Nötknäppare utan kraft

Vi valde att avsluta året med en matinéföreställning av Tjajkovskijs balett Nötknäpparen på Stockholmsoperan den 30 december.
En riktig julklassiker, speciellt i den version av Pär Isberg som nu spelas i Stockholm. Den baseras delvis på Elsa Beskows berättelser om Petter och Lotta, med Tanterna och Farbror Blå. Riktigt förankrad i svensk sagovärld och gammaldags jul.

Men tyvärr så håller inte föreställningen...

Scenografin är effektiv, berättelsen är pittoreskt vacker och det finns några humoristiska inslag som tas väl tillvara. Men det dansas och musiceras utan glöd och energi.
Av dansarna är det bara Jens Rosén (Petter) och Oscar Salomonsson (Kolaren) som riktigt når ut.
Jens Rosén har en naturlighet och en lekfullhet som känns helt rätt. Oscar Salomonsson har en elegans med långa fina linjer i sina rörelser.
Några av bifigurerna imponerar också som gäster, snögubbar, pepparkakor mm.

Tyvärr lyfter inte Desislava Stoeva i Snödrottningens vackra roll. Även om fotarbetet fungrar så verkar inte överkroppen vara inkopplad.
Andrea Kramasova som Lotta gör ingenting av sin roll som ändå borde kunna ta plats.

Den största svagheten ligger dock i dirigenten David Björkmans och Hovkapellets insats. Oinspirerat och oprecist. Och spelar man Tjajkovskij på rutin så händer ingenting. Och händer det ingenting i musiken så fungerar inte en balett.

Jul i hjärtat

Vad är jul?
Är det alla dekorationer? Massor av god mat? Julklappar? Kalle Anka klockan tre? Umgås med släkten?

Jag uppskattar allt det där, möjligen med undantag av Kalle Anka och överflödet av julklappar. Kanske jag sätter lite extra värde på att umgås med släkten.

Men det julen mest av allt är för mig är att hitta en frid, såväl yttre som inre. Att ta tiden att lyssna på sig själv. Att stänga av allt larm för en stund.
Och då kanske julens verkliga budskap hörs...

Inte heller i mitt namn!

Mustafa Can skriver otroligt starkt och klokt i SvD med anledning av lördagens terrordåd i Stockholm: http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/inte-i-mitt-namn_5806107.svd.

Jag vill citera ett avsnitt ur det han skriver:
"Historien visar att när människan i övermod upphör att intressera sig för omvärlden, när hon mister sin nyfikenhet och i stället isolerar sig i självtillräcklighet, när hon i stället för att blicka bortom bygden blir en lokal trivselfundamentalist, när hon vårdar sin kroniska oskuld och tröstar sig med tron på sin egen moraliska och kulturella överlägsenhet, när hon sätter en absolut och oöverskridlig gräns vid etniciteten, religionen eller bygden – ja, då börjar dödsklockorna alltid att ringa."

Tydligare kan det inte sägas!