Intensitet!!!

Berwaldhallen (Stockholm) 2022-01-28

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Jukka-Pekka Saraste
Solist: Truls Mörk, violoncell

Dvorak: Konsert för violoncell h-moll

Nielsen: Symfoni nr 5

Att para ihop de här två verken visar på tilltro till hur mycket publikens hjärtan tål av intensitet. Och det blev mycket riktigt en kväll med "bakoversveis" som en norrman skulle ha uttryckt det.

Mörk gav Dvoraks konsert en täthet och vibrerande intensitet som gick utanpå det mesta jag har hört av tolkningar. Uttolkare som Rostropovitj och Helmersson kändes svala i jämförelse. 

Han verkade brinna av en vilja att nå fram - att övertyga oss i publiken. I den första satsen blev det på gränsen till aggressivt ibland. Och orkestern var helt med på noterna(!), inte minst briljerade valthornen. 

I den andra satsen drog Mörk ut på fraserna tills de nästan brast. Det ledde någon gång till små slitningar med dirigent och orkester, men det var lätt att överse med i denna högst personliga och superromantiska tolkning. 

Den tredje satsen bjöd på precisionsspel de luxe. Alla spelade som om livet stod på spel. Här fanns spänst och nerv. Varje ton och varje insats satt som en smäck.  Kontakten i avsnittet av samspel mellan solocellon och konsertmästarsolot var sublim. 

Totalt sett var detta mer än magnifikt - det var en personlig tolkning med hjärtat på rätt plats.

Och att se musikerna le när de spelar säger något.

Nielsens femte symfoni är ett intrikat verk som kräver en tydlig idé från dirigentens sida. Den tanken fanns helt klart där ikväll. Saraste visste vad han ville, och orkestern svarade upp helt och fullt. Med sparsmakade gester och decennier av erfarenhet överfördes det noggranna repetitionsarbetet till en helgjuten och övertygande tolkning. 

Den första satsen kan lätt bli rapsodisk, men Saraste höll ihop det med hjälp av organiska övergångar. När orkestern stundtals möts i gemensamt melodisk avsnitt sjunger de med en enda röst - med hornen på toppen. Trots att virveltrumma och bleckblås försöker spräcka det hela så tar stråket hem matchen med en enkel halvtonshöjning. Eller vad säger trumman i fjärran? Och är klarinetten klagande eller längtande?

Den andra satsen tar avspark mitt i ett storstadslarm. Vi hör individuella glimtar av vardaglig verklighet. Det lyriska avsnittet fungerar som en mellansats i satsen. Den följande kraftfulla breddningen påminner om tidigare Nielsen-symfonier. Innan vi åter landar i storstadens larm.

Detta var ett av de sällsynta tillfällen då allt samverkade - musik, dirigent, orkester - och publik. En kväll som bars av en känsla av att ha mött musikens kärna.

Idel Lidholm eller 3 x nästan 100 som blir 100

Berwaldhallen (Stockholm) 2022-01-20

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Herbert Blomstedt
Solist: Johan Ullén, piano

Lidholm: Toccata e Canto

Lidholm: Ritornell

Lidholm: Poesis

Lidholm: Kontaktion (hymn för orkester)

Förra året fyllde kvällens tonsättare 100 år. Och kvällens dirigent var 94 år. Yngst var orkestern med sina 57 år på nacken. (Möjligen skulle man med lite god vilja sträcka sig till att säga att den placerar sig i mitten om man går tillbaka till dess förlaga från 1925.)

Så man skulle kunna kalla kvällens konsert för "nästan hundra", även om framförandet var helt hundra. 

På många sätt kom det att bli en alldeles speciell kväll - en exposé över nästan 100 år som förenade tonsättare, dirigent och orkester med sin publik. Känslan i Berwaldhallen var att ta på - så intensivt och tätt blev mötet.

Toccata och Canto från 1944 är ett lekfullt och ömsint verk av en ung tonsättare som fortfarande försöker hitta sin form. Det är imponerande med vilken ekonomi han hanterar materialet och hur han går in i en konversation med bestämda musikaliska argument. Det finns drag av en svensk vemodig sommarkväll, men utan att bli jolmigt. Den kontrasterande mellandelen bryter av innan vi är åter i skirheten.

Ritornell från 1955 är något helt annat. Här utforskar Lidholm tolvtonstekniken, men såklart på sitt alldeles egna sätt. Klangpunkterna förenas ibland i block som skapar en strukturell överbyggnad. Allt i total balans.

Poesis från 1963 uruppfördes 1964 av kvällens dirigent - här känns historiens vingslag. En pianokonsert - men ändå inte. Från de inledande impulserna från sandpapper nr 5 går vi igenom ett stycke som egentligen inte har en enda melodi i traditionell mening. Kan man tala om "variationer på en rytm"? Ett verk som griper tag i lyssnaren.

Kontakion från 1978 är en klagosång som skapar fantastiska klanger i kombinationen av instrument. Ett alltigenom genialiskt och djupt berörande verk. Ödesmättande.  

Vad ska jag säga om framförandet? Om övriga (tonsättare, dirigent och orkester) nästan är hundra så var framförandet helt hundra. Varje musiker gav sitt bästa. Allt smälte samman till en nästan mytisk enhet som var värdig denna historiska konsert.

Detta var en konsert som kommer att gå till historien!