I ett inlägg på Svenska Dagbladets ledarsida blottlägger Ivar Arpi en skrämmande okunskap om vad demokrati är och hur det fungerar.
Han skriver bl a: "Relativt stora grupper saknar representation i de etablerade partierna. Det är ett demokratiskt problem som bör tas på allvar."
Han tycks tro att de politiska partierna är någon slags myndigheter som har ett ansvar för att representera alla. Men så är det inte. Politiska partier startas och drivs av människor med vissa idéer och åsikter. I Sverige har vi helt fri partibildning. Om någon har åsikter som de inte tycker sig hitta i de etablerade partierna så står det dem fritt att starta ett nytt parti med de idéerna. Så har i modern tid partier som Ny Demokrati, Sverigedemokraterna, Junilistan, Feministiskt initiativ och Miljöpartiet startats.
Ivar Arpis syn att partierna måste ge utrymme för alla åsikter är i linje med den självcentrerade kravställarmentalitet som råder bland många idag. De vill inte anstränga sig själva, utan företag, organisationer, partier etc ska göra jobbet åt dem.
Det finns ytterligare ett problem i konsekvensen av Ivar Arpis önskemål - nämligen att våra politiska partier vattnas ur och blir statliga institutioner i vars förlängning enpartistaten finns.
Läs hela hans inlägg här:
SvD / Ivar Arpi: Tyst majoritet bör höras mer
onsdag, juli 09, 2014
onsdag, juli 02, 2014
Våga vägra Almedalen
Nu svämmas media över av inslag från Almedalen. Det är en
ständig ström av utspel, intervjuer och rapporter. Och finns det inga utspel
att rapportera om eller politiker att intervjua så rapporterar journalisterna
om själva veckan och intervjuar varandra.
Vad är
egentligen syftet med Almedalsveckan? På plats finns politiker,
myndighetsrepresentanter, företagsföreträdare, lobbyister och journalister. Här
skapas kontakter på kors och tvärs. Här är ”viktiga” människor tillgängliga för
intervjuer och samtal. Så långt kan det ju tyckas vara ett utmärkt tillfälle
till informationsfördjupning och granskning.
Men jag påstår att det är raka motsatsen. I den gemytliga
stämningen av sol, vin och fritidsklädsel tillhandahålls en gemytlig scen för
tillrättalagda utspel som aldrig granskas på allvar. På Visby ställs inte de
svåra frågorna till våra politiker och makthavare. I vänskapliga samspråk med
några glas vin sker ingen kritisk granskning. Istället korrumperas medias företrädare
mer eller mindre medvetet. Och en annan sak - enbart det faktum att så många
företag tycker att det är viktigt att vara på plats visar att här finns
möjligheter till vad som annars skulle ses som otillbörlig påverkan av politiker.
Hela veckan har blivit ett slags ”måste” i kampen om makt,
inflytande och en plats i ljuset. Åtminstone är det vad deltagarna påstår eller
kanske till och med tror. Almedalsveckan har blivit en metahändelse som har
väldigt lite med verkligheten att göra; mer än att det finansieras med
verklighetens pengar. Det är vi som betalar en massa människor för att de ska
ha en trevlig sommarvecka i Visby. Och så låtsas de att det de gör är viktigt
för oss.
Almedalsveckan är en dyr och uppblåst pseudohändelse som
korrumperar. Vem ska ifrågasätta det när den tredje statsmakten själv är en del
av spelet?
måndag, juni 30, 2014
När människor talar utan att tänka på att de kommunicerar
Vi människor har språket som ett sätt att kommunicera. Språket
ger oss unika möjligheter att informera och påverka. När inte språket fungerar
krackelerar också kommunikationen. Viktig information faller bort eller missförstås.
Det händer när vi faktiskt talar olika språk. Det händer också när vi använder
samma språk, men med helt olika referensramar. Och det händer när vi inte
klarar av att använda enkla regler för ordföljd, meningsbyggnad etc.
En variant
av det sistnämnda förekommer allt oftare på Sveriges Radio P1. På något sätt
känns det som om just den kanalen har lite högre krav på sig, både ur
perspektivet Public Service och ur traditionen som kvalitetskanal.
