En massa favoriter med Blomstedt i spetsen

Ibland händer det - favoritmusik spelad av favoritmusiker. Man går till konserten med en pirrande förväntan, och samtidigt en oro över att de egna kraven är orimligt högt ställda. Men Radiosymfonikerna med konsertmästare Malin Broman, sopran Hanna Husahr, baryton Carl Ackerfeldt och dirigent Herbert Blomstedt levererade stora upplevelser i Nielsens 3:e symfoni och Beethovens 7:e symfoni i Berwaldhallen ikväll.

De inledde med en varm och flödande tolkning av Nielsens tredje symfoni "Sinfonia Espansiva". Det fanns hela tiden långa linjer och ett ständigt flöde som klingade tätt och böjligt.
Stråket var absolut på topp vid konserten. Ända ner till sista pult i andraviolinerna fanns en passion. (Konsertmästare Malin Broman är ett utmärkt riktmärke för varje musiker.)
Tyvärr så var inte träblåset på topp. Oboen blev alltför ofta vass i ansatsen och fagotten saknade nödvändig pregnans. (Jag konstaterade att det inte var A-laget som befolkade de platserna vid den här konserten.) Dessutom klingade hornen något surt initialt.
I den långsamma drömmande andra satsen bjöd Hanna Husahr så överjordiskt skön klang i sina insatser. Carl Ackerfeldt var tyvärr inte lika magnifik. Han blev ojämn och på väg upp till de högre tonerna blev det nästan som ett rop som bröt linjen.

I min favoritsymfoni (Beethovens sjua) så valde maestro Blomstedt en tolkning som i många avseenden skiljde sig från hans inspelning med Dresden-orkestern. Tolkningen vilade på samma klassiska grund, men nu fick vi ett detaljarbete av yppersta klass i övergångar och frasslut. Symfonins delar bands ihop plastiskt och fullständigt naturligt.
Hela framförandet präglades av en enorm glädje och vilja. Det fanns inget krampaktigt i det, utan bara en vilja att musicera tillsammans.
Fast - det går att ta allegretto-satsen något långsammare...

Herbert Blomstedt skapar en chosefri stämning vid sina konserter. Det blir musikanteri i ordets allra bästa betydelse.
Varje konsert under hans ledning är en upplevelse!