunity to hear Conrad Tao the third time this season in Berwaldhallen.
Unfortunately this concerto didn't really live up to my expectations. It was monumental in its massive and intense parts, but it was as if the composer wanted to show up something instead of establishing a communication. The sound blocks were thick and without real openings. Overall the piece lacked in development, it never took me on a trip. The third movement was an exception though. It was fragile and open in it's texture. It allowed the soloist and the orchestra to start to communicate. 
Overall it's not a bad piece, but I would suggest that Schnelzer brought it back to the composition table. Maybe delete the two first movements and write one new movement instead. Keep the third movement and rework the finale. 
Conrad Tao was a big part in my impression of the third movement. His sensibility and ability to let the music be vulnerable is breathtaking. I have said it before and I say it again - he makes music relevant.

The concert started with a suit from the ballet Bergakungen by Hugo Alfvén. He shows his top level orchestration skills, but the music itself is actually quite boring. It might work in a real ballet situation, but it doesn't really defend its place as a stand alone piece. 
It was a nice opportunity to enjoy all the great musicians of the orchestra though.

Sibelius first symphony is normally not considered as one of his "great" symphonies. But the conductor of the evening didn't let that affect his interpretation. Instead we got a full-blooded intense and dramatic reading that put it where it belong in the row of the seven great symphonies. He had a clear idea, and the orchestra responded. At the end of the final movement I almost forgot to breathe, that is normally a very good sign. 

All in all - not an ideal programming. 
And - bring Conrad Tao back! Maybe as a composer?
Before he played a beautiful "Soir" by Fauré he talked with the audience about the climate challenge and our shared responsibility. It was urging words from a younger generation to all of us.  And he made the concert hall even more of a place integrated with life, not a place where you escape. 
Thank you, Conrad!

När Chopin blir på riktigt

PianoVisions på Konstakademien 2019-03-10

Martin Sturfält, piano

Melin: Short Cuts for piano
Norman: Tre pianofortestycken i scherzoform op 12
Andrée: Fem smärre tonbilder (i sammanhang) cop 7
Aulin: Valse élégiaque
Alfvén: Margita dansar, vals för piano
Chopin: Ballad nr 1 i g-moll op 23
Chopin: Ballad nr 2 i F-dur, op 38
Chopin: Ballad nr 3 i Ass-dur, op 47
Chopin: Ballad nr 4 i f-moll, op 52


Egentligen var det en annan pianist som skulle spela, men pga skada så blev det Martin Sturfält istället. Han är en pianist som dykt ner djupt i den svenska repertoaren. Det avspeglades i kvällens som bjöd på flera stycken som normalt inte står på konsertprogrammen.
Man kan fundera över varför vissa stycken inte spelas så ofta. Ibland finns det bortglömda guldkorn, men ofta är det helt enkelt så att musiken helt enkelt inte håller måttet. Kvällens konsert gav prov på båda delar.

Sten Melin är en tonsättare jag aldrig förut har hört talas om.  Hans tre korta stycken lämnade inget större avtryck. De är snarast att betrakta som tekniska etyder där han testar pianistens möjligheter.

Ludvig Norman var en gång i tiden en betydelsefull figur i svenskt musikliv. Men hans position säger snarast mest om det provinsiella och begränsade i svenskt musikliv vid den här tiden. De tre styckena i opus 12 är tämligen mediokra och de saknar såväl inspiration som genialitet.
Martin Sturfält gör det bästa möjliga av musiken.

Men Elfrida Andrée är det däremot annorlunda. Även om hennes fem tonbilder känns en smula ofullgångna så väcker de mitt intresse. Här finns en tydlig vilja och en personlighet i tilltalet som ger mersmak.
Tolkningsmässigt hade jag gärna sett en något mer inåtvänd och kontemplativ infallsvinkel.

Valborg Aulins vals var charmerande - det är allt.

Hugo Alfvén var definitivt ingen pianist. Hans vals för dottern på hennes 10-årsdag visar tydligt det. Det är ett stycke som klämts ner i pianot med skohorn. Och sådant blir aldrig riktigt bra.
Möjligen hade det gått att utvinna mer ur musiken med en mindre svulstig tolkning.

