(English version below the
picture further down.)
Opera är egentligen en väldigt speciell konstform. Människor sjunger till och om varandra istället för att prata. Det finns ytterst få möjligheter att improvisera – musiken väntar inte in. Väldigt mycket ligger väldigt fast, vilket kan kännas som en begränsande tvångströja. Men det går också att se det från ett annat håll. Nu i somras läste jag en artikel om hur extremt detaljerat Ingmar Bergman förberedde sina uppsättningar på scenen. Han arbetade minutiöst med varje detalj för att inte lämna något åt slumpen eller ett allmänt godtycke. Han ansåg att i den fasta formen och i omsorgen om detaljerna föddes bra konst. Med den vinkeln så går det faktiskt att säga att operaformens begränsningar i sig kan vara dess styrka. Förutsättningarna är dock att det finns en tydlig grundidé om verkets gestaltning och att det finns utövare som kan sitt hantverk.
Verdis opera Don Carlo på Opera på Skäret är ett exempel på det. Regi, scenografi, kostym, musikalisk tolkning, sångare, musiker – allt samspelar utifrån en gemensam vision och individuellt kunnande på högsta nivå. Regi, scenografi och kostym inordnar sig i såväl dramat som det musikaliska flödet, och det finns en tydlig förståelse för sångarnas inte helt enkla situation. Sångare och musiker är helt integrerade i det dramatiska flödet, de bär och lyfter verkets grundidé.
Verdis Don Carlo är ett inte helt okomplicerat verk. Det är långt och har en del inslag som känns ologiska. Det ena problemet har man löst genom att ge det i versionen med fyra akter från 1883, dvs man har inte med första akten som utspelas i Fontainebleau-skogen där Carlo och Elisabetta möts. Jag förstår varför man gjort det här valet, även om det innebär att relationen mellan Carlo och Elisabetta blir lite haltande. Jag tillhör dem som tycker att man istället borde stryka det underliga slutet där Carlo V som en slags vålnad i en munks skepnad ”räddar” Carlo.
Regin av William Relton utgår från det drama som uppstår mellan personerna på scenen. Här finns inget ”koncept” som ska gestaltas till varje pris. Det är tydligt att han lagt stort fokus på personregin, och sångarnas agerande är väl förankrat i rollfigurerna och deras relationer.
Scenografin är genial i sin synbara enkelhet. De olika scenelementen är flexibla och skapar en attraktiv ram som betonar dramats tid och miljö. Sven Östberg är en av Skärets verkliga tillgångar.
Kostymerna är ett annat exempel på Skärets kreativitet. Med en begränsad budget har Sigyn Stenqvist och Caroline Romare skapat överdådiga dräkter som placerar dramat i tiden. Dessutom är dräkterna otroligt vackra att titta på med sitt överdåd av guld, pipkragar och mättade färger.
Den musikaliska tolkningen hålls ihop av Michael Balke som är något så välgörande som en dirigent som litar på musiken. Han låter musiken flöda och andas på ett helt naturligt sätt. Han tar ut de dramatiska svängarna med intensitet, men vågar också låta de svagaste nyanserna skimra.
Den numerärt något reducerade orkestern klingar fantastiskt bra. Klangen är tät och varm. Lokalens speciella akustik bidrar i hög grad till detta, men grunden ligger i ett förstklassigt samspel.
Sångarna i premiärlaget håller en mycket hög klass. (Jag har inte haft möjlighet att höra det andra laget.) Här finns såväl vokal behärskning som scenisk närvaro.
Jag tror inte att någon klandrar mig om jag börjar med att nämna Matteo Jin i rollen som Rodrigo. I den här uppsättningen blir Rodrigo något av ett nav. Hans idealitet och vilja att förhindra det som är orätt blir en stabil punkt i ett snurrande hjul av konflikter, svek och egennytta. Matteo Jin gestaltar detta utmärkt. Han är helt trovärdig i sitt agerande när han gestaltar en ung och alltigenom god människa. Här finns inget av beräkning eller överhettat martyrskap – bara en människa som vill väl.
I tillägg har han en helt otrolig röst. Den förenar ett dramatiskt bett med en lyrisk lätthet. Rösten får en gyllene klang i det övre registret. Även i svagare nyanser bär den ändå ut över orkestern. Den stora scenen alldeles innan Rodrigos död gjorde han med en total närvaro och en vokal skönhet som skapade en magisk stämning i lokalen.
Jag anar att vi här har en sångare som de stora scenerna snart kommer att stå i kö för att få anlita.
Lika imponerad är jag av Siv Oda Hagerupsen i rollen som Eboli. Hennes röst har en total precision och uttrycksförmåga. När hon sjunger tänker man inte på att hon faktiskt sjunger – man slås bara av det hon uttrycker. Rösten har både en silverskimrande lätthet och en expansionsförmåga. I sin stora aria ”O don fatale” får hon fullt spelrum för sina kvaliteter. Det finns så många roller jag skulle vilja höra henne i!
