Hang on - trust the driver

Berwaldhallen (Stockholm) 2016-05-13

Swedish Radio Symphony Orchestra
Conductor: Stephane Denève
Soloist: Conrad Tao, piano

Higdon: blue cathedral

Rachmaninov: Piano concerto no 4 in G minor op 40

Prokofiev: Suite from Romeo and Juliet

There are concerts that change your perception of a piece. This concert went a step further - it changed my perception of music as such. 

The evening started with Jennifer Higdon's "blue cathedral". A transparent and almost impressionistic piece. The woodwind section has a big role - and the SRSO woodwind section is not disappointing. They are actually never disappointing. 

The piece was written right after the death of her brother. Although it's not a piece that about grief that is paralysing. It is sorrow with a lifted head and open eyes. 

Maybe it's just me, but I can hear the ocean in this piece.

Conrad Tao took us on a wild drive along curvy roads. I think that it's the best way to describe this concerto. It opens up with an urgency that it keeps all the way. There are some lyrical episodes, but the overall impression is that of a wild ride. 

The pianist playing it needs to be a virtuoso, but also able to integrate the lyricism in a fully natural way. Conrad Tao is that pianist. I can't think of any panist today more suitable for a "killer piece" like this. Many pianists could of course play it, and play it well. But extremely few can play it so it sounds natural and meaningful. 

Conrad Tao has all the technical skills in abundance. This allows him to go deeper. His virtuosity never becomes virtuosity for its own sake - it's a way to reveal the core. (The core of the score!)

The roads of the concerto might be curvy, but with Conrad Tao at the steering wheel I was never scared. I just got that breathtaking sensation of going on a crazy amusement park ride. And weirdly enough - his playing pointed out some beautiful views during the ride.

And it takes a conductor and full-blooded musician as Stephane Denève to let all this happen. He and the soloist cooperated in a fully natural way - listening in and giving freedom when needed. 

Stephane Denève also gave us a suite from Romeo and Juliet by Prokofiev. Once again he showed his communication skílls in the way he inspired the orchestra and also giving them the freedom to add themselves into the result. And what a result! A flexible sound, precision from every instrument or group of instruments, perfectly balanced dynamics and a steady core of sound.  

Pianomagi a la Hästbacka

På en diplomkonsert förväntar man sig noggrant instuderad musik i ett tekniskt högkvalitativt framförande. Men man förväntar sig inte ett så moget konstnärskap som Christopher Hästbacka bjöd på i sin diplomkonsert i Grünewaldsalen i Stockholms Konserthus ikväll.

I i de inledande tre sonaterna av Scarlatti (K 380, 466 och 146) bjöd han på en precision och en spänst som fick en bild av Horowitz att flimra förbi. Varje sonat blev en slipad diamant där han i det lilla formatet ändå hittade variation och olika färger.

I Brahms op 118 finns det mycket för en pianist att arbeta med. Det här är stycken som lätt blir an aning grumliga, men här fick vi dem i klarhet och transparens med ett naturligt flöde.

Det är naturligt och rätt att utnämna Schumanns Fantasi opus 17 till kvällens huvudnummer. Och vilket huvudnummer! Verket spelades med en mogen konstnärs perspektiv inifrån och ut. Utan överdrifter fick vi verket i dess fulla kraft och i dess sköraste nyanser. Valen av tempi var helt organiska, och han tillät sig att låta tystnaden hänga mellan tonerna.

Även om jag inte är pianist tror jag mig ändå kunna säga något om teknik. Hans spelstil är till synes helt utan ansträngning. Här finns inget överdrivet gestikulerande, utan varje rörelse är helt ekonomiserad för att ge full effekt i anslaget. Inte ens när han spelar riktigt starkt får jag en känsla av att han tar i.
Min gissning är att det ligger en enorm mängd tid bakom detta resultat.

Han ska också ha en stor eloge att han på ett personligt och avspänt sätt presenterade musiken. Här fanns inget högtravande eller uppstyltat, utan bara en vilja av att dela med sig.

Applåderna efteråt var intensiva och långvariga. Många hade nog väntat sig något extranummer. Men när han fattar mikrofonen och säger att han efter Schumanns opus 17 inte tycker att man ska spela något mer så känns det fullständigt rätt.

Jag hörde honom spela för första gången när han i januari blev andrapristagare i Solistpriset efter en makalös tolkning av Rachmaninovs andra pianokonsert tillsammans med Radiosymfonikerna under Jaime Martin. Redan då imponerades jag av hans fullständigt naturliga spel och enorma uttrycksförmåga.
Håll alltså öronen öppna efter Christopher Hästbacka!