Efter paus tog Martin Sturfält sig an Chopins samtliga fyra ballader - en rejäl bedrift.
Jag har aldrig helt fattat Chopins storhet, han har för mig varit en kompositör på nivå två. Men Martin Sturfält visade att Chopin kan vara fullt relevant. Varje ballad blev en  berättelse fullt laddad med lyrik, melankoli och dramatik. Allra tydligast blev det i de två sista balladerna som blev nästan smärtsamt angelägna. Martin Sturfält vågade ladda dem med känslor. Jag fick intrycket av att det här är musik som ligger honom nära om hjärtat och som han umgåtts med under mycket lång tid. I den sista balladen skapades ett intensivt sug som gav ett bestående intryck.
Hemligheten bakom de här tolkningarna är en total teknisk behärskning och precision i kombination med en musikalisk och känslomässig insikt och identifiering.

Jag gick ut från konserten med en ny insikt. Sådana konserter är jag tacksam för.

Hilary Hahn is creating music here and now

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-02-22

Sveriges Radios symfoniorkester
Conductor: Lahav Shani
Soloist: Hilary Hahn, violin

Prokofiev: Symphony no 1
Prokofiev: Violin concerto no 1
Prokofiev: Symphony no 5


A whole evening with one of my favourite composers and with one of my favourite soloists. And even if my expectations were high, this evening exceeded them.

The first symphony is rather odd. It doesn't sound at all Prokofiev. The conductor and the orchestra were clever - they didn't try to make it into anything more than it is. They delivered a bright and sparkling piece of music where especially the woodwind could show their mastery.

It's amazing to realise that the first symphony and the first violin concerto are written almost at the same time. The violin concerto is a micro cosmos of emotions and musical ideas. It's bursting of energy. Sometimes it requires more than just a beautiful tone and technically skilled playing.
It takes a very special musician to make it fly. Hilary Hahn is that musician. She took it beyond technical show-off. It was much more than an interpretation. It was one of those very rare moments when you feel that the music is created in that very moment. It was as if all the emotions of the music were poured into a basket, and Hilary Hahn and the conductor pulled them out carefully one by one.
It was one of the concerts when I absolutely wish that it was recorded for later CD release.
The encore was a sarabande by Bach. If love can have a sound, this is how it would sound. Her playing was from within the music and it was saying "I love to play this music".
Hilary Hahn is not only a top level technical violinist, she is also a true musician. (She gets an extra plus for picking up the conductor's baton with a smile when he dropped it in the middle of the concerto.)

The fifth symphony was also written during wartime, although the next world war. It has a lot of epic and dramatic feeling in it. The conductor and the orchestra chose to lean towards a dark and rather fateful approach. The lower register instruments got a prominent role, especially the double basses. It was as if the conductor had told them "no matter the volume indication in the score - always play one degree louder". And when you tell a double bass that - you will get it.
I will make a small comparison with another fifth symphony - the one by Beethoven. The Beethoven is forever related with fate. But where Beethoven lets man triumph in the last movement, I don't here the same triumph in Prokofiev's fifth. It's also about fate, but it's much more expressing destiny as something big and unavoidable. It's strange that Prokofiev himself described it as "a hymn to free and happy Man, to his mighty powers, his pure and noble spirit." At least that wasn't what Lahav Shani and the orchestra gave us in their masterful delivery of one of the truly great symphonies.

Mäkelä levererar Beethoven

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-02-15

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Klaus Mäkelä
Solister: Leonidas Kavakos, violin

Adams: Short ride in a fast machine
Mendelssohn: Violinkonsert e-moll
Bach/Berio: Contrapunctus XIX
Beethoven Symfoni nr 2 D-dur


Om man letar efter ett öppningsstycke så är Adams Fast ride det perfekta valet. Här går det verkligen undan. Orkestern smattrar iväg i snabba upprepade accentueringar som kostar en del tagel för stråkmusikerna. Verket är fanfarartat uppfordrande och visar ingen nåd. Spelat med precision och kraft.