Min personliga favoritroll i operan är Filippo. Han är en fascinerande personlighet i sin gestaltning av såväl egen maktposition som offer för andras makt och för sin egna demoner. I tillägg har han en av operahistoriens mest gripande scener när han i ”Ella giammai m’amo” kämpar med sin känsla av att inte vara älskad. I det här sångarlaget sjungs rollen av Taras Konoshchenko. Han lyckas utmärkt med att gestalta maktmänniskan och sitt underläge gentemot Storinkvisitorn såväl vokalt som sceniskt, men på premiärkvällen kändes det som om han vokalt höll igen i avsnitten där han kämpar med de egna demonerna.
Motsatsen till Filippo är Elisabetta som kanske är den mest otacksamma rollen i operan. Hennes stora aria ”Tu che le vanita” och duetten med Carlo ger en möjlighet att visa vokal prakt, men inte mycket mer. Dramatiskt har hon sin stund när hon upptäcker att Filippo har hennes saknade smyckesskrin. Charlotta Larsson har en utmärkt röst som fullt ut behärskar rollens dramatiska krav, men jag skulle önska en smula mer mjukhet. I sitt agerande blir hon något stel, och hennes passion och förtvivlan når inte riktigt fram. Hennes kyla känns lite ”Principessa di gelo” eller som en anpassning till kvinnans roll vid det spanska renässanshovet.
Carlo sjungs av Alejandro Roj som har en tenorstämma med stor kraft. Hans röst blir som ett svärd av stål – jag skulle dock önska lite mer silver och finsmedsarbete. Kan det ha varit premiärnerver som resulterade i ett visst vokalt forcerande och en kantighet i agerandet? Jag hör stora kvaliteter i hans röst som jag gärna hör igen.
Storinkvisitorn är en rå maktmänniska utan skrupler. Rollen sjöngs av Pavlo Balakin som har en mycket välklingande stämma, men som inte riktigt har den tyngd och det bett som krävs för att riktigt skrämma. Rent sceniskt blir det också ett dilemma med en röst som är långt mycket vitalare än hur rollen framställs rent fysiskt. (Detta är nog uppsättningens enda motstridighet.)
Munken/Carlo V sjungs av Engin Suna med en härligt varm och mörkt klingande röst. Tyvärr har han ytterst lite av agerande på scen, hans uppgift är mest att skrida omkring. Honom hör jag väldigt gärna igen!
I rollerna som Conte di Lerma och Tebaldo hörs Riccardo Gatto respektive Rebecca Fjällsby – båda två sjunger även i Skärets andra uppsättning denna sommar – Donizettis Kärleksdrycken.
Det finns en sak till som spelar en stor roll i uppsättningen – platsen. Vid sjön Ljusnarens strand ligger en gammal timmertorklada som nu har blivit ett operahus. Akustiken är förstklassig, och scenen känns nära. Genom springorna i ladans väggar kan man höra väder och måsar. Det här är inte en opera som stänger in sig, utan som ger en känsla av öppenhet – såväl i lokal som bemötande.
Åk dit!
In English.
Opera is really a very special art form. People are singing to and about
each other instead of talking. There are very few opportunities to improvise –
the music is not waiting for you. Many things are fixed, and that can feel as a
limiting straitjacket. But it’s also possible to see it from a different
perspective. This summer I read an article about how extremely detailed Ingmar
Bergman prepared the staging of his plays. He worked out every detail to make
sure that things didn’t just happen out of the blue. He thought that great art
were born out of the strict form and the care about details. With that perspective
you can actually say that the limitations of opera can be its strength. The
prerequisite is that there is a clear idea on how to interpret the opera and
that there are performers that know their trade.
Verdi’s opera Don Carlo at
Opera på Skäret is a good example of that. Directions, scenography. Costumes, musical
interpretation, singers, musicians – everything interacts based on a common
vision and individual top level skills. Direction, scenography and costume is a
result of the drama as well as the musical flow, and there is a clear
understanding of the not so easy situation for the singers. Singers and
musicians are totally integrated tin the dramatic flow, they carry and
accentuate the basic idea of the opera.
Verdi’s Don Carlo is a far from an uncomplicated opera. It’s long and has
parts that doesn’t feel fully logical. The first problem is solved by using the
four act version from 1883, which means that the first act in the Fontainebleau
forest where Carlo and Elisabetta meet is cut out. I understand the choice,
even if it results in that the relation between Carlo and Elisabetta is lacking
an important aspect. I am one of those that would rather cut the strange ending
where Carlo is “saved” by (the dead?) Carlo V as a monk.