Det som har blivit allt vanligare är att många journalister,
korrespondenter och experter uttrycker sig i osammanhängande meningar. Det är
allt vanligare att de trasslar in sig i det de försöker säga. Istället för
tydliga meningar så blir det intrasslingar i bisatser eller halva meningar utan
egentlig innebörd. Det är som att ta del av någons inte helt färdigtänkta
tankar.
Resultatet blir att det bara blir en massa ord utan tydlig
mening. En rapport från Kiev blir oförståelig eftersom man inte fattar vem som
avses i det reportern/korrespondenten berättar. En beskrivning i ett
vetenskapligt magasin blir ännu mer komplicerad eftersom reportern/experten
inte har tänkt innan han/hon talar.
Vad beror detta på? En orsak är nog helt enkelt bristande
insikt i språket och språkets betydelse som kommunikationsverktyg. En annan
orsak är att de inte har tillräcklig respekt för lyssnaren för att ta sig tid
att i förväg tänka igenom det de ska säga.
Man kan fråga sig hur ungdomar och de som lär sig svenska påverkas av det här. Vad får de för bild av språket när det hanteras så här illa?
Och jag tänker inte ens beröra avarten med utfrågare som istället för
att ställa en genomtänkt och tydlig fråga ställer 3-4 delvis omformulerade frågor i följd eftersom
de själva känner att den första formuleringen var otydlig. Och då blir svaret
därefter…
lördag, februari 22, 2014
1954 och 2014 - en vital legend
Konserthuset
Bach: Orkestersvit nr 2 h-moll
Beethoven: Pianokonsert nr 1 C-dur
Hindemith: Mathis der Maler
Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Herbert Blomstedt
Flöjt: Andreas Alin
Piano: Garrick Ohlsson
En legend är tillbaka. 1954 dirigerade Herbert Blomstedt det här programmet i samma sal med samma orkester. Nästan på dagen 60 år senare så dirigerar han det igen. OK, ingen i orkestern var med då, men salen är densamma. Och dirigenten!
I det fullsatta Konserthuset fanns många vars föräldrar inte ens var födda när den här konserten gavs första gången.
I Bach-sviten fick vi möta en rejält reducerad orkester om 3-3-2-2-1 och cembalo.
Det var ett finstämt spel med gestik i fraserna. Lätt, lyhört, aktivt, engagerat. Fint flöde i solistens spel med viss frihet, främst i den avslutande Badinerien. Jag måste också nämna förstecellisten Johannes Rostamo vars spel var sublimt!
Tolkningen av Beethoven blev i sedvanlig Blomstedt-stil. Och då menar jag att det var otroligt bra. Det är inga revolutionerande eller nyskapande tolkningar Blomstedt ägnar sig åt. Men han går in i musikens kärna och vågar låta Beethoven tala. Det är stort!
Det fanns en omsorg om såväl klang som frasering. Kontakten mellan dirigent och musiker var stark.
Solisten fungerade utmärkt i Blomstedts läsning av Beethoven. Hans spel var rättframt och öppet. I de lyriska partierna blev det silvrigt finspunnet.
Efter pausen lade Blomstedt bort partituren och tog fram dirigentpinnen. Och så bjöd han och orkestern på en intensiv och magnifik tolkning av Hindemiths Mathis der Maler. Han valde att måla med bred pensel och skapa täta färglager. Orkestern klingade som en enda kropp. Men ändå måste jag nämna bleckblåset som har en extremt viktig roll i det här verket. De glänste med klang, täthet och precision!
Stämningen i salen var elektrisk. Folk stod upp och ropade. Orkestern gav touche.
Och så tumlade vi ut med vetskapen om att vi upplevt stor musik ledd av en sann musikant.
Bach: Orkestersvit nr 2 h-moll
Beethoven: Pianokonsert nr 1 C-dur
Hindemith: Mathis der Maler
Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Herbert Blomstedt
Flöjt: Andreas Alin
Piano: Garrick Ohlsson
En legend är tillbaka. 1954 dirigerade Herbert Blomstedt det här programmet i samma sal med samma orkester. Nästan på dagen 60 år senare så dirigerar han det igen. OK, ingen i orkestern var med då, men salen är densamma. Och dirigenten!
I det fullsatta Konserthuset fanns många vars föräldrar inte ens var födda när den här konserten gavs första gången.
