Extremt väder eller?

I media möts vi dagligen av ord som "trafikkaos" och "extremvinter". Människor, myndigheter och företag står handfallna och kan inte fatta varför inget fungerar.

Låt mig göra några små reflektioner....

A. Ja, det är en vinter med mycket snö som legat ovanligt länge pga obrutna perioder med minusgrader. Men är det extremt? Knappast.

B. Människor (dock inte alla) verkar en smula bortskämda. Allt ska fungera som en ljum sommardag med lätta vindar annars är det "skandal".

C. Företag och myndigheter har kraftigt underdimensionerat sig till och med för en vanlig svensk vinter. Byggnader byggs inte för att tåla ett snötäcke, skottning utförs inte, spårväxlar är inte anpassade för normal vinter etc. Orsakerna är främst två som jag ser det:
1. Strävan efter kostnadsbesparingar har gjort att man inte ansett sig ha råd att vara förberedd på vinter, utan man hoppas på "det bästa".
2. Urvattningen av kunskap i samband med planering och upphandling gör att man inte ställt rätt krav och alltså fått något som inte kommer att fungera.

D. Och på toppen av detta har vi media som älskar att frossa och dra på med krigsrubriker.


Alltså, lite mer distans, lite mer planering, lite mer tanke - då blir den här vinterna makalöst vacker.

Människor i en bild

Idag har snön yrt ner och vinden har blåst kall och hård. Som gjort för att sitta inne med en bra bok.
Jag har suttit en stund med "Sthlms liv" av Jeppe Wikström och Nisse Larsson. I boken har de samlat bilder från Stockholm under huvudsakligen 40-talet fram till 60-talet. Det visar en stad som inte längre finns. Det är idyller och en enkelhet som idag är svår att finna. Barn som leker i en plaskdamm på Karlaplan, en hantverkare som äter matsäck vid en vackert stensatt kajkant, barn som åker kälke i Gamla stan, publik i alla åldrar på en friluftsteater.
Det är ögonblicksbilder av en tillvaro som innebar nya möjligheter med bättre bostäder, mer fritid, impulser utifrån etc. Självklart fanns det problem och misär, menhoppet om morgondagen fanns där.

Men det är inte det som slår mig mest med bilderna. Det som tar tag i mig är människorna, speciellt i de bilder där de inte är medvetna om att de är med på bild. Jag får en förnimmelse av deras liv genom ett fruset ögonblick. Det är som om deras tankar kan nå mig genom alla år sedan bilderna togs. De tänker i stort sett samma grundläggande tankar som jag. De kunde ha varit jag. Vi är alla delaktiga i samma flöde av tid.

En del av världen

I förra veckan dödades två svenska soldater i Afghanistan.
Mina reflektioner handlar om reaktionerna i Sverige efteråt. Det har rests krav på att Sverige ska ta hem sina fredsbevarande styrkor i Afghanistan. För mig är skälen till det högst tveksamma.

Sverige kan inte isolera sig och säga att var och en får sköta sig själv. Vi har ett ansvar att bidra till fred och stabilitet i världen på de sätt vi kan. Faktum är att de svenska styrkorna ökar säkerheten i området och att deras närvaro bidragit till att något som i alla fall liknar demokratiska val har kunnat genomföras.
Det handlar om en praktisk form av internationell solidaritet.

Det är också viktigt att lyfta fram att de svenska soldater som åker till Afghanistan gör det helt frivilligt. De väljer att göra en uppoffring och ta risker för något som de tror på. Det gör dem till hjältar. De som sitter i Sverige och kastar skit utan att själva offra det minsta borde skämmas.


Det är tragiskt att människor dödas - oavsett anledning och sammanhang...