fredag, januari 24, 2014

En hel värld mellan svagaste pianissimo till starkaste fortissimo

Berwaldhallen

Mahler: Lieder eines fahrenden Gesellen
Mahler: Symfoni nr 7

Sveriges Radios symfoniorkester
Dirigent: Daniel Harding
Baryton: Christian Gerhaher


Jag har lärt mig att kombinationen Mahler, Radiosymfonikerna och Harding är liktydigt med högtidskväll. Addera sedan Gerhaher till detta...
Och alla högt ställda förväntningar infriades.

Gerhaher sjunger Mahler med en okonstlad självklarhet utan åthävor och manér. Han balanserar varje ord, fras och uttryck - men det blir aldrig utstuderat. Det är som om uttrycket föds i ögonblicket. an sjunger sångerna inifrån och ut. I det avseendet påminner han om stora Mahler-tolkare som Janet Baker och Dietrich Fischer-Dieskau. 
Det finns flera andra paralleller mellan just Fischer-Dieskau och Gerhaher - lieder, Mahler och det begränsade fokuset på opera. Men Gerhaher har en avsevärt "vackrare" röst än Fischer-Dieskau. Hans röst har en renhet och klang som är alldeles fri från slagg.
Tillsammans med Harding och en något(till numerären) reducerad orkester blev det finspunnet och innerligt i de svaga partierna. Och i utbrotten fanns en desperation som berörde.

Efter paus blev det dags för den sjunde symfonin. (Harding slår en sjua i Berwaldhallen?)
Detta är nog den mest "spretande" av alla Mahlers symfonier. Jag tycker inte att det ska vara en målsättning att hålla ihop den i ett tuktat uttryck. Istället ska den få spreta åt alla håll - den är en omfamning av livet och ska få låta så också.

Harding och Radiosymfonikerna bjöd på en tolkning i min smak. Man tog ut svängar, man glödde av intensitet, man spann de finaste intrikata vävar, man attackerade utan rädsla. Sådant kan bara ske med en orkester och en dirigent som till fullo litar på varandra. 
Jag skulle vilja lyfta fram några insatser ur orkestern. Först fagotternas ömsom skimrande, ömsom distinkta, spel. Och sedan konsertmästaren Malin Broman som spelar som om hela orkesterns liv stod på spel. Hennes närvaro är total! 

För övrigt undrar jag om det inte slogs ett rekord i fortissimo i finalen...

onsdag, januari 15, 2014

När glädjen verkligen låter

Berwaldhallen

Mozart: Flöjtkonsert nr 2 (D-dur) 
Chaminade: Concertino för flöjt och orkester
Mendelssohn: Symfoni nr 4

Sveriges Radios symfoniorkester
Dirigent: Jaime Martin 
Flöjt: Jaime Martin




Det är alldeles utmärkt att gå på konsert som varar lite över en timme en kväll mitt i veckan.
Och när programmet är så klassiskt fint så känns det ännu roligare.

Den största behållningen med den här konserten var att se spelglädjen och den ömsesidiga uppskattning mellan orkester och dirigent/solist. Något säger mig att man har haft väldigt kul tillsammans under repetitionerna.

Mozarts underbara flöjtkonsert gjordes slankt och vårdat, men utan den precision och kvickhet i samspelet som behövs för att att den ska gå "from good to great". Det fanns en fördröjning i reaktionerna som upplevdes som osäkerhet. En förklaring kan vara att orkstern inte var helt bekväm att spela utan dirigent.
I Chaminades charmerande, men inte särskilt särpräglade, concertino ställdes inte samma krav på täta kontakt så den blev samspelsmässigt betydligt bättre.

Mendelssohns fjärde symfoni är speciell för mig. Den stormade in i mitt liv en kväll på 80-talet i Norrköping med Symfoniorkestern Norrköping och Franz Welser-Möst. Sedan dess har den för mig varit en återkommande upplevelse av virvlande glädje. Och Martin och Radiosymfonikerna satte just den känslan! Det fanns en obändig spelglädje som smittade av sig i hela salen. Det var precision och fraseringar som skapade en rörelse och energi. Jag måste speciellt lyfta fram träblåset som verkligen får jobba för lönen i den här symfonin. Och allra mest vill jag ställa mig upp och applådera oboestämman som spelade med kvicksilver i ansatsen.