En romantisk Bartok

Berwaldhallen

Jörg Widmann: Antifon

Bartok: Riddar Blåskäggs borg

Radiosymfonikerna

Dirigent: Daniel Harding

Solister: Elena Zjidkova och Gábor Bretz

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen – Radiosymfonikerna under Daniel Harding åstadkommer storverk!  Den här gången fortsatte de sin verksamhet med att ge operor konsertant. Det är inte alltid som operor fungerar på konsertscenen, men just Bartoks Riddar Blåskäggs borg är en opera som faktiskt fungerar i det här formatet.

Harding valde en romantisk tolkning med grund i en varm och tät stråkklang. Han skapade böljande rörelser där stråket rörde sig som en enda organism - både hörbart och synbart. Det fanns en laddning och ett engagemang som genomsyrade varje musiker ner till sista pult. Jag vill speciellt lyfta fram förstaviolinerna och kontrabasarna. Förstaviolinernas lyster var rent magisk. Kontrabasarnas bett och sonoritet stod i en helt egen klass – även i en internationell jämförelse.

Träblåset glänste i förstklassiga solistiska insatser, speciellt måste förstaklarinettisten nämnas. Ordet ekvilibristisk ligger nära till hands.
Men mest påtagligt var den grad av total integration och gemensam riktning som orkestern uppnådde. Detta är i hög grad Daniel Hardings förtjänst. Han ger intrycket av att ge en tydlig riktning, men ändå ge utrymme för de enskilda musikernas initiativ inom den riktningen.

Elena Zjidkova gestaltade en fascinerande Judith, full av liv och kärlek. Hennes livsbejakande tolkning tydliggjorde den del av tragiken i operan som ligger i att inte ens det kan bryta Blåskäggs obeveklighet och ödets gång. Zjidkovas röst strålade utan att någonsin förlora sin mänsklighet.
Gábor Bretz var en smula torr Blåskägg som inte riktigt fyllde rollen. Han sjöng polerat, men utan den känslomässiga botten som jag vill höra i rollen. Hans tolkning gjorde det svårt att förstå varför Judith inte kunde övervinna honom.

Daniel Harding visade att han inte bara är en förstklassig dirigent, utan att han även har en talang som entertainer. Med brittiskt torr humor presenterade han verket, utan att för den skull banalisera det.
Men hans största insats var att han visade Bartok som romantiker istället för som den modernist han ofta klassas som.

När allting

När allt står på spel.
När lyckan ligger i ena vågskålen.


När det gäller livet.

Människor med för mycket tid och för liten förmåga

I vissa sammanhang finns det människor som ägnar sig åt att ställa till med problem, bråk och konflikter. Det handlar ofta om olika föreningar som är kopplade till fritidsintressen. Det handlar om smutskastning av personer, om spridning av falsk information - allt i syfte att ställa till problem för en eller flera personer.

Ofta är upprinnelsen rena petitesser och banaliteter som som egentligen inte har någon reell betydelse. Ibland är det rena missuppfattningar som ligger bakom.
Men detta tas till konflikter av monumentala mått där människor som inte alls har med saken att göra dras in. Till slut vet ingen vad det från början egentligen handlade om. Men konflikten fortgår och lever sitt eget liv. Och fördjupas och cementeras.

Det handlar om människor som har på tok för mycket tid till förfogande och alldeles för liten egen förmåga att uträtta något. Detta resulterar i att de ägnar sin tid åt att förminska andra för att själva framstå som större. Istället för att förkovra sig och utveckla sin egen verksamhet så sitter de på olika diskussionsforum och på Facebook och snackar skit om andra - ofta rena lögner eller åtminstone en rejält vinklad eller förvriden sanning.
Den här sortens människor saknar oftast en realistisk självbild, de anser sig som otroligt duktiga, kunniga, seriösa och framgångsrika. Faktum är att man hos dem ofta kan hitta några av de personlighetsdrag som konstituerar en psykopatisk personlighet.
Ofta framstår de som otroligt kunniga och engagerade för "en god sak". Men det krävs inte mycket för att genomskåda dem. Ändå lyckas de dupera många. Typiskt är dock att förr eller senare så gör de sig omöjliga. Då tvingas de gå vidare och söka sig en fan club någon annanstans. Och så fortsätter det.