I Bach-sviten fick vi möta en rejält reducerad orkester om 3-3-2-2-1 och cembalo.
Det var ett finstämt spel med gestik i fraserna. Lätt, lyhört, aktivt, engagerat. Fint flöde i solistens spel med viss frihet, främst i den avslutande Badinerien. Jag måste också nämna förstecellisten Johannes Rostamo vars spel var sublimt!
Tolkningen av Beethoven blev i sedvanlig Blomstedt-stil. Och då menar jag att det var otroligt bra. Det är inga revolutionerande eller nyskapande tolkningar Blomstedt ägnar sig åt. Men han går in i musikens kärna och vågar låta Beethoven tala. Det är stort!
Det fanns en omsorg om såväl klang som frasering. Kontakten mellan dirigent och musiker var stark.
Solisten fungerade utmärkt i Blomstedts läsning av Beethoven. Hans spel var rättframt och öppet. I de lyriska partierna blev det silvrigt finspunnet.
Efter pausen lade Blomstedt bort partituren och tog fram dirigentpinnen. Och så bjöd han och orkestern på en intensiv och magnifik tolkning av Hindemiths Mathis der Maler. Han valde att måla med bred pensel och skapa täta färglager. Orkestern klingade som en enda kropp. Men ändå måste jag nämna bleckblåset som har en extremt viktig roll i det här verket. De glänste med klang, täthet och precision!
Stämningen i salen var elektrisk. Folk stod upp och ropade. Orkestern gav touche.
Och så tumlade vi ut med vetskapen om att vi upplevt stor musik ledd av en sann musikant.
fredag, januari 24, 2014
En hel värld mellan svagaste pianissimo till starkaste fortissimo
Berwaldhallen
Mahler: Lieder eines fahrenden Gesellen
Mahler: Symfoni nr 7
Sveriges Radios symfoniorkester
Dirigent: Daniel Harding
Baryton: Christian Gerhaher
Jag har lärt mig att kombinationen Mahler, Radiosymfonikerna och Harding är liktydigt med högtidskväll. Addera sedan Gerhaher till detta...
Och alla högt ställda förväntningar infriades.
Gerhaher sjunger Mahler med en okonstlad självklarhet utan åthävor och manér. Han balanserar varje ord, fras och uttryck - men det blir aldrig utstuderat. Det är som om uttrycket föds i ögonblicket. an sjunger sångerna inifrån och ut. I det avseendet påminner han om stora Mahler-tolkare som Janet Baker och Dietrich Fischer-Dieskau.
Det finns flera andra paralleller mellan just Fischer-Dieskau och Gerhaher - lieder, Mahler och det begränsade fokuset på opera. Men Gerhaher har en avsevärt "vackrare" röst än Fischer-Dieskau. Hans röst har en renhet och klang som är alldeles fri från slagg.
Tillsammans med Harding och en något(till numerären) reducerad orkester blev det finspunnet och innerligt i de svaga partierna. Och i utbrotten fanns en desperation som berörde.
Efter paus blev det dags för den sjunde symfonin. (Harding slår en sjua i Berwaldhallen?)
Detta är nog den mest "spretande" av alla Mahlers symfonier. Jag tycker inte att det ska vara en målsättning att hålla ihop den i ett tuktat uttryck. Istället ska den få spreta åt alla håll - den är en omfamning av livet och ska få låta så också.
Harding och Radiosymfonikerna bjöd på en tolkning i min smak. Man tog ut svängar, man glödde av intensitet, man spann de finaste intrikata vävar, man attackerade utan rädsla. Sådant kan bara ske med en orkester och en dirigent som till fullo litar på varandra.
Jag skulle vilja lyfta fram några insatser ur orkestern. Först fagotternas ömsom skimrande, ömsom distinkta, spel. Och sedan konsertmästaren Malin Broman som spelar som om hela orkesterns liv stod på spel. Hennes närvaro är total!
För övrigt undrar jag om det inte slogs ett rekord i fortissimo i finalen...
Mahler: Lieder eines fahrenden Gesellen
Mahler: Symfoni nr 7
Sveriges Radios symfoniorkester
Dirigent: Daniel Harding
Baryton: Christian Gerhaher
Jag har lärt mig att kombinationen Mahler, Radiosymfonikerna och Harding är liktydigt med högtidskväll. Addera sedan Gerhaher till detta...
