Mitt i pannkakan - men inte vilse

Jonas jobbar kväll så jag lagar mat på egen hand. Och då blir det inte så sällan pannkakor. (Jonas är ju laktosintolerant.)
Alltså, pannkakor ikväll. Så den här bloggen skrivs delvis i mellanrummen mellan att jag laddar en ny lagg. Om jag får säga det själv så är jag riktigt fena på det här med pannkakor. (Mest sannolikt ett arv från min far.)

Det är ögonbedövande grönt ute nu. Humlen har slagit nya rekord i omfång. Luktärtorna har fått höjd och blommar för fullt. Alla kryddor som vi planterade i början av sommaren frodas så man blir alldeles lycklig. Tyvärr var nog sommaren inte tillräckligt varm för att chilin och majsen skulle bli fullt utvecklad.

Idag funderar jag över närsynthet. (Om det nu är rätt ord....?)
Jag har läst en del reaktioner från personer i USA som är upprörda över att resten av världen inte ställer upp med nödhjälp efter att orkanen Katrina orsakat total förödelse i Louisiana och Missisippi. De menar att det är USA:s tur att äntligen(?) få ta del av världens katastrofhjälp efter att de själva har betalat så mycket till andra länder.
Ja, vad ska man säga? För mig är katastrofhjälp något som rika länder ger till länder som själva inte har resurser att lösa situationen. Och för mig är det ingen tvekan om att USA har de resurserna, till skillnad från länder som Thailand, Nigeria, Tchad osv.
En del personer u i USA vill att FN ska gå in och bistå. Samma FN som USA genom många år vägrat att betala sin del till.
Så nu låter det så här: "De ville inte stötta oss i kampen mot terrorism, och nu vill de inte hjälpa en befolkning som råkat ut för en katastrof."
Ja, det är en fruktansvärd katastrof som drabbat USA med död och förödelse. Jag lider med de som drabbats. Men jag tycker att det är så fruktansvärt trist att de finns människor som tar det lidandet till förevändning för att måla en vrångbild av världen.