I Finland får man höra bra amerikansk musik

Jag valde att åka över till Helsinki för att höra en av mina favoritpianister spela ett verk som jag länge varit nyfiken på.
Pianisten är den amerikanske Conrad Tao och verket är John Adams pianokonsert "Century Rolls".

Konserten skulle egentligen ha dirigerats av James Gaffigan, men han hade fått förhinder så han ersattes av den unge Taavi Oramo. (Ja, hans pappa heter Sakari och är chefdirigent för Kungliga Filharmonikerna, och hans mor är sopranen Anu Komsi.)
Och Taavi Oramo visade sig vara en mycket lovande dirigentförmåga.

I Haydns inledande symfoni nr 49 "La Passione" blev det dock lite tungfotat och oprecist.

Men det kompenserades i kvällens huvudnummer - pianokonserten "Century Rolls" av den amerikanske tonsättaren John Adams. Här skapades ett lyhört och intrikat samspel mellan orkester och solist som dirigenten höll väl i sin hand. Det ska sägas att detta inte är något enkelt verk att spela, med sina förskjutningar mellan solist och orkester, men här satt det verkligen rätt. Conrad Tao är en utmärkt exekutör med sina breda musikaliska utblick, sin enastående teknik och känsla för intrikata rytmer och nyanser. (Jag tror faktiskt att han i det här verket är strået vassare än Emmanuel Ax för vilken Adams skrev det.)
Och som extranummer bjöd Conrad Tao generöst på en halsbrytande tolkning av Elliot Carters Caténaires. Det är nästan overkligt att höra honom spela det här extremt virtuosa stycket med en sådan kontroll och ett sådant uttryck.

Efter paus blev det en svit (sammanställd av James Gaffigan) ur Prokofievs balett Askungen. Normalt brukar det vara musiken till Romeo och Julia som spelas, så det var spännande med den här baletten istället. Här hade Oramo full koll på skeendet i Prokofievs allt annat än lättbemästrade musik.

Sedan dukades orkestermöblemanget undan, och det blev endast kvar en flygel och två stolar.
Först fick vi höra ett helt nyskrivet solostycke för piano av Conrad Tao. (Ja, han är också en otroligt spännande kompositör av såväl orkester- som kammarmusik.) Stycket hade en elliptisk form och sträckte sig i divergerande och konvergerande linjer.
Därefter fick han sällskap av violinisten Reeta Malismaa och cellisten Anton Kukkonen som tillsammans bjöd på Haydns pianotrio nr 44 i E-dur. Man slås av hur före sin tid Haydn var, speciellt i sin kammarmusik. Framförandet var tätt och nära i samspelet, där pianot gav många av impulserna.

Det var med spänstiga steg och ett varmt hjärta jag kunde gå ut i den lite kyliga vårkvällen efteråt.