lördag, juli 30, 2022

Italien möter Sverige i ett virkesmagasin i Kopparberg

Det är en imponerande kulturgärning som teamet bakom Opera på Skäret åstadkommer. Med passion, engagemang, envishet, klokskap och kompetens har man skapat en levande operamiljö som sträcker sig långt utanför Sveriges gränser. För många av de internationella sångarförmågor som sjunger här är detta en viktig språngbräda ut i en fortsatt karriär. Och många är de människor som fått uppleva opera "på riktigt" i en fantastisk miljö.

Och så var det då äntligen dags igen - det unika operahuset i Kopparberg vid sjön Ljusnarens strand startar om efter två år med inställda föreställningar. 

Dagens premiär var dock inte av Turandot som var tänkt att spelas 2020, och som sedan sköts till 2021, utan av Verdis opera Maskeradbalen. Detta är en opera som ursprungligen var tänkt att handla om mordet på Gustav III på en maskeradbal på gamla operan i Stockholm 1792. Men den italienska censuren ville annat, och den landade slutligen 1859 i mordet på en guvernör i Boston. På 50-talet gjordes en legendarisk uppsättning på Kungliga Operan i Stockholm, i en svensk översättning av Erik Lindegren, där man förlade operan till just mordet på Gustav III. Trots några historiska anomalier fick uppsättningen en enorm framgång, inte minst tack vare hur den såväl i text och kostym placerade operan i den gustavianska tiden. 

Skärets uppsättning är en intelligent kombination av den italienska texten, med vissa justeringar som refererar just till Gustav III, samt en del inspiration från gustavianskt mode. Till skillnad från Lindegren så går man tillbaka till originalversionen från 1858 och låter den ledande barytonrollen vara kungens verklige mördare Anckarström. (Eftersom detta inte är en opera som säger sig återge en historisk verklighet får man leva med omöjligheten att Anckarström är kungens bäste vän. Lindegren valde att kalla rollen greve Holberg, och Anckarström fick ta rollen som här spelas av greve Ribbing.) 


Rent konstnärligt har jag blandade känslor efter dagens premiär. Det finns lysande inslag som skulle platsa på vilken stor internationell operascen som helst, men det är också saker som inte riktigt fungerar. Ett av problemen är att uppsättningen saknar ett tydligt fokus. Operan i sig är laddad med dramatik och tragik som driver rollfigurerna framför sig. Det finns en hotande svärta i form av de sammansvurna. Och det finns stark kärlek och lojalitet. Men den här produktionen lyckas inte riktigt få det att bli bärande element. De sammansvurna blir aldrig riktigt farliga. Kärleken blir aldrig blodfylld. 
De gånger det verkligen bränner till är scenerna mellan Amelia och Anckarström - då mycket tack vare sångarnas inlevelse.

Amelia sjöngs av Kseniya Bakhritdinova-Kravchuk. För mig blev hon den stora upplevelsen. Hennes aria i tredje akten var djupt gripande. Hennes röst har en sällsynt skönhet. Den verkligen glimrar. Den har kraft och bärighet genom alla registren. Och hennes allra svagaste nyanser kan bara jämföras med de stora legenderna på världens operascener. 

Ankarström sjöngs av Valdis Jansons. Han har definitivt dramatik i rösten, men jag saknar nyanser. Han låter i stort sett likadant vad han än vill uttrycka. 

Gustav III sjöngs av Paolo Lardizzone. Han har en vackert klingande tenor åt det lyriska hållet. I början av föreställningen hade han problem att "hitta" sin röst, men mot slutet av första akten har det lossnat, och han blir bättre och bättre vokalt under hela föreställningen.

Oscar sjöngs av Giulia Bolcato. Hennes röst har den lätthet och precision som gör att hon med lätthet och stilkänsla kan leverera de virtuosa ariorna. 

