Puccini: Turandot
Regi, scenografi och ljus: Marco Arturo Marelli
Kostymer: Dagmar Niefind-Marelli
Dirigent: Thomas Söndergaard
Turandot: Nina Stemme
Calaf: Riccardo Massi
Liu: Yana Kleyn
Timur: Michael Schmidberger
Ping: Ola Eliasson
Pang: Daniel Ralphsson
Pong: Niklas Björling Rygert
m fl
Efter att ha hört premiären "live" på radion så gick jag till Operan med blandade känslor.
Radiosändningen hade visat upp en lyhörd tolkning med ett fantastiskt orkesterspel där detaljer och nyanser fått komma till sin fulla rätt. Däremot var jag inte så imponerad av Nina Stemme i titelrollen; jag hade upplevt hennes röst som ansträngd och med ett störande stort vibrato.
På plats i salongen kunde jag konstatera att Tomas Söndergaards tolkning var lika plastisk, nyanserad, romantisk och obeveklig som radiosändningen hade indikerat. Kanske Hovkapellet inte spelade på riktigt samma nivå som vid premiären, men de får ändå godkänt med råge. Operakören var dessutom alldeles strålande i sin täthet och tydlighet.
Men jag fick revidera 50% av mina tidigare intryck.... Nina Stemme var fantastisk i rollen som Turandot. Hennes röst var vulkaniskt intensiv med en brännande klang som var extremt väl fokuserad. Det fanns en äkthet i uttrycket som skapade en alldeles egen verklighet. Hon gjorde Turandot mänsklig.
Tyvärr var Riccardo Massi inte helt idealisk i rollen som Calaf. Han var sceniskt mycket bra, men vokalt räckte han inte till. Hans något barytonala klang lyckades inte bära fram Calafs desperation, värme och triumf.
En som däremot vann mitt och den övriga publikens hjärta var Yana Kleyn som Liu. Hon sjöng med en värme och en nakenhet i uttrycket som gjorde att hela salongen höll andan. Det är en glädje att få höra en röst med sådan renhet, böjlighet, fokus och närvaro.
Michael Schmidberger som Timur var en felbesättning. Det krävs en betydligt bättre röst för att kunna fylla en så statuarisk roll med känsla.
Däremot var Ping, Pang och Pong utmärkta - scensiskt såväl som vokalt. Jag vill ge en extra eloge till Niklas Björling Rygert vars tenor klingade helt obesvärat.
Eter att först varit lite undrande över scenografin så kom jag att ändra syn under föreställningens gång. De olika scenografielementen skapade en interaktion som lyfte fram det viktiga i operan. Speciellt löste den det vanliga problemet med "folkmassorna" på ett genialt sätt.
Regin var konsekvent och lyckades lyfta fram sin tanke med kärleken sedd från två håll - Turandots och Calafs. Men tyvärr så lät regissören scenerna med Ping, Pang och Pong bli för tunga i förhållande till helheten. Det gjorde att element som inte stöttade kärntemat fick för stor plats, t ex Turandots "blodtörstighet" när det gäller de tidigare halshuggna friarna.
Genomgående en storartad föreställning som i hög grad bars av Thomas Söndergaard och Nina Stemme.
Kungliga Hovkapellet
Kungliga Operans kör
Regi, scenografi och ljus: Marco Arturo Marelli
Kostymer: Dagmar Niefind-Marelli
Dirigent: Thomas Söndergaard
Turandot: Nina Stemme
Calaf: Riccardo Massi
Liu: Yana Kleyn
Timur: Michael Schmidberger
Ping: Ola Eliasson
Pang: Daniel Ralphsson
Pong: Niklas Björling Rygert
m fl
Efter att ha hört premiären "live" på radion så gick jag till Operan med blandade känslor.
Radiosändningen hade visat upp en lyhörd tolkning med ett fantastiskt orkesterspel där detaljer och nyanser fått komma till sin fulla rätt. Däremot var jag inte så imponerad av Nina Stemme i titelrollen; jag hade upplevt hennes röst som ansträngd och med ett störande stort vibrato.
På plats i salongen kunde jag konstatera att Tomas Söndergaards tolkning var lika plastisk, nyanserad, romantisk och obeveklig som radiosändningen hade indikerat. Kanske Hovkapellet inte spelade på riktigt samma nivå som vid premiären, men de får ändå godkänt med råge. Operakören var dessutom alldeles strålande i sin täthet och tydlighet.
Men jag fick revidera 50% av mina tidigare intryck.... Nina Stemme var fantastisk i rollen som Turandot. Hennes röst var vulkaniskt intensiv med en brännande klang som var extremt väl fokuserad. Det fanns en äkthet i uttrycket som skapade en alldeles egen verklighet. Hon gjorde Turandot mänsklig.
Tyvärr var Riccardo Massi inte helt idealisk i rollen som Calaf. Han var sceniskt mycket bra, men vokalt räckte han inte till. Hans något barytonala klang lyckades inte bära fram Calafs desperation, värme och triumf.
En som däremot vann mitt och den övriga publikens hjärta var Yana Kleyn som Liu. Hon sjöng med en värme och en nakenhet i uttrycket som gjorde att hela salongen höll andan. Det är en glädje att få höra en röst med sådan renhet, böjlighet, fokus och närvaro.
Michael Schmidberger som Timur var en felbesättning. Det krävs en betydligt bättre röst för att kunna fylla en så statuarisk roll med känsla.
Däremot var Ping, Pang och Pong utmärkta - scensiskt såväl som vokalt. Jag vill ge en extra eloge till Niklas Björling Rygert vars tenor klingade helt obesvärat.
Eter att först varit lite undrande över scenografin så kom jag att ändra syn under föreställningens gång. De olika scenografielementen skapade en interaktion som lyfte fram det viktiga i operan. Speciellt löste den det vanliga problemet med "folkmassorna" på ett genialt sätt.
Regin var konsekvent och lyckades lyfta fram sin tanke med kärleken sedd från två håll - Turandots och Calafs. Men tyvärr så lät regissören scenerna med Ping, Pang och Pong bli för tunga i förhållande till helheten. Det gjorde att element som inte stöttade kärntemat fick för stor plats, t ex Turandots "blodtörstighet" när det gäller de tidigare halshuggna friarna.
Genomgående en storartad föreställning som i hög grad bars av Thomas Söndergaard och Nina Stemme.
Inlägg
