Världsklass i Berwaldhallen

Mäktigt, imponerande, innerligt, övertygande, suggestivt, medryckande - superlativen är många efter kvällens konsert i Berwaldhallen med Mahlers andra symfoni i c-moll "Uppståndelsen". Det var jag inte ensam om att tycka - publikens jubel var både högljutt och långvarigt.

Helt klart är att Radiosymfonikernas chefsdirigent Daniel Harding har tagit orkestern till nya toppnivåer. Ikväll briljerade de med en tät och mustig klang - speciellt i stråket som klingade helt superbt. Jag måste lyfta fram kontrabasarna som stod placerade helt centralt och som även blev en centralpunkt med sitt bett och sin sonoritet. Redan i inledningen befäste din sin roll, och när de lade sig som enda följeslagare under kören i sista satsen var det med en nobel värme.
Orkestern var fullbesatt - och lite till. Med 16 förstavioliner, 8 kontrabasar och 10 valthorn blir det klang. Men kvantiteten var inte på något sätt på bekostnad av kvaliteten. Det fanns en precision och en gemensam andning i orkestern som höll världsklass. Inte ens lite orenhet i trumpeterna vid något tillfälle förtog det intrycket.

Radiokören och Eric Ericsons kammarkör sjöng så sublimt som bara de kan. Faktum är att körsatsen troligen inte kan sjungas bättre än så här. Den homogenitet och lyster som finns i de här körerna är helt unik.

Kvällens solister var världsrösterna Miah Persson och Katarina Karnéus. Miah Persson lät en smula sträv, något som är väldigt ovanligt för henne. Men hon sjöng med uttryck och lade rösten perfekt ovanpå klangen. Katarina Karnéus är lite av Mahler-specialist vilket hon gav utmärkt prov på. Hon gav dramatiskt uttryck åt de rader som bär mycket av det centrala temat i symfonin, och hennes klang var varm, tydlig och tät.

Men kvällens centralfigur var ändå Daniel Harding. Hans läsning av symfonin övertygade stort. Han lät de tätare och mer dramatiska avsnitten bli stabila fundament som han sedan byggde broar mellan. Det fanns hela tiden en riktning och en konsekvens i hans tolkning. Ingen detalj fick existera enbart för sin egen skull, utan varje del inlemmades i den överordnade planen.
Det var en fröjd att se hur han på pulten balanserade drivning, andning, inspiration och förtroende. Hans ekonomisering av de egna rörelserna i slutet av finalen visade på ett starkt band mellan dirigent och musiker/sångare.

Capriccio - eller carpaccio?

Kungliga Operan (Stockholm) 2012-03-12

Strauss: Capriccio

Kungliga Hovkapellet

Dirigent: Ralf Weikert

Regi: Wilhelm Carlsson

Koreografi: Elise Englund

Scenografi: Lars Östbergh

Kostym: Annsofi Nyberg

Ljus: Hans-Åke Sjöquist

Grevinnan Madeleine: Charlotta Larsson

Greven: Ola Eliasson

Flamand: Jonas Degerfeldt

Olivier: Carl Ackerfeldt

La Rocher: John Erik Eleby

Mlle Clairon: Marianne Eklöf

Monsieur Taupe: Magnus Kyhle

En italiensk sångerska: Marianne Hellgren Staykov

En italiensk sångare: Conny Thimander

Hovmästaren: Magnus Lindén

m fl

Jag har fått möjligheten att se en opera jag  aldrig varken sett eller hört tidigare - Capriccio av Richard Strauss.

Kungliga Operan i Stockholm fortsätter att bjuda på den ena intressanta produktionen efter den andra med stor omväxling mellan de populäraste verken och mer sällan spelade saker. 

Capriccio är en metaopera om en opera - eller egentligen om förhållandet mellan text och musik. Det är en utmaning att skapa stor musikdramatik av något som knappast förmår röra vid de djupare känslorna - och Strauss misslyckas. Det blir en långdragen och pratig opera som i långa avsnitt går på tomgång. Visst är orkestersatsen förförisk, men det händer inget. Det var ingen överraskning att stora delar av publiken lämnade i pausen. (Den första akten är den mest träiga, det blir lite bättre efter paus.)

Om en sådan hör opera ska hålla så måste orkestern fungera. Det gjorde Hovkapellet inte vid den här föreställningen. Det lät som om man spelade och var glad att man inte villade bort sig eller spelade falskt. Det blir inte mycket feeling då. Den rutinerade dirigenten Ralf Weikert verkade inte ens försöka att få till något mer. (Kan det vara så att det var ett stort utbyte av musiker jämfört med vid lördagens premiär?)

Det bjöds på husets egna sångare - några av dem fick definitivt till det. 

Slitvargen John Erik Eleby sjöng med pondus och inlevelse i rollen som teaterdirektören La Roche. Hans stora scen om teaterkonstens (och sin egen) betydelse blev en av kvällens höjdpunkter. Han hade ett härligt bett och fokus i sin bas.

Poeten Olivier som värnar om ordets betydelse sjöngs av Carl Ackerfeldt med en mjuk, varm och böjlig röst. Han lyckades också hitta rätt uttryck för sin rollkaraktär - en slags valpig överhettning.

Marianne Eklöf var suverän som skådespelerskan Mlle Clairon. Divig, bitsk, elegant - och vilken stämklang! Hon blev ett slags kraftcentrum så snart hon var på scenen.

Conny Thimander hade med kort varsel ersatt en sjuk Klas Hedlund i rollen som "italiensk sångare" vid lördagens premiär. Han gjorde även rollen ikväll. Här har vi en sångare/skådespelare som vi ska hålla ögon och öron på. Efter lite inledande onödigt forcerande så hittade han sin röst - en röst som bär och som har lätthet, fokus och rörlighet. Sceniskt var han helt suverän - ofattbart att se inhoppare så inne i en roll.

Grevinnan Madeleine sjöngs av Charlotta Larsson utan att övertyga. Hon var igenom större delen av operan ointressant. När hon försökte ta plats blev hennes röst "shrill". Först i sin stora scen i slutet av operan fick hon behärska scenen - men det var mycket tack vare en läcker scenografi (Lars Östbergh) och det faktum att hon var ensam på scenen. 

Hennes bror greven sjöngs av Ola Eliasson så där lite lagom halvträigt. Vacker röst, men knappast intressant.

Musikerns Flamand som försvarar musikens roll sjöngs av Jonas Degerfeldt. Han verkade som vanligt lite obekväm på scenen och hans röst kompenserar tyvärr inte för det.

En eloge till Magnus Kyhle och Magnus Lindén i sina små roller som Monsieur Taupe respektive hovmästaren. De förvaltade sina instaser och satte en liten guldkant på dem. (Äntligen lite teater.)

I rollen som "italiensk sångerska" hördes (tyvärr) Marianne Hellgren Staykov. Hon är ett av de svagaste korten i Kungliga Operans ensemble. Hennes röst är skrikig och skallrig. 

Jag är tveksam till att den här "operan" sätts upp. Den gör sig bättre konsertant med en riktigt välrepeterad orkester och sångare som kan koncentrera sig på att sjunga. För det sceniska tillför absolut ingenting.

En träig, pratig, oangelägen, navelskådande opera som hade urpremiär 1942 - mitt under brinnande krig. (Hade Strauss verkligen inget viktigare att sätta musik till?)

Faktum är att den är lika platt som en carpaccio. Men carpaccion är klart godare.