The direction by William Relton
is based in the drama that is developing between the persons on the stage. Here
is no “concept” that is to be delivered at any cost. It’s obvious that he has
worked a lot with individual coaching, the acting of the singers is well
grounded in the characters and their relations.
The scenography is ingenious in its simplicity. The different stage
elements are flexible and create an attractive frame that strengthens the time
and place of the drama. Sven Östberg
is one of the really strong assets of Skäret.
The costume creation is another example of the creativity at Skäret. With a
limited budget Sigyn Stenqvist and
Caroline Romare have created impressing costumes that place the drama in
time. On top of that the costumes are amazing to look at with their abundance
of gold, ruffs and deep colours.
The musical interpretation was controlled by Michael
Balke. He is one of those truly great conductors that trust the music. He
lets the music flow and breathe in a totally natural way. He fills the dramatic
moments with intensity, but he also has the courage to let the softest shades
shimmer.
The somewhat reduced orchestra sounds marvellous.
The sound is tight and warm. The very special acoustics of the room is part of
that, but the foundation is the top level quality in the playing.
The singers in the team at the premiere are all at a very high level. (I
haven’t heard the other team of singers yet.) They have vocal technique as well
as stage presence.
I don’t think that anyone would blame me if I start with mentioning Matteo Jin in the part of Rodrigo. In
this production Rodrigo becomes a central character. His ideals and will to
stop injustice creates a stability in a turning wheel of conflicts, betrayal
and selfishness. Matteo Jin is portraying this in a perfect way. He is totally
credible in his acting when he portrays a young and all through good human
being. Here is nothing of calculation or overheated martyrdom - just a human being that wants what is good
and right. I addition to his acting abilities he has an amazing voice. It has
both a dramatic bite and a lyrical ease. The voice has a golden sound in the
upper register. Even in softer nuances it still carries out over the orchestra.
He did the great scene just before the death of Rodrigo with a total presence
and a vocal beauty that created a magical atmosphere.
I think that we in him have a singer that the big opera houses very soon will
line up to hire.
I’m equally impressed by Siv Oda
Hagerupsen in the part of Eboli. Her voice has a total precision and
expression. When she sings you don’t think about the fact that she is singing –
you just feel what she is expressing. Her voice has both a silvery ease and an
ability to expand. I her great aria “O don fatale” she shows all her qualities.
There are so many parts that I want to see and hear her in!
My personal favourite part in this opera is Filippo. He is a fascinating
person in his own conflict between being a man of power at the same time that
he is a victim of the power of others and his own demons. In addition he has
one of the most moving scenes in the history of opera when he in “Ella giammai
m’amo” fights with his feeling of not being loved. In this team the part is
sung by Taras Konoshchenko. He
manages in an excellent way both vocally and in his acting to portray the man
of power as well as his weaker position in the relation with The Great Inquisitor.
On this night it felt as if he didn’t fully let go vocally in his fight with
his inner demons.
The opposite of Filippo is Elisabetta, she might
be the most difficult person to portray in this opera. Her big aria ”Tu che le
vanita” and the duet with Carlo are opportunities to show vocal quality, but
not much more. Dramatically she has her big moment when she finds out that
Filippo has her missing box of jewels. Charlotta Larsson has an
excellent voice, and she fully handles the dramatic challenges in the part, but
I would wish a little more of softness and warmth. In her acting she is
somewhat stiff, her passion and despair don’t really come through. Her cold
attitude fells a bit ”Principessa di gelo”, or as a way to adapt to the expectations
on a woman in the Spanish renaissance court.
Carlo is sung by Alejandro Roj with a
powerful tenor voice. His voice is like a sword of steel – I would like a
little bit more silver and detailed work. Maybe it was the premiere nerves that
resulted in a somewhat forced singing and an acting that wasn’t fully in place?
I can hear great qualities in his voice, and I would love to hear it again.
The Great Inquisitor is a man of total power
without any scruples. The part was sung by Pavlo Balakin that has a beautiful
voice, but lacks the weight and the bite that is needed to be really
frightening. From an acting point it’s also a dilemma with a voice that is far
more vital than how the character is portrayed on stage. (Tis might be the only
contradiction in the production.)
The Monk/Carlo V is sung by Engin Suna
with a wonderful warm and dark sounding voice. Unfortunately he has very little
acting to do, he mostly pace around on stage. I would love to hear him again!
In the parts of Conte di Lerma and Tebaldo we
hear Riccardo Gatto and Rebecca Fjällsby – both also sing
in the other production at Skäret this summer – Donizetti’s L’elisir d’amore.
There is one thing more that plays a great part in the production – the place.
At Lake Ljusnaren there is an old barn used for drying timber that is now an
opera house. The acoustics are perfect, and the stage feels close. Through the
slots in the walls you can hear the weather and the seagulls. This is not an
opera behind closed doors, it creates a feeling of openness – in the place as
well as how you are treated.
Go there!
Inlägg
