1954 och 2014 - en vital legend

Konserthuset

Bach: Orkestersvit nr 2 h-moll
Beethoven: Pianokonsert nr 1 C-dur
Hindemith: Mathis der Maler

Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Herbert Blomstedt
Flöjt: Andreas Alin
Piano: Garrick Ohlsson



En legend är tillbaka. 1954 dirigerade Herbert Blomstedt det här programmet i samma sal med samma orkester. Nästan på dagen 60 år senare så dirigerar han det igen. OK, ingen i orkestern var med då, men salen är densamma. Och dirigenten!
I det fullsatta Konserthuset fanns många vars föräldrar inte ens var födda när den här konserten gavs första gången.  

I Bach-sviten fick vi möta en rejält reducerad orkester om 3-3-2-2-1 och cembalo.
Det var ett finstämt spel med gestik i fraserna. Lätt, lyhört, aktivt, engagerat. Fint flöde i solistens spel med viss frihet, främst i den avslutande Badinerien. Jag måste också nämna förstecellisten Johannes Rostamo vars spel var sublimt!

Tolkningen av Beethoven blev i sedvanlig Blomstedt-stil. Och då menar jag att det var otroligt bra. Det är inga revolutionerande eller nyskapande tolkningar Blomstedt ägnar sig åt. Men han går in i musikens kärna och vågar låta Beethoven tala. Det är stort!
Det fanns en omsorg om såväl  klang som frasering. Kontakten mellan dirigent och musiker var stark. 
Solisten fungerade utmärkt i Blomstedts läsning av Beethoven. Hans spel var rättframt och öppet. I de lyriska partierna blev det silvrigt finspunnet. 

Efter pausen lade Blomstedt bort partituren och tog fram dirigentpinnen. Och så bjöd han och orkestern på en intensiv och magnifik tolkning av Hindemiths Mathis der Maler. Han valde att måla med bred pensel och skapa täta färglager. Orkestern klingade som en enda kropp. Men ändå måste jag nämna bleckblåset som har en extremt viktig roll i det här verket. De glänste med klang, täthet och precision!

Stämningen i salen var elektrisk. Folk stod upp och ropade. Orkestern gav touche.
Och så tumlade vi ut med vetskapen om att vi upplevt stor musik ledd av en sann musikant.