Och alla högt ställda förväntningar infriades.
Gerhaher sjunger Mahler med en okonstlad självklarhet utan åthävor och manér. Han balanserar varje ord, fras och uttryck - men det blir aldrig utstuderat. Det är som om uttrycket föds i ögonblicket. an sjunger sångerna inifrån och ut. I det avseendet påminner han om stora Mahler-tolkare som Janet Baker och Dietrich Fischer-Dieskau.
Det finns flera andra paralleller mellan just Fischer-Dieskau och Gerhaher - lieder, Mahler och det begränsade fokuset på opera. Men Gerhaher har en avsevärt "vackrare" röst än Fischer-Dieskau. Hans röst har en renhet och klang som är alldeles fri från slagg.
Tillsammans med Harding och en något(till numerären) reducerad orkester blev det finspunnet och innerligt i de svaga partierna. Och i utbrotten fanns en desperation som berörde.
Efter paus blev det dags för den sjunde symfonin. (Harding slår en sjua i Berwaldhallen?)
Detta är nog den mest "spretande" av alla Mahlers symfonier. Jag tycker inte att det ska vara en målsättning att hålla ihop den i ett tuktat uttryck. Istället ska den få spreta åt alla håll - den är en omfamning av livet och ska få låta så också.
Harding och Radiosymfonikerna bjöd på en tolkning i min smak. Man tog ut svängar, man glödde av intensitet, man spann de finaste intrikata vävar, man attackerade utan rädsla. Sådant kan bara ske med en orkester och en dirigent som till fullo litar på varandra.
Jag skulle vilja lyfta fram några insatser ur orkestern. Först fagotternas ömsom skimrande, ömsom distinkta, spel. Och sedan konsertmästaren Malin Broman som spelar som om hela orkesterns liv stod på spel. Hennes närvaro är total!
För övrigt undrar jag om det inte slogs ett rekord i fortissimo i finalen...
onsdag, januari 15, 2014
När glädjen verkligen låter
Berwaldhallen
Mozart: Flöjtkonsert nr 2 (D-dur)
Chaminade: Concertino för flöjt och orkester
Mendelssohn: Symfoni nr 4
Sveriges Radios symfoniorkester
Dirigent: Jaime Martin
Flöjt: Jaime Martin
Mozart: Flöjtkonsert nr 2 (D-dur)
Chaminade: Concertino för flöjt och orkester
Mendelssohn: Symfoni nr 4
Sveriges Radios symfoniorkester
Dirigent: Jaime Martin
Flöjt: Jaime Martin
Det är alldeles utmärkt att gå på konsert som varar lite
över en timme en kväll mitt i veckan.
Och när programmet är så klassiskt fint så känns det ännu
roligare.
Den största behållningen med den här konserten var att se
spelglädjen och den ömsesidiga uppskattning mellan orkester och
dirigent/solist. Något säger mig att man har haft väldigt kul tillsammans under
repetitionerna.
Mozarts underbara flöjtkonsert gjordes slankt och vårdat,
men utan den precision och kvickhet i samspelet som behövs för att att den ska
gå "from good to great". Det fanns en fördröjning i reaktionerna som
upplevdes som osäkerhet. En förklaring kan vara att orkstern inte var helt bekväm
att spela utan dirigent.
I Chaminades charmerande, men inte särskilt särpräglade,
concertino ställdes inte samma krav på täta kontakt så den blev samspelsmässigt
betydligt bättre.
Mendelssohns fjärde symfoni är speciell för mig. Den
stormade in i mitt liv en kväll på 80-talet i Norrköping med Symfoniorkestern
Norrköping och Franz Welser-Möst. Sedan dess har den för mig varit en
återkommande upplevelse av virvlande glädje. Och Martin och Radiosymfonikerna
satte just den känslan! Det fanns en obändig spelglädje som smittade av sig i
hela salen. Det var precision och fraseringar som skapade en rörelse och
energi. Jag måste speciellt lyfta fram träblåset som verkligen får jobba för
lönen i den här symfonin. Och allra mest vill jag ställa mig upp och applådera
oboestämman som spelade med kvicksilver i ansatsen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)