En spretig Falstaff – från toppklass till skolteater

I lördags (22 maj) såg jag Verdis Falstaff på Kungliga Operan i Stockholm. En underbar försommardag, innan föreställningen hade vi strosat runt i centrum och ätit glass. Förutsättningarna var alltså de bästa för kvällen. Dessutom hade vi riktigt bra platser längst bak på parkett.

Falstaff är Verdis sista opera och ett genuint mästerverk. Det finns ett sprudlande flöde av musik som är fullt av karakterisering och karaktär. En del invänder att Verdi i Falstaff aldrig fullt ut landar i en melodi, men det är lite av verkets natur. Istället för att stycka upp flödet i avgränsade nummer så flyter större delen av operan fram som livet självt. (Egentligen är det bara 3-4 avsnitt som kan sägas vara avgränsade arior.)
I Falstaff visar Verdi sitt mästerskap i hanteringen av orkestern. I de flesta av hans operor har orkestern en ackompanjerande funktion, men i några av hans senare verk har orkestern en helt egen roll – den kanske förnämsta i just Falstaff.

Hur hanterade då Stockholmsoperan denna utmaning. Mitt svar är: ömsom vin, ömsom vatten.

Vatten:

• En scenografi som inte tillförde verket någon väsentlig dimension, utan snarare fungerade enbart som utfyllning.
• Sista aktens upptåg i parken känns regimässigt urvattnade och oinspirerade.
• Jesper Taube som är en lysande sångare i t ex Rossini-roller saknade den vokala bärighet som krävs för Ford.

Vin:

• Hovkapellet, under ledning av Pier Giorgio Morandi, spelade med nerv och stuns. Morandi är verkligen en tillgång för Operan.
• Susann Végh bjöd på en underbar stämma som Meg Page, tyvärr lite undanskymd i den här uppsättningen.
• Jonas Degerfeldt imponerade som Fenton med en underbar klang och bärighet. Han bar igenom även i de större ensemblescenerna.
• Carl Johan Falkman ägde scenen som Falstaff. Han har en enastående röst med klang på djupet och naturlig bärighet i höjden. Han gestaltar med sin röst. Han är även en förstklassig skådespelare på scenen, Han rör sig med en naturlighet och spelar med naturliga reaktioner som skapar en stark närvaro. (Men tyvärr räckte inte ens hans förmåga till att rädda den sista aktens parkscen.)
  

Totalintryck:
En kväll då jag drogs in i pjäsen och till och med ”glömde” musiken ibland. Och så är det när det fungerar i en bra opera – då är musiken en integrerad del av helheten.
Och den mycket mänskliga rolltolkningen av Sir John Falstaff som Loa Falkman bjöd på kommer att stanna kvar i mitt minne. Det var stor gestaltningskonst som gick bortom vokalt välljud.