Ulrica sjöngs av Siv Misund. Tyvärr upplever jag att hon forcerar vilket gör rösten ostadig.

Greve Ribbing sjöngs av Albin Ahl. Han har den där svärtan och klippet i rösten som en äkta bas ska ha. Honom ser jag gärna i större roller. 

Greve Horn sjöngs av Zaza Gagua. Han blev tyvärr något anonym, och lyckades inte riktigt nå ut. 

Cristiano sjöngs av Marcus Bartoletti. Han har en mycket spännande röst som han vet att använda. Här finns såväl klang som rörlighet. Hans korta insats blev en definitivt ljuspunkt. 

Scenografin var "som vanligt" av Sven Östberg. Har har byggt en flexibel scenlösning som enkelt roteras för att kunna användas i olika scener. Tyvärr tas inte den flexibiliteten till vara i den här uppsättningen, utan scenlösningen blir mer av bakgrundsdekor. Jag tror att uppsättningen skulle ha gynnats av en mindre utrymmeskrävande scenografi som gett mer utrymme i scenens mitt. Med den här lösningen hamnar sångarna ofta ute på kanterna vilken inte bidrar till fokus. Dessutom upplevs det helt enkelt som gyttrigt på scen - något som inte hjälper till att skapa struktur i dramat och rollernas inbördes förhållanden.

Kevin Wyn-Jones ansvarar för ljusdesign. Ljuset är tyvärr en av uppsättningens svaga punkter. Det är ofta att det blir för mörkt helt enkelt. Dessutom är det mer än en gång som ljuset faller på något som inte är centralt i scenen, medan sångare som just då gör eller sjunger något viktigt är i mörker. 

Sigyn Stenquist och Caroline Romare har gjort fantasifulla kostymer som går från mättade jordfärger (Anckarström) via klara nyanser (Amelia och Gustav III) till färgsprakande fantasikreationer i alla regnbågens färger (kören). Hur lekfullt och kreative det än är så blir detta en distraktion som inte hjälper till att skapa fokus i uppsättningen. 

För regin svarar Skärets konstnärlige ledare Alexander Niclasson. Jag upplever att det skulle ha behövts en betydligt högre grad av personregi. Flera av sångarna vet helt enkelt inte vad de ska göra på scen eller hur de ska röra sig. Alltför ofta blev det stereotypiska gester (avvisande händer etc) av den typen som används när man försöker göra parodi på operasångare. Rörelser ska komma naturligt ur ett uttryck. Vet man inte var man ska göra av kropp eller händer så är det bättre att stå still - ett gammalt klassiskt råd till sångare (och skådespelare). 
Jag ställer mig också frågande till att separera Amelia och Gustav III i deras stora kärleksduett. Avståndet mellan dem funkar inte så bra ihop med musiken och vad de faktiskt sjunger. (Och vandringen på rampen känns som ett redan använt grepp från Don Carlos 2018.)

Dirigent för uppsättningen är Lorenzo Coladonato. Han gör ett kompetent arbete med stor lyhördhet för sångarna. Tyvärr blir det alltför ofta väl långsamt, och till och med blodfattigt. Varken lidelsen och svärtan får fullt genomslag. 
Svenska Kammarorkestern spelar som vanligt bländande bra. Den numerära balansen mellan stråkinstrument och blåsare gör att blåset får en mer framträdande roll vilket skapar en otroligt vacker och frilagd ljudbild - speciellt i de mer lyriska avsnitten.


Min samlade uppfattning är att detta är en uppsättning som är väl värd att ses. Tyvärr upplever jag att den spretar för mycket. Den skulle tjäna på att bestämma sig för om den är ett drama eller ett spektakel. Jag tror jag att den skulle må bra av en tajtare ram i form av regi, scenografi, kostym och ljus. Inte minst för en operapublik som kanske inte är så van eller insatt. 

Men redan nu ser jag fram emot nästa års produktion på Skäret - oavsett vad det än månde bli.