Det var lite av en besvikelse att den annonserade violinkonserten av Szymanowski byttes ut mot Mendelssohns gamla trotjänare. Jag hade verkligen velat höra något lite kärvare toner från Kavakos. Nu fick vi istället en smått könlös Mendelssohn där varje ton satt där den skulle och var perfekt avvägd. Men ack så tråkigt!

Berio hade tagit den avslutande och oavslutade fugan ur Bachs Kunst der Fuge och gjort sin egen tolkning av den. Här bjöd Radiosymfonikerna på ett tätt och nära spel där violastämman fick bilda en slags stomme. Berio avslutade det oavslutade utan att egentligen avsluta den i ett kluster på tonerna B-A-C-H som sakta dör bort.

Beethovens andra symfoni upplevdes på sin tid som omtumlande. Idag upplever vi den nog mer som stående tydligt i arvet från Haydn och Mozart. Men den är ändå något annat. Den lutar sig tydligt in i det som ska komma med Ludwigs nästa symfoni, den banbrytande Eriocan.
Mäkelä och Radiosymfonikerna hade vågat ta fasta på det framåtblickande i verket. Vi bjöds på spänst, energi och dramatik. När symfonin spelas på det här sättet är det svårt att påstå att den är en av Ludwigs "mindre" symfonier. Det Mäkelä och orkestern åstadkom fick mig att tänka på vad Herbert Blomstedt brukar åstadkomma tillsammans med samma orkester i verk av just Beethoven. Och det är nog bland det finaste beröm jag kan ge en dirigent. Nu återstår bara att Mäkelä med tiden släpper lite på kontrollen. Då kan det börja brinna. Fast nu slog det gnistor, och det är inte alls illa!

SSSSSS = Staffan Scheja Spelade Schubert, Schubert och Szymanowski

PianoVisions på Konstakademien 2019-02-03

Staffan Scheja, piano

Schubert: Sonat A-dur D 959
Schumann: Hunoreske op 20
Szymanowski: Masques op 34

Staffan Scheja är en pianist jag verkligen beundrar. Hans inspelning av Stenhammars opus 11 är fulla av känsla, insikt och musikalitet. Så jag hade verkligen sett fram emot den här konserten. 

Men när jag bestämde mig för rubriken var det nära att jag lade till ett S till - för Slarvigt.

A-dur sonaten D 959 är ett av Schuberts allra sista verk. Svårt sjuk skriver han det här verket som inte alls är präglat av smärta. Även om det har sin dramatik, så är det framför allt fyllt med ljus och sång. I Schejas händer schabblades mycket av briljansen bort. Redan i första satsens inledande löpningar snubblade han märkbart. Och nästan genomgående så valde han en mer massiv och tung tolkning än vad sonaten bär. Schubert är INTE Beethoven.

Schumanns Humoreke är inte något av hans mest spelade verk . Det får ofta stå tillbaka för de tidigare Kreisleriana och Davidsbündlertänze. Många av de stora Schumann-pianisterna har inte ens spelat in verket. Det är lite synd eftersom det absolut är värt att höra, även om det inte tillhör Roberts allra bästa. Tidvis blir det en smula schablonartat. Och Scheja valde just det lite ytliga i sin tolkning som inte var tillräckligt finavvägd för att hitta de Schumannska guldkornen som ofta göms under ytan.

Szymanowskis Masques var en ny bekantskap för mig. Suggestiv musik som gör skäl för namnet i sitt sätt att förkläda sig i lånade klanger och infall. Ett spännande verk för en pianist som vågar sig på dubbelheten, som t ex Anderszewski gör i sin inspelning. Men Scheja spelade dem rakt på som "imponeringsstycken" vilket förtog lite av effekten. Dessutom blev det här och var en del "rädda situationen" genom att öka på dramatikreglaget. Jag fick intrycket av att det här inte var musik som Scheja helt hade i sina händer. 

Johan Rabaeus gav oss några texter runt de tre styckena i Masques där han spelade rollen som Johan Rabaeus. Skickligt i all sin manierism, men ack så förutsägbart. 

Inte någon av de stora kvällarna i PianoVisions historia, eller kan det vara så att jag hade för stora förväntningar på en pianist som jag beundrar?