Egentligen vill man bara vända ryggen åt dem, men tyvärr kan de i vissa lägen skapa sådana problem att det förhållningssättet inte är hållbart. Eftersom man inte kan diskutera med dem på ett konstruktivt sätt så får man nöja sig med att göra en tydlig och öppen markering så att åtminstone mer reflekterande individer i omgivningen kan få sig en tankeställare.
Men man får aldrig ta de här personernas agerande personligt.

Rent hus

Tog gott om tid på mig idag när jag städade huset. Jag torkade till och med alla bokhyllor. Efter att ha våttorkat golven kände jag mig så där nöjd som man bara gör när huset luktar grönsåpa.
Adderade till huslighetsdofterna med att grädda pannkakor.

Kvällen med musik och en god bok på terrassen. Och en mojito
Nyss började regnet stilla falla. Inget hällregn, utan bara ett försynt småregn.

Första semesterdagen snart till ända.

I en skog efter regn

Ytterligare en dag som bjöd på grå skyar och regnet hängande i luften. Men när det ljusnade lite på eftermiddagen tog jag med mig hink och hundar ut på en skogstur - med förhoppning om att kanske hitta några kantareller.

Vi tog vägen längs fälten norrut. Jag fick bana väg för hundarna genom högt gräs - och blev naturligtvis  genomblöt om benen. Letade på några av kullarna och slänterna - ingen svamp. Dock massor av underbart söta smultron. Massor av dofter som strök sig förbi.
Tog oss en bit västerut i en annan typ av skog - ingen svamp. Men blåbär! Den mjuka stigen vindlade sig fram mellan granar och tallar. Jag njöt av att gå långsamt och verkligen känna svikten i marken.

Kom upp på höjden vid kraftledningsgatan. Berghällar med mossa och lavar som skapade ett fascinerande mönster. Hundarna for omkring som tokiga bland alla spännande dofter.

Efter ett par timmar kom vi hem - blöta och utan svamp. Men med en känsla av lycka.  

Sommarkvällens sentiment

Kväll under tak på terrassen.
Det droppar från träden efter regnet. Luften är full av syre och dofter.
Tiden har stannat upp en stund - bara för mig. Så jag tar tillvara den här stunden och låter den förlänga mitt liv.
Tack.

En annorlunda resa

För lite drygt en månad sedan hörde jag Mahlers andra symfoni i c-moll "Uppståndelsen" i Berwaldhallen med Radiosymfonikerna under Daniel Harding.
Igår var det dags för samma symfoni, denna gång i Konserthuset med Filharmonikerna under Sakari Oramo. Och de bjöd på en väldigt annorlunda resa. Där Harding levererade struktur, mustighet och kraft fokuserade Oramo istället på wiensk elegans och detaljrikedom.
Det fanns en rytmisk frihet i tolkningen som gav en helt oväntad fräschör. Några gånger lutade det dock åt posering vilket reducerade lite av inlevelsen.

Filharmonikerna bjöd på finlir, speciellt i blåset. Och bättre violinister får man leta efter!
Båda solisterna kom från Finland. Anu Komsis sopran hade en underbar bärighet som bar igenom klangen från både kör och orkester. Lilli Paasikivi (alt) valde en dramatisk ton åt sina avsnitt - med en självklar välklang och nyansrikedom.
Eric Ericsons Kammarkör medverkade även i Berwaldhallen och var lika glimrande nu som då.

Sakari Oramo är en intressant dirigent att titta på. Han har kontroll på varenda detalj och varenda insats. Det sker inte mycket utan att han har det i sin hand. Även om det är imponerande så finns det en risk för att kontrollen blir begränsande för helheten.
Men visst sjutton är det fascinerande att se en dirigent som ger i princip varenda insats till musikerna.


Och så var det mobiltelefonerna. Trots extra tillsägelser innan konserten pga skivinspelning så är det två mobiltelefoner som ger ljud ifrån sig under konserten. Den ena gör det tack och lov under ett mer kraftfullt orkesterparti, men den andra startar mitt i den svagaste av környanser.
Vad är det för fel på folk? Är de arroganta och helt enkelt struntar i att kolla sina mobiltelefoner eller är de för korkade för att lyckas stänga av dem helt? Eftersom vi inte lär kunna förbjuda varken arrogans eller ointelligens så kanske det är dags att kräva att konsertbesökare lämnar ifrån sig mobiltelefonerna innan de går in i konsertlokalen.



röst  ivi 

Världsklass i Berwaldhallen

Mäktigt, imponerande, innerligt, övertygande, suggestivt, medryckande - superlativen är många efter kvällens konsert i Berwaldhallen med Mahlers andra symfoni i c-moll "Uppståndelsen". Det var jag inte ensam om att tycka - publikens jubel var både högljutt och långvarigt.

Helt klart är att Radiosymfonikernas chefsdirigent Daniel Harding har tagit orkestern till nya toppnivåer. Ikväll briljerade de med en tät och mustig klang - speciellt i stråket som klingade helt superbt. Jag måste lyfta fram kontrabasarna som stod placerade helt centralt och som även blev en centralpunkt med sitt bett och sin sonoritet. Redan i inledningen befäste din sin roll, och när de lade sig som enda följeslagare under kören i sista satsen var det med en nobel värme.
Orkestern var fullbesatt - och lite till. Med 16 förstavioliner, 8 kontrabasar och 10 valthorn blir det klang. Men kvantiteten var inte på något sätt på bekostnad av kvaliteten. Det fanns en precision och en gemensam andning i orkestern som höll världsklass. Inte ens lite orenhet i trumpeterna vid något tillfälle förtog det intrycket.

Radiokören och Eric Ericsons kammarkör sjöng så sublimt som bara de kan. Faktum är att körsatsen troligen inte kan sjungas bättre än så här. Den homogenitet och lyster som finns i de här körerna är helt unik.

Kvällens solister var världsrösterna Miah Persson och Katarina Karnéus. Miah Persson lät en smula sträv, något som är väldigt ovanligt för henne. Men hon sjöng med uttryck och lade rösten perfekt ovanpå klangen. Katarina Karnéus är lite av Mahler-specialist vilket hon gav utmärkt prov på. Hon gav dramatiskt uttryck åt de rader som bär mycket av det centrala temat i symfonin, och hennes klang var varm, tydlig och tät.

Men kvällens centralfigur var ändå Daniel Harding. Hans läsning av symfonin övertygade stort. Han lät de tätare och mer dramatiska avsnitten bli stabila fundament som han sedan byggde broar mellan. Det fanns hela tiden en riktning och en konsekvens i hans tolkning. Ingen detalj fick existera enbart för sin egen skull, utan varje del inlemmades i den överordnade planen.
Det var en fröjd att se hur han på pulten balanserade drivning, andning, inspiration och förtroende. Hans ekonomisering av de egna rörelserna i slutet av finalen visade på ett starkt band mellan dirigent och musiker/sångare.

Capriccio - eller carpaccio?

Kungliga Operan (Stockholm) 2012-03-12

Strauss: Capriccio

Kungliga Hovkapellet

Dirigent: Ralf Weikert

Regi: Wilhelm Carlsson

Koreografi: Elise Englund

Scenografi: Lars Östbergh

Kostym: Annsofi Nyberg

Ljus: Hans-Åke Sjöquist

Grevinnan Madeleine: Charlotta Larsson

Greven: Ola Eliasson

Flamand: Jonas Degerfeldt

Olivier: Carl Ackerfeldt

La Rocher: John Erik Eleby

Mlle Clairon: Marianne Eklöf

Monsieur Taupe: Magnus Kyhle

En italiensk sångerska: Marianne Hellgren Staykov

En italiensk sångare: Conny Thimander

Hovmästaren: Magnus Lindén

m fl

Jag har fått möjligheten att se en opera jag  aldrig varken sett eller hört tidigare - Capriccio av Richard Strauss.

Kungliga Operan i Stockholm fortsätter att bjuda på den ena intressanta produktionen efter den andra med stor omväxling mellan de populäraste verken och mer sällan spelade saker. 

Capriccio är en metaopera om en opera - eller egentligen om förhållandet mellan text och musik. Det är en utmaning att skapa stor musikdramatik av något som knappast förmår röra vid de djupare känslorna - och Strauss misslyckas. Det blir en långdragen och pratig opera som i långa avsnitt går på tomgång. Visst är orkestersatsen förförisk, men det händer inget. Det var ingen överraskning att stora delar av publiken lämnade i pausen. (Den första akten är den mest träiga, det blir lite bättre efter paus.)

Om en sådan hör opera ska hålla så måste orkestern fungera. Det gjorde Hovkapellet inte vid den här föreställningen. Det lät som om man spelade och var glad att man inte villade bort sig eller spelade falskt. Det blir inte mycket feeling då. Den rutinerade dirigenten Ralf Weikert verkade inte ens försöka att få till något mer. (Kan det vara så att det var ett stort utbyte av musiker jämfört med vid lördagens premiär?)

Det bjöds på husets egna sångare - några av dem fick definitivt till det. 

Slitvargen John Erik Eleby sjöng med pondus och inlevelse i rollen som teaterdirektören La Roche. Hans stora scen om teaterkonstens (och sin egen) betydelse blev en av kvällens höjdpunkter. Han hade ett härligt bett och fokus i sin bas.

Poeten Olivier som värnar om ordets betydelse sjöngs av Carl Ackerfeldt med en mjuk, varm och böjlig röst. Han lyckades också hitta rätt uttryck för sin rollkaraktär - en slags valpig överhettning.

Marianne Eklöf var suverän som skådespelerskan Mlle Clairon. Divig, bitsk, elegant - och vilken stämklang! Hon blev ett slags kraftcentrum så snart hon var på scenen.

Conny Thimander hade med kort varsel ersatt en sjuk Klas Hedlund i rollen som "italiensk sångare" vid lördagens premiär. Han gjorde även rollen ikväll. Här har vi en sångare/skådespelare som vi ska hålla ögon och öron på. Efter lite inledande onödigt forcerande så hittade han sin röst - en röst som bär och som har lätthet, fokus och rörlighet. Sceniskt var han helt suverän - ofattbart att se inhoppare så inne i en roll.

Grevinnan Madeleine sjöngs av Charlotta Larsson utan att övertyga. Hon var igenom större delen av operan ointressant. När hon försökte ta plats blev hennes röst "shrill". Först i sin stora scen i slutet av operan fick hon behärska scenen - men det var mycket tack vare en läcker scenografi (Lars Östbergh) och det faktum att hon var ensam på scenen. 

Hennes bror greven sjöngs av Ola Eliasson så där lite lagom halvträigt. Vacker röst, men knappast intressant.

Musikerns Flamand som försvarar musikens roll sjöngs av Jonas Degerfeldt. Han verkade som vanligt lite obekväm på scenen och hans röst kompenserar tyvärr inte för det.

En eloge till Magnus Kyhle och Magnus Lindén i sina små roller som Monsieur Taupe respektive hovmästaren. De förvaltade sina instaser och satte en liten guldkant på dem. (Äntligen lite teater.)

I rollen som "italiensk sångerska" hördes (tyvärr) Marianne Hellgren Staykov. Hon är ett av de svagaste korten i Kungliga Operans ensemble. Hennes röst är skrikig och skallrig. 

Jag är tveksam till att den här "operan" sätts upp. Den gör sig bättre konsertant med en riktigt välrepeterad orkester och sångare som kan koncentrera sig på att sjunga. För det sceniska tillför absolut ingenting.

En träig, pratig, oangelägen, navelskådande opera som hade urpremiär 1942 - mitt under brinnande krig. (Hade Strauss verkligen inget viktigare att sätta musik till?)

Faktum är att den är lika platt som en carpaccio. Men carpaccion